Fritt flytande fakta

Lögnaktiga politiker är inget nytt, men Trump spelar med en helt annan kortlek. Det är inte den maskerade lögnen som flyttat in i Ovala rummet utan det nakna sanningsföraktet. Alternativa fakta och fejknyheter har på ett ögonblick ryckt undan mattan för det offentliga samtalet. Plötsligt finns ingen gemensam grund att stå på.

Tänk om allt det här är den postmoderna vänsterns fel? Ja, det påstås i alla fall på sina håll i USA, och här hemma har SvD hakat på. Det var ni som började relativisera sanningen, så går resonemanget, och ser man på, nu kommer bumerangen i retur. Tanken att Trump skulle vara ett slags kulturmarxismens nemesis kan vara lockande. Åtminstone för den som har ett gott öga till historiens ironier men glömmer att den nationalistiska högern underminerat tron på universella sanningar långt innan någon kunnat stava till ordet postkolonialism. 

En rimligare tolkning är att Trump tagit med sig kulturen från sitt multinationella företagsimperium, en värld där alla värden är fiktiva, bossens nyck lag och fakta en sak för reklamavdelningen. Allt flyter fritt i det globala marknadssamhället, så varför inte surfa på den vågen för att få makten att bygga en mur mot alla flytande gränser.

Johan

En brygga över tiden

Nu vidgar han återigen perspektivet och färdas i tid och rum för att summera den bristfälliga mänskliga värld han kallar skapelsen. Temat har sysselsatt honom förr: en urvalsvolym dikter sammanställd på 80-talet fick titeln ”Den motsträviga skapelsen”. I den nya boken är denna snarare än motsträvig ofullbordad – genom diktsamlingen löper en tanke att skapelsen ännu inte är färdig, ett jobb som det åligger oss att slutföra. ”Och det är er den hoppas på”, heter det uppfordrande i inledningsdikten, i en annan: ”Den är full av spår som väntar på steg, / banor för tankar som inte tänkts ut.”

Desto mer fullfjädrade är Espmarks dikter.

Här skriver jag om Kjell Espmarks nya diktsamling "Skapelsen".

Ann

Hur en familj splittras

Historien påminner om Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare”, även den en fiktion byggd på verklig grund, där skogshuggardottern Hilma gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid utan att få veta något om fästmannens psykiska sjukdom. I ”Nerverna” är det kvinnan som är manodepressiv, det som idag kallas bipolär, men också här förtiger familjen sjukdomshistorien och dumpar över allt ansvar på den nyblivne maken – efter bröllopet bryter de kontakten med dottern. Frågan är vilken skillnad vetskapen skulle ha gjort för Ivars val. Det framgår inte av romanen, men fram till slutet av 50-talet medförde sinnessjukdom äktenskapsförbud.

Här skriver jag om David Nymans debutroman Nerverna.

Ann

Det skyddslösa hjärtat

De ensamma mammorna gavs en röst i Karin Bryggers förra diktsamling "Vi kom från överallt". Med ett besvärjande "vi" lyftes den enskildes erfarenheter till en stöttande gemenskap och som ett kollektiv vittnade mödrarna om fattigdomen i ett privilegierat land.

Mindre än ett år senare kommer nu Brygger ut med en ny diktsamling, där skrivandet framstår som en pockande nödvändighet. I "Borta minns" har det kollektiva perspektivet övergetts för jagets blick inåt, mot det egna skyddslösa hjärtat.

Här skriver jag om Karin Bryggers "Borta minns".

Ann

Det är inte konstigt att man längtar bort nån gång.

Den tyske poeten Jan Wagner skrev för några år sedan en diktsamling med titeln ”Australien” – utan att någonsin ha satt sin fot i landet. Inspirationen kom från en dikt av den portugisiske författaren Fernando Pessoa med slutraden: ”Du kan vara lycklig i Australien, så länge du inte åker dit.”

Att resa i läsfåtöljen är en konst som många författare ägnat sig åt. Och konstnärer för den delen. Inte minst i slutet av 1800-talet, då konsten frossade i bjärta exotiska fantasier. Den fascinerande utställningen ”Salongsmåleri?!” (pågår till den 22 januari) på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm vimlar av odalisker, leopardfällar, turbaner och mytologiska tempel, för den som vill ha en grundkurs i orientalism eller vill pröva sig på en konsthistorisk räddningsaktion.

Här skriver jag om resor i fantasi och verklighet, fåtöljorientalister, koalor och japanska bärare.

Ann

Roande ruskigt

I ”Förfärande kvinnor” har Vertigo förlag samlat gotiska skräckberättelser av kvinnliga, anglosaxiska författare och bjuder på djävulska drömmar, dödliga syner, kalla omfamningar och skramlande spökvagnar. Ibland är det fråga om mer roande än ruskiga förströelser. Charlotte och Emily Brontës läxuppgifter till exempel är snarare kuriosa än litterära upplevelser. Men antologin rymmer också riktigt gastkramande historier, som Elizabeth Gaskells ”Den gamla barnflickans berättelse”.
Här finns upptäckter att göra. Vem visste till exempel att den bäst säljande poeten under den viktorianska eran, efter Tennyson, hette Adelaide Procter? Eller att sensationsromanförfattaren Ellen Wood kunde konkurrera med Charles Dickens i popularitet? 

Man kan grunna på vad som gjorde att så många kvinnor vid den här tiden, 1840–1890, ville sätta skräck i sina läsare. Känslan av att inte heller vålnader framstod som särskilt osannolika i en snabbt förändrande värld? För att begåvade kvinnor själva upplevdes som skrämmande? 

Här skriver jag om Vertigos antologi med kvinnliga gotiska skräckförfattare. (Tyvärr en låst artikel, så den kan enbart läsas av premiumkunder.)

Ann

Kärleken som en drog

Basquiats öde är det stoff legender (och bio-pics) vävs av, och han har mytologiserats så mycket som krävs för att målningar ska säljas för miljontals dollar. Suzannes och hans struliga romans är knappast något feministiskt lärostycke. Han kommer och går, ligger runt till höger och vänster, domderar och nonchalerar med missbrukarens självupptagna hänsynslöshet.

Men genom Suzannes ögon ser vi även hans sårbarhet och självförbrännande revanschlystnad i en rasistisk värld. På museerna finns inga svarta konstnärer, i gourmetbutiken flåsar väktaren honom i nacken och inte ens i Armanikostym lyckas han vinka åt sig en taxi.

Konst, knark och kärlek i 80-talets New York. Här skriver jag om Jennifer Clements bok ”Basquiats änka”.

Ann

Brev från känslornas berg- och dalbana

Ibland kommer man närmare än man önskar när man läser en författares privata brev. Är det möjligt att bevara respekten för ett författarskap om man vet att människan bakom pratar barnspråk med sin älskade? Visst är det smått genant att ta del av Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels kärlekskutter. Samtidigt är det något befriande mänskligt med att samma skribent som inte tvekar att kalla sig själv genial pratar om sig själv som lillbubben.

Och när man följer Agnes von Krusenstjernas liv unnar man henne verkligen de där lätta och lyckligt tramsande stunderna. Starka känslosvängningar präglar hennes brev, som nu samlats i ett urval av Anna Williams under titeln ”Och jag vet att jag är genial”.

Här skriver jag om Agnes von Krusenstjernas brev. 

Ann

Oh la la!

Stoppa in ett ”Provence”, ”Paris” eller allra helst ”Montmartre” i titeln på en film eller bok och vi dras som flugor till en sockertopp. Oh la la, nu blir det mys, hjärtevärme och livsklokheter för hela baguetten! Är någonting franskt får det genast en air av kultur och kvalitet – för i Frankrike produceras väl inget populärt skräp? I bokvärlden har fransk feelgood blivit en egen underavdelning i måbragenren, med softa omslag där Eiffeltornet är så gott som obligatorisk rekvisita för att vi inte ska missa poängen. Det ska vara charmigt, livsnjutande och gärna sådär lite lagom småtokigt, som om chocolat-grytan alltid står och puttrar och en storögd Amélie ständigt promenerar omkring i ett retrofiltrerat sagoskimmer.

Här skriver jag om en svensk debutroman och vår förkärlek för franskt mys.

Ann