Descartes såg djuren som maskiner. I den kostnadseffektiva moderna animalieproduktionen har den villfarelsen förvandlats till en sanning. Det antibiotikastinna fodret är input. Köttet output. Vad som ligger där emellan är ett lidande utan namn.
Hur denna industriella process närmare ser ut, vilka konsekvenser den får och vilka moraliska ställningstaganden den bör leda till, utreder Jonathan Safran Foer i "Äta djur". Han plöjer litteratur, pratar med slaktare, träffar mönsterbönder och djurrättsaktivister, bryter sig motvilligt in i en låst kycklingfarm, funderar över djurs intelligens, tar del av fakta om djurfabrikernas miljöpåverkan, undrar varför vi inte lika gärna kan äta hund som gris.
Bokens styrka är det personliga perspektivet och det prövande tonfallet. Här talar en man som för egen del vill komma till rätta med var han ska stå. En man som inte är huggen i ett enda stenblock, som har nostalgiska minnen av barndomens kalkonmiddagar, som känner sig besvärad av att tacka nej till en skinkbit på slakteriet – och som med två romaner i bagaget tillhör spjutspetsarna i USA:s unga författargeneration.
Safran Foer omger sina hårda fakta med en mjuk bädd av historier. Det är en klok strategi. För önskan att blunda är bara alltför mänsklig. Så gör han läsaren mottaglig för en nedstigning till elpåfösarnas och de helautomatiska produktionsenheternas värld. En värld där stympade fjäderfän får sin första nypa frisk luft när de packas för transporten till slakteriet. Där sönderstressade grisar står i spiltan med tefatsstora sår. Där den ko som är medvetslös när den når avblödningsstationen kan skatta sig lycklig.
Det är en omskakande bild Safran Foer ger av djurfabrikernas verklighet. Extremt grym och otroligt angelägen. Om sanningen att djur är maskiner ska förvandas till en lögn måste nämligen lidandet först namnges.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar