The real thing

Jean‑Honoré Fragonard, The Shepherdess, ca 1750

Ett lantkök i en urban lägenhet - så skulle vår marie-antionettska längtan efter "the real thing" kunna sammanfattas. Och eftersom "det äkta, naturnära och ursprungliga ligger starkt i tiden", som det heter i pressmeddelandet, är det högst rimligt att just inredningstidningen Lantliv knoppar av sig i ett nytt livsstilsmagasin: Pure.

Av att bläddra i Pure förstår man att äktheten har en särskild uppsättning markörer: tjocka stickade koftor, långa fladdrande tygsjok i färgglada mönster, runda 70-talssolglasögon, blonderade hårsvall. Ett jordnära liv utesluter inte en habegärande kravlista på den rätta rekvisitan - minns bara att konsumtionen bör vara grön.

Här skriver jag mer om magasinet Pure och vår längtan efter det autentiska.

Ann

Dimdag

Finns det något vackrare än dimma? Eller åtminstone något mer försonande en annars grå nästannovemberdag i Malmö. Till och med industriområden under rivning får ett närmast magiskt skimmer. För att då inte tala om parkerna, där träden just nu tävlar i färgprakt. Eftersom jag är så morgongrinig brukar dimman ha hunnit lösas upp innan jag blir människa under förmiddagen, men idag höll dimtäcket greppet om staden fram till kvällen. Så jag kunde ta en tur i min stadsdelspark och drömma om att det var en engelsk hed jag vandrade över.

Ann

Litteraturens dubbelspel

Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen är en nästan 400-sidig kommentar till detta fenomen som på akademiska kallas "medialiseringen av författaren", en skildring av berömmelsens glamourösa baksida och ett blygsamt förslag till den skribent som skyr rampljuset.

"Vad är det egentligen för fel på underhållning?" är en fråga som ekar genom romanen, och som hörs av titeln är Ekman på uppsluppet humör i sin berättelse om ett litterärt svindleri som leder ända till de aderton.

Recension av Grand final i skojarbranschen finns här.

Ann

Bukarest i sepia

Romanen är i sig en tidsresa, tillbaka till Bukarest de sista skälvande dagarna av år 1897, men det är också en berättelse om att kastas in i en förgången tid, att hamna i en värld som egentligen redan upphört att existera. Och om det förflutnas drömmar om den värld vi själva lever i.

En man hittas i ett omtöcknat tillstånd i en skog utanför Bukarest och blir strax en gåta hela staden talar om. Han bär inte hatt, är slätrakad, har färgade skor och ser betydligt yngre ut än de 43 år han uppger. Han säger sig vara journalist, men duar folk urskillningslöst och kan inte ens kyssa på hand korrekt. Det surrar av rykten och spekulationer och varje person har sin egen teori om denne Dan Cretus hemlighetsfulla historia. Är han en långväga bedragare, en skådespelare med fruntimmersroller, en marsmänniska, eller själve Jack Uppskäraren?

Här hittar man min recension av Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu.

Ann

En vardaglig utopi

Karnevalsyran på Wenzelplatsen i Prag dagarna när järnridån föll. Euforin på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren. Ett politiskt lyckorus, lika kortvarigt som intensivt, knyter samman trådarna i Gellert Tamas reportagesamling En hel sekund i livet.

Det handlar om två decenniers samhällsomvandling, på gott och ont, speglad i individuella gester, fångad i enskilda röster. Framför allt är det rasismens, den etniska rensningens och ekonomiska krisens nittiotal som skildras i levande porträtt. Tamas, känd inte minst för böcker som Lasermannen och De apatiska, låter oss träffa grabben från bruksorten som kastat en hemmagjord brandbomb mot den lokala flyktingförläggningen, den arbetslösa tjejen som fått jobb som säljare av telefonsex, förortsgänget som drar omkring i betongtristessen i väntan på att något ska hända, om så bara ett slagsmål med gänget från grannförorten.

Reportaget om en förintelseförnekande skinnskalle som följer med på en resa till Auschwitz och ruckas lite grann, men bara lite grann, i sin världsåskådning, är karaktäristiskt för Tamas stil. Det mänskliga mötet, alltid präglat av respekt, ofta också av värme och humor, står i fokus. Reportern tar själv plats i reportaget, nyfiken och lyhörd reagerar han med alla sinnen på vad som händer. Han går upprymd i armkrok med den kvinnliga studentaktivisten genom ett uppochnedvänt Prag, står inbäddad i Black Armys supporterled på Råsundas böljande läktare.

