Min katt tittar förebrående upp på mig när jag försöker slå mig ner i den ockuperade läsfåtöljen. Det är ju hans stol! – måste han nu dela plats med mig? Med ett förnämt uttryck av motvillig tolerans låter han sig makas undan en aning. Det förvånar mig när jag läser Allt jag inte vet om djur att kattägaren Jenny Diski anser att katters ansikten är outgrundliga, att de helt saknar uttryck. Mina katters minspel skiftar tydligt mellan förnöjsamhet, förväntan, frustration, skepsis, sårad stolthet och den-här-maten-tänker-jag-inte-ta-en-tugga-av-förakt. Men förstås, det är ju jag, och alla andra husdjursägare som anser sig känna sina älsklingar, som gör tolkningen. Hur kan jag egentligen veta vad som rör sig bakom de gula ögonen?
Här finns min recension av Diski.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar