Dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer

Att se på medan kungligheter äter.  I den absoluta monarkins era var det en stor ära. En märklig historiens ironi att seden återuppstått i teveåldern...

Litteratur som motstånd mot makten, varje makt. Den inställningen, en gång formulerad av Mario Vargas Llosa, kändes avlägsen i hans statsmannalika festtal till nobelföreläsning, en högstämd anrättning där vackra formuleringar om skönlitteraturens betydelse varvades  med beredskap i kampen mot terrorismen och nålstick mot den latinamerikanska vänstern. Harold Pinter, jag saknar dig. Sartre, kom tillbaks.

I Vargas Llosas roman "Det gröna huset", skriven innan marxisten blivit nyliberal, är maktkritiken desto skarpare. Min recension är hämtad från dagens Norrköpings Tidningar. 

Nunneklostret i den frodiga djungeln. Bordellen vid den sterila öknens rand. Mellan motpolerna genereras spänningsfältet i Mario Vargas Llosas roman "Det gröna huset".

Upplagt, således, för en djupdykning i ett svårartat hora-madonna-komplex? Nej, snarare då för en dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer. Båda miljöerna utgör sannskyldiga kvinnofällor, men fungerar samtidigt som tillflyktsorter i en skoningslös, våldsbemängd värld.

Romanen, skriven på det språkexperimenterande sextiotalet, långt innan Vargas Llosa blev litterär grandseigneur, är lika tät och snårig som den peruanska regnskogen. Tidshopp och perspektivbyten äger ständigt rum, ibland i en och samma mening. En leprasjuk gummiplundrare fraktas på en flodpråm till en spetälskekoloni. En straffexpedition mot en indianstam spårar ur. En man återvänder från fängelset och hittar sin kvinna på stadens horhus.

När man väl vant blicken vid djungelns ”buktiga vägg av vegetation” framträder en intrikat berättelseväv, i vilken profithungerns exploatering av indianerna och machokulturens kvinnoutnyttjande sammanförs. Levande porträtt bestås såväl offer som förövare, vilka varken skön- eller svartmålas. Till syvende och sist framstår machomännen som de ömkligaste figurerna. Att den hårdaste av dem drabbas av impotens får tillskrivas den poetiska rättvisan.

Några problem med viriliteten lider romanen själv alls inte av. Här har vi en högpotent modernistisk prosa: spänstig, smidig, vital. Vargas Llosa använder den till att berätta en vindlande historia, vars mörka teman fint balanseras av en tro på den fattiga vardagsmänniskans förmåga till humanitet och försoning.

Johan