En sak som demonstranterna och förortskidsen, ja, också fotbollshuliganerna och skinnskallarna i Tamas reportage har gemensamt, är längtan efter samhörighet, efter ett större sammanhang att ingå i, en längtan som kan ta sig mer eller mindre konstruktiva uttryck beroende på om de är inkluderande eller uteslutande. Dagarna på Tahrirtorget var som en utopi, säger en ung kvinna till reportern, och kanske kan man säga något liknande om Tamas reportage: att vad som gör dem så starka är att ett slags utopi, en vardaglig sådan som förtjänar namnet humanism, finns nedlagd i deras mänskliga möten.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Malmö Konstlekplats

Chris Johanson, Alright Alright (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall 2011)

Det har pågått länge, och nu är det fullbordat. Malmö Konsthalls förvandling från ett konstens ljusa tempel till en plats där medelklassen rastar sina barn på söndagseftermiddagarna. Samtidskonsten är som gjord för det. Stora öppna ytor. Skojiga installationer. Interaktiva moment. Så märkvärdigt behöver det heller inte vara, trots den kulturella fernissan. Så länge barnen får springa av sig samtidigt som föräldrarna beskärs med en liten konstpaus är alla nöjda. De pretentiösa texterna på väggen kan man lugnt hoppa över.

På senaste utställningen är barnfamiljerna inte bara i majoritet, de är överallt. Ungarna rusar upp och nerför en ramp som täcker halva golvytan. Vad den mer ska vara bra för vet jag inte. I ett angränsande rum finns en figur med rosa garnpäls som man kan kamma med stora färgglada kammar. De pretentiösa texterna på väggen talar om ”viktiga existentiella frågor” och ett resultat som är ”kaotiskt och överväldigande”.

Misaki Kawai, Big Bubble (Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konsthall)

Som konsthallsbesökare utan barn känner jag mig mer felplacerad än överväldigad. Jag är väl inte dum nog att tro att det här är en plats för estetiska upplevelser? Som att gå till lekplatsen och med rynkad panna betrakta gungorna och rutschkanan. Finns det möjligen ett pysselrum, helst lugnt och stilla, där jag kan ägna mig åt det sköna och sublima medan medelklassens barn utforskar samtidskonsten?

Johan

Vad som göms i garderoben

Bokmalen Marilyn

Stenar på trottoaren

i alla möjliga färger

jag stirrar ner på er

som mot horisonten -

avståndet ligger så lockande mellan oss

och jag står många våningar ovanför

och famlar efter er

med darrande fötter

En känslig och melankolisk bokmal, uppslukad än av James Joyces Ulysses, än av Carl Sandburgs Abraham Lincoln-biografi i sex delar; en självrannsakande konstälskare som skrev dikter mellan arbetspassen och startade eget produktionsbolag med höga ambitioner.

Visst är det Marilyn Monroe jag beskriver. Att hon var långt mer än en plutande pinuppa och betydligt mångsidigare än den sorglösa blondin Hollywood försökte göra henne till har väl gått upp för de flesta vid det här laget. Men riktigt hur intellektuellt sökande och ihärdigt strävande efter bildning och utveckling hon var förstår man först när man möter hennes egna ord. Boken Fragment utgår från ett par kartonger med filmstjärnans efterlämnade papper: diktutkast, brev och dagboksanteckningar, det mesta nedkrafsat i stunden. Klotter, inköpslistor och självbiografiska skisser som sammantaget bildar ett fängslande och oretuscherat porträtt av den sårbara, kunskapstörstande kvinnan med svajigt självförtroende som gömde sig i sexbombsförpackningen. Hon som maken Arthur Miller kallade ”en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.”

Av materialet har det blivit en lika intressant som tjusig coffeetable-bok, undantaget ett mer än lovligt fånigt förord av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Monroes hafsiga textstumpar blottar mörka sprickor, den sorg och de tvivel som utgör skuggsidan till de foton som alltid är lika strålande glamourösa, också när den blonderade ikonen sitter hopkrupen med en bok i knät.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marianne Öjerskog och Viveca Melander, Norstedts)
Ann

"Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom"

Den sextonåriga huvudpersonen i tyska Helene Hegemanns roman Axolotl Roadkill vinglar fram i tillvaron som ett skadskjutet vilt, eller ja, för att anknyta till titeln, ett blödande trafikoffer vid vägkanten. Detta ”roadkill” heter Mifti och lever sedan mammans död ett utsvävande liv i Berlin där droger, sex och techno har fått ersätta skolan. Själv beskriver hon sig som en ”arrogant, misshandlad snorunge som koketterar med sin snobbiga trasighet och på samma gång avslöjar sin omgivnings trasighet.”

Det handlar helt enkelt om den eviga generationshistorien, i 2010-talets version.

Läs mer om Hegemann här.

Ann

Leda, lufttorkad skinka och lundellska livsparadoxer

Det är inte mörkt än. Men det skymmer på.

Hösten är på ingång. Och Den Skapande Mannen med den omättliga livsaptiten och de inre demonerna – han som i en eller annan skepnad alltid stått i fokus för Ulf Lundells romaner – har passerat sextioårsstrecket.

I nya romanen, Allt är i rörelse, heter han Joar Cirroan, Red kallad, och är fotograf, givetvis med stjärnstatus. Fast nu har han i en känsla av leda och livskris gömt undan kamerorna i garderoben. Helst skulle han vilja lämna allt bakom sig, ”rensa ut utav helvete”, men det förflutna gör sig påmint. I form av en efterhängsen bror. I form av en karriärsammanfattande ”soffbordsbok. Fem kilo” som han i ett svagt ögonblick övertalats till att sätta ihop. I form av en enastående vacker modell som suktar efter att lysas upp av stjärnfotografens blixtar.

Lundell skriver, som vanligt, mitt i strömmen av intryck. Red iakttar flyttfåglar och väder. Äter lufttorkad skinka på altanen. Dricker Chardonnay. Retar upp sig på P1. Får vindrutetorkarreglaget till BMW:n kollat. Våndas över riksdagsvalet och det nya, cyniska Sverige. Lyssnar på Dylan. Läser Kerouac. Super och nyktrar till. Umgås kravlöst med sin 35-åriga väninna.

Rätt så ofta går det på tomgång. Eller riktigare sagt: det är mestadels underhållande att vistas i Reds sällskap, men det bränner inte till förrän han lämnar sin österlenska tillflyktsort för en ensam sejour på Teneriffa och berättelsen tar fart, vilket inte minst innebär att språket vinner i böjlighet och laddning.

Vad som gör romanen intressant är framför allt det som ligger och skaver. Längtan efter samhörighet kontra frihetstörst. Behovet av myter och av att rasera myter. Uppbrottsivern ställd mot det nostalgiska ältandet av det som varit. Gamla lundellska livsparadoxer som väl inte bara angår Den Skapande Mannen utan också oss andra.

Vid ett tillfälle känner sig Red som en Beckettfigur: ”Jag har inget att säga, jag pratar. Allt är sagt. Jag säger det igen, en gång till”. Detsamma kan anföras om Lundell. Han har sagt det här förut. Nu säger han det igen. För mig får han gärna dra det ett varv till.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Entreprenör i konspirationer

Egentligen har ”Begravningsplatsen i Prag” allt för att bli en fantastisk roman. Ett högintressant idéinnehåll. Ett otroligt angeläget ämne. Ett sinnrikt upplägg. Ett djärvt val av huvudperson. Ett kärleksfullt förhållande till 1800-talets berättartradition. Rafflande intriger och bloddrypande äventyr. Gåtor, minnesförluster, hysterikor, Dreyfusaffären och Freud i en cameoroll.

Varför blir då inte Umberto Ecos nya en fantastisk roman? Nils Schwartz formulerar det snyggt i Expressen: "Det han inte kan i ämnet är inte värt att veta, men det gäller också rätt mycket av det han kan. Hade han sovrat i sina kopiösa kunskaper, skulle han ha skrivit bättre romaner. " Min recension kan man läsa här.

Ann

Blodsockerfall och identitetspolitik

Uppslaget är lika enkelt som originellt: en man utan egenskaper drabbas av en kronisk sjukdom och reagerar med eufori. Äntligen har han fått en stabil identitet, en som särskiljer honom från omgivningen, gör honom delaktig i en större gemenskap.

Aleksander Motturis debutroman Diabetikern handlar om blodsockerfall och insulininjektioner, men lika mycket om biomakt och identitetspolitik. Något som knappast förvånar med tanke på att författaren, en av krafterna bakom den kulturteoretiska tidskriften Glänta, bakom sig har flera böcker om sådant som skillnadstänkande, språkliga mytologier och maktstrukturer.

Ändå vill det sig inte riktigt. Ett problem är att huvudpersonen inte bottnar, inte har en övertygande egen röst. Han ska vara en anonym manschettarbetare, ”kontorets expert på att hantera exceldokument”, lyckligt ovetande om allt vad Michel Foucault och Slavoj Žižek heter, men svänger sig samtidigt med uttryck som ”utopisk realitet”, ”audiovisuell epistemologi” och ”patogenetiska narrativ”.

Ett annat att så mycket framstår som utfyllnad. Här finns – via diabetikerns flickvän, en konstcurator i ropet – lätt satiriska inblickar i den urbana kulturmedelklassens lika toleranta som uteslutande värld. Lite skoj med postmoderna teorier. En serie surrealistiska mardrömsscener. Små lektioner i medicin. Interiörer från apotek och vårdcentraler. Åtskilliga pratiga upprepningar och omtagningar.

Motturis uppslag hade kunnat bli en riktigt bra novell. I stället har han pumpat upp idén till en i långa stycken poänglös roman.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Balkongbesökare

"Förtrollningen ligger i känslan och i berättandet"

Mia, mindre bemärkt poet, dumpas av sin man efter trettio års äktenskap och bryter ihop till den grad att hon hamnar på psyket. Som rehabilitering flyr hon från New York till sin barndomsstad i Minnesota för att under en sommar få distans och nå insikt. Här håller hon en poesikurs för en grupp tonåriga tjejer intrasslade i en grym maktkamp, dras in i den unga grannfruns äktenskapliga problem och besöker dagligen den 87-åriga modern och hennes excentriska väninnor på ålderdomshemmet.

Mötet med dessa kvinnor i olika stadier av livet blir en anledning för Hustvedt att dissekera kvinnans psykologi och samhällsroll genom historien och alla åldrar. Och att få briljera med sin bildning och tankeskärpa.

Mer om Siri Hustvedts nya roman Sommaren utan män här.

Ann

"Visst vet du att allt är en historia?"

Två systrar åker upp i varsin rymdraket och medan de försöker vänja sig vid rymdens mörka vakuum berättar de historien om sin mamma och hennes passioner. När matematikern Eleonore hamnar vid livets vägskäl följer hon sina känslor och väljer inte alltid den riktning som är bäst för döttrarna Silja och Sontag. Det är en originell inledning på Ida Lindes roman En kärleksförklaring, som handlar om moderskap, systerskap och den komplicerade kärleken. Om val och konsekvenser.

Hela recensionen av Ida Lindes roman finns här.

Ann

När Tomas Tranströmer får Nobelpriset

Boka inte en resa en torsdag i oktober. En litteraturkritikers lärdom till nästa nobelprishöst. Men är du inte tillgänglig någon gång under dan? undrar min redaktör. Typ om det blir Tomas Tranströmer? Ha ha, svarar jag: cirka en halvtimme på Arlanda vid tvåtiden.

Väl på Arlanda står jag länge och bara gapar framför nyhetsrubriken. Läser det sms:ade artikelförslaget. Okej, lovar jag, jag försöker väl skriva ihop något på flyget. Om jag tar flygbussen är jag kanske hemma någon gång vid fem halv sex. Får en absolut sista deadline klockan sex. Jag har naturligtvis ingen Tranströmerbok med mig. Inte heller någon internetuppkoppling. Men som väl var ett par gamla Tranströmerartiklar på ett usb-minne.

Jag struntar i bussen och sätter mig vid ett eluttag på Sturup och skriver så fingrarna glöder. Beställer hämtning, internetmodem och Tranströmers Samlade dikter av min fantastiska bilburna svägerska. Mailar iväg texten i bilen tretton minuter före deadline.

Det var historien bakom den här artikeln. Min puls har fortfarande inte gått ned.

Ann

Höst, Västerbotten II

Höst, Västerbotten

En familj på gränsen till sammanbrott

Sönderfall börjar som ett stycke dramatisk dialog. Vi befinner oss i Honduras, tidigt 60-tal. En halvtimme innan dottern Tetis bröllop ska gå av stapeln låser Lena in sin man, advokaten och politikern Erasmo, på toaletten för att hindra honom från att närvara. Hon avskyr sin blivande svärson Clemente, en äldre salvadoran som i hennes ögon är kommunist och kollaboratör, och spyr ut sina åsikter medan maken ger igen från andra sidan badrumsdörren. Känslorna svallar, förolämpningarna haglar, familjehemligheterna blottas, hätskheten fräser och hatet väller fram.

Om Horacio Castellanos Moyas roman Sönderfall kan man läsa mer här.
Ann

Vilse i litteraturens världshav

Kanske ska man helt enkelt läsa ”Handlingen” som en litterär självhjälpsbok? Ja, i så fall en högst excentrisk sådan, utan några enkla lösningar och klämkäcka stolpar, men med en fin känsla för den mänskliga existensen som ”en liten suck i världshistoriesvalget”.

Inte minst är den en träffande skildring av våndan av att välja rätt bok för stunden i litteraturens gränslösa världshav.

En recension av Sara Mannheimers nya roman som har lite grann att göra med inlägget nedan. Här finns den i sin helhet.

Ann