En strimma ljus

Men

        vänd blad, gå vidare.

Just före morgonväkten

kommer den kalla brisen,

risslar rönnen torrt och olycksbådande.

Slit dig loss, stig ut.

Förtrollningen är bruten.

Det mörka huset skall mista sitt rov.

Strömbrytaren du sökte är borta

men dagsljuset nära.

Stort över alla tak,

liksom en andhämtning

har det uppstått ur natten,

ur nöd, av förnedring.

Slå upp det dävna verandafönstret.

Orörd, öppen vik

där dimman viker undan.

Och lungan lätt av morgonluft.

Ur Nya sidor och dagsljus

I stort sett varje diktsamling av Ragnar Thoursie var en comeback. I den andra, “Nya sidor och dagsljus” från 1952, skildrar han en “Försenad isbrytare på väg genom vårsundet”. Den stampar vid skäret, skruvar sig och hostar, skälver och stönar: “Rör sig på egen hand mödosamt genom sin genombrottssörja.” Det är Thoursies dikt, på väg till läsaren. Vid det laget hade han redan hunnit lämna poesin bakom sig och satsa på en tryggare bana i statens tjänst, fastna i tabellverket som han formulerade det i sin byråkratiska biografi “Elefantsjukan”. Börjat få legenden spunnen omkring sig: folkhemmets Rimbaud.

Så skriver jag om Ragnar Thoursie i nya numret av Lyrikvännen (nr 6). Tidskriften kan nog snart beställas här.

Dagens dikt


En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när vi väl tänker efter. 

Vi kom från intet,
går till intet. 

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

ur Sånger från äldreomsorgen

Ann