Pluggen som inte passade in

En fyrkantig plugg i ett runt hål. Så beskriver Kerstin Thorvall sig själv som tjugoårig modetecknarelev på Beckmans: en blyg, glasögonprydd kristen som gick omkring i storblommig målarrock, nynnade på psalmer och helt saknade pojktycke. Klasskamraterna, chica flickor från Östermalm, gav henne öknamnet Pastoralsymfonin och lärarna tyckte att hon tecknade för slarvigt och spontant. Att just hon snart skulle få uppdrag från en anrik modetidning i Paris kunde ingen tro, inte heller att hon skulle gifta sig med den stilige reklamkillen i parallellklassen. Än mer osannolikt förstås att denna präktiga oskuld skulle bli en av landets mest kontroversiella författare.

Framgångssagan Kerstin Thorvall är mycket underhållande att ta del av i Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart. Den begåvade tecknerskan fick illustrera Astrid Lindgrens böcker och upptäcktes snart ha en flyhänt stil också som skribent. Som veckotidningskrönikör beskrev hon småbarnsmammans tillvaro med en nydanande uppriktighet, hon gav ut populära barnböcker och vann tonåringarnas hjärtan när hon skildrade deras liv med inkännande blick.

Men de skära drömmarna kantades av svarta skuggor. Faderns sinnessjukdom och barndomens hyschhyschande kring den var ett sår som aldrig läkte. Yrkeslivets succéer och närmast ofattbara produktivitet gick hand i hand med privatlivets kaos. Ångesten kom att bli Thorvalls mörka följeslagare genom livet, på samma gång en kreativ drivkraft och en destruktiv katalysator för de uppträden, sammanbrott, rymningar och otrohetsaffärer som präglade vardagen.

”Till slut började jag förstå / att dygdens lön är / döden”, skrev Thorvall i en dikt från 1971. Hennes försenade tonårsuppror kom i fyrtioårsåldern, och efter det skulle hon gång på gång chockera och genera etablissemanget. Med sin frigörelse från den inskränkta kvinnorollen och sin frispråkighet som debattör gick Thorvall i takt med sin tid – många gånger gick hon också före den, ibland med snubblande stora steg. Utgivningen av den självutlämnande Det mest förbjudna innebar en skandal, på många plan. Recensionernas avsmak inför en medelålders kvinnas erotiska erfarenheter – ”kjolen åker upp och ner, upp och ner” – gav det ena exemplet efter det andra på den ohejdade sexism som ännu rådde i Sverige anno 1976. Först åtskilliga decennier senare skulle det anses självklart att skriva sitt liv på Thorvalls nakna och rättframma vis. I mycket förblev hon pluggen som inte passade in.

Uppror i skärt och svart ger ett nyanserat, lyhört och medryckande porträtt av en mångsidig banbrytare och konstnär. Klarsynt och med stilistisk esprit följer Arnborg Thorvall från föräldrarnas katastrofala äktenskap – som Thorvall själv skildrat i När man skjuter arbetare, hennes verkligt stora och inte minst finkulturella genombrott i pensionsåldern – till de sista tunga åren i åldrandets fängelse. Hon är visserligen solidarisk, men aldrig överslätande. Att Thorvall många gånger var en besvärlig person hymlar hon inte med, att hon svek, utnyttjade och ställde orimliga krav på personerna i sin närhet. Det är ett evigt dilemma Arnborg sätter fingret på när hon beskriver den thorvallska problematiken: ”Att skildra livet är en sak, att leva det är så mycket svårare.”

Kerstin Thorvall – Uppror i skärt och svart

Beata Arnborg

Atlantis

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Förslaget fenomen

Få saker lyckas leva upp till hajpen, men Flynns roman är faktiskt precis så bra som alla säger. Hon har ett bett i språket, en skärpa i iakttagelserna, en omsorg om detaljerna, ett driv i berättandet och en infernalisk fingerfärdighet ifråga om komposition som de flesta deckarförfattare bara kan drömma om. Ja, de flesta författare överhuvudtaget.

Gillian Flynns Gone girl recenserar jag här.

Ann

Storm

Maxime Maufra, Stormen, 1892

Avantgardets kuber och kvadrater

Tatlins torn skruvar sig mot himlen som en kommunistisk Turning torso. Den Tredje internationalens Babelstorn. En konstruktivistisk monumentalbyggnad av järn, glas och stål som 1920 skulle bli världens högsta, men som aldrig kom längre än till planeringsstadiet. Rekonstruerad av Ulf Linde i skala 1:50 utgör den främsta blickpunkten i Moderna Malmös utställning Ryskt avantgarde.

I början av förra seklet lockades såväl spiritister som materialister av de geometriska figurernas abstraktion, och några år uppmuntrades de konstnärliga experimenten av det kommunistiska samhällsexperimentet. Malevitjs strama kvadrater och Kandinskys lekfulla figurer, men också en sovjetkonstnär som Alexander Rodtjenko, vars eleganta Rumslig konstruktion nr 9, Cirkel i en cirkel, utgör en av utställningens höjdpunkter.

Intresset för rena former togs vidare i dokumentärfotografier och propagandaaffischer. Samma traktorförerskor och proletära atleter som i den efterföljande socialrealismen, men med ett så mycket starkare konstnärligt uttryck. En grafisk modernism som gav upphov till hammarens och skärans suggestiva logotyp. I en av de mest anslående affischerna slår röda arbetare med höjda släggor ner mot rumlare och sjusovare. Så kunde arbetslinjen se ut i kommunistisk tappning.  

Johan

Förpuppat

Helga Krooks förra diktsamling “Grönska träd och träd som ser” pryddes av en egensinnig handritad karta på omslaget. Och hela boken stakade ut en personlig geografi, flanerande i ett urbant landskap fyllt av litterära referenser och historiska spår.

I nya Puppe Doll Chrysalis saknar jag den där kartan att orientera mig efter. ”Går det att ta sig ur den här texten?” frågar sig poeten i kursiv. Min fråga är snarare: Går det att ta sig in i den?

Här recenserar jag Helga Krook.

Ann

Action i Tomteland

Dan Brown knäckte en oslagbar bestsellerkod. Ta en kulturhistorisk kändis, lägg till en spektakulär gåta och ett mystiskt föremål som folk är beredda att mörda för, strössla generöst med action på platser som lockar till sightseeing. Voilà − klirr i kassan för både bokhandeln och turistindustrin.
Nu ger sig en svensk författare in i jakten på globala topplisteplaceringar. I Jungfrustenen har Michael Mortimer (just när man trodde att pseudonymtrenden dött ut) plockat ihop så många hemliga experiment, gamla dagboksanteckningar, okända grundämnen, polisjakter och svenska varumärken att det är tänkt att räcka i hela sex böcker.

Här finns min recension av Jungfrustenen.

Ann

Oktoberljus

Ann

Höstlöv

Isaak Levitan, Höstlöv, 1879

Älven, oktober

 

 

 Ann

Fruktan och kärlek

Här skildras med vemodsladdad ömhet en resa till Kambodja, där Mattsson växelvis bor, och ett kärleksmöte präglat av smärtsamma erfarenheter. Två kvinnors förbehållsamma och varsamma närmande äger rum mot fonden av folklig kamp mot förtryck. Våldets ärr skär genom såväl samhället som kropparna.

Jag recenserar Anna Mattssons nya diktsamling Ljusgatan här.

Ann

Nices färger

"Och Nices färger! Jag önskar att jag kunde ta ner dem och skicka dem till dig." Friedrich Nietzsche

Ann

Rivieravy

Henri Matisse, Interiör i Nice, 1919

Sjung, o gudinna, om vreden som brann...

Krigets förmåga att ställa människan inför livets – och dödens – grundläggande villkor har ända sedan Troja lades i ruiner varit ett tacksamt ämne för litterär gestaltning. Ansikte mot ansikte med tillvarons realiteter har individen kunnat få syn på sig själv, och anblicken har inte alltid varit smickrande.

I den italienske författaren Paolo Giordanos roman Den mänskliga kroppen är soldaterna formellt sett på fredsuppdrag, men berättelsen tar utan vidare plats i raden av kärva krigsskildringar. En sergeant som på ryggen har tatuerat in Illiadens inledningsvers – bara en aning felstavad – kommer innan missionen är avslutad att själv likt Akilles tvingas bärga liket av sin Patroklos. När han leder mobbningen av plutonens hackkyckling lånar han replikerna från Stanley Kubricks Vietnamdrama Full Metal Jacket. 

Läs resten av min recension av Paolo Giordanos roman Den mänskliga kroppen här.

Johan

Bara livet?

Hon är lätt att tycka om. Hängde det bara på översvallande recensioner skulle Munro redan ha fått Nobelpriset.

 Så skrev jag i min recension av Alice Munros senaste bok, Brinnande livet. Och nu har hon så fått det.

Ann

Bergens och himlarnas språk

Provence, innan det blev turisternas vinprovar- och livsnjutarland. Här vandrar daglönarna runt bland bondgårdarna och tar påhugg där det finns. En av dessa vagabonder är Amédée, berättaren i Jean Gionos roman Mannen från berget, som skrevs 1929 men först nu kommer i svensk översättning.

 Här finns resten av min recension.

Ann

Öppet fönster

Pierre Bonnard: Det öppna fönstret (1919)

Plask i den massmediala ankdammen

Vem äger det fria ordet? Frågan kan tyckas absurd, det gör väl alla eller ingen, men en blick på det svenska medielandskapet visar att det mesta hägnats in av en handfull bjässar. Störst bland medietrollen är förstås Bonniers, som i sina rymliga nävar håller inte bara det egna förlaget, DN och Expressen utan också Sydsvenskan, SF, TV4… ja, allt från Dagens Industri till Damernas Värld.  

Det säger sig självt att en sådan makt över sinnet och tanken måste fram i ljuset, granskas och diskuteras. En bok som Firman, som lagom respektlöst skärskådar Bonnierfamiljens mått och steg, borde med andra ord ha en viktig funktion att fylla, och man kunde tro att Bernt Hermele med sin bakgrund som sparkad chefredaktör för Veckans Affärer – ännu en Bonniertidning – skulle vara rätt man att skriva den. Ändå lyckas inte Firman åstadkomma mer än lite plask i den massmediala ankdammen.

Här kan man läsa resten av min recension av Bernt Hermeles Firman.

Johan

Människans behov av berättelser

Om mina bokmässeaktiviteter hade en röd tråd handlade den om berättandet, fiktionen. En mässa för böcker, kanske någon invänder, det är väl klart att det mesta snurrar kring berättandet? Jo, men det fanns ett särskilt tryck på detta i de seminarier jag gick på, ett försvar för fiktionen framför autofiktionen, ett insisterande på att berättartraditionen lever vidare. Med ett underförstått ändå.

En poäng som återkom var att det bara är i påhittade historier man kan nå vissa sanningar. Och att det kan vara begränsande och hämmande att ligga för nära verkligheten. Kerstin Ekman värjde sig mot trenden att skriva om existerande människor och lyfte fram ansvaret - "Vad är det vi skriver?" Kjell Westö påpekade hur tråkigt det skulle vara att bara utgå från sig själv: 

- Det fina med litteraturen är friheten att skriva om annat än sitt eget öde. Jag älskar att hitta på. Att fantisera kring litterära figurer är det mest underbara som finns.

PO Enquist, som annars nämndes flitigt i diskussionerna om självbiografiskt skrivande, förklarade själv vilken befrielse det var när han började använda "han" istället för "jag" när han skrev om det egna livet. Det blev inte lika självupptaget och pretentiöst, han kunde skriva råare och sannare:

- Man har en sköld framför sig när man skriver "han". 

Här skrev jag kort om berättandets olika sidor.

Ann