Tvångsförflyttningarnas såriga historia är utgångspunkten för Linnea Axelssons nya bok ”Ædnan”, ett verk som inte liknar någonting annat i svensk samtidslitteratur. Det är en familjekrönika, en politisk historia, en anklagelseakt – på vers, om än en fri sådan. Ett epos, helt enkelt, på inte mindre än 750 sidor.Här finns min recension av Linnea Axelssons epos ”Ædnan”.
I ”Ex-kille” har dikterna kokats ner till sms-korta meningar, lakoniska en- eller tvåradingar som hamrar in tristessen i uppgivna versaler.Det liknar en kondenserad brevroman, där det går att ana en före detta flickvän som ofrivillig adressat av de tillkämpat hurtiga försäkringarna med sina nonchalant falska klanger: ”JAG GILLAR MIN NYA EGENTID”, ”JAG VILL VARA FRI LITE LÄNGRE TILL”, ”FICK INGET GRATTIS-SMS MEN DET ÄR OKEJ”.
Jag recenserar Ursula Andkjær Olsens "Utgående farkost", här.I Andkjær Olsens åttonde diktsamling, den andra som översätts till svenska (den här gången med fast hand av Jonas Rasmussen), har hon stakat ut en bestämd riktning. ”Utgående farkost” lastar skeppet fullt med mänskliga svagheter och skjuter iväg som en självsäker kanonkula mot en rymd där ingen kan höra dig gnälla.Det charmerande pladdret från de tidiga böckerna är långt borta. Här är det ord och inga visor, skarpa, obevekliga, iskalla ord. Poeten talar nu med en enda röst, en hätsk och offensiv stålklangstämma som skulle kunna härröra från nättrollens tangentbord eller fascistmarschernas plakat.
Här recenserar jag Malte Perssons "Till dikten".
”Till dikten” kan läsas som en ganska sorglös sorgesång över den poesi som hankar sig fram på existensminimum medan publiken pysslar med andra oväsentligheter och muserna är upptagna med att uppdatera sociala medier. Eller, som det summeras i en barock dikttitel: ”Klage-Kling-Dicht öfwer POËSIEN / som i wårt Tidehwarf ändteligen aflidit”. Men är poesin död, så länge leve metapoesin som saltomortaliskt slår knut på sig själv och kurar in sig i ”utkanten / av det postmoderna tillståndet”.
I Sverige har omvandlingen av förlagsbranschen varit igång ett tag. Många av de aktörer vi fortfarande tänker på som småförlag har idag faktiskt större skönlitterär utgivning än flera av de traditionella större förlagen. Det finns flera exempel på ”smala” titlar som sålt överraskande bra på mindre förlag, kanske för att det är där engagemanget finns och möjligheten att nå just de rätta läsarna.Om en syn där Nobelpristagare inte anses tillräckligt vinstbringande får lov att bestämma vad som publiceras tror jag att förlagen sågar av den gren de sitter på.
Medan landet snöar inne läser jag en bok som ger prov på vad ordets makt kan innebära och hur skönlitteraturens inlevelse kan skaka om. Det är en bok borde kunna få det mest bottenfrusna hjärta att börja gråta.Zofia Nałkowska var en av Polens mest kända författare när hon efter krigsslutet våren 1945 fick uppdraget att ingå i en kommission som skulle utreda nazisternas brott. Det innebar att hon blev ett av de första utomstående vittnena till koncentrationslägrens fasor. Rapporterna omvandlades till berättelser som 1947 publicerades i novellsamlingen ”Medaljonger”, som nu utkommit på svenska för första gången, i översättning av Emi-Simone Zawall (Faethon).
Litteratur som tar plats i samhällsdebatten är, inför det stundande valet och i en orolig värld, passande nog den starkaste röda tråden på årets upplaga av Littfest, numera landets största litteraturfestival. Det är en bokfest där biljetterna säljer slut innan programmet ens släppts, poesiuppläsningar kan bli fullsatta och publiken strömmar till ett samtal i största salen om urbanitetens tillstånd. Medan solen strålar på snöhögarna utanför domineras programmet av tunga frågor om vårt gemensamma ansvar och behovet av organisering, vare sig det handlar om att bekämpa rasism och förtryck eller om #metoo och patriarkatets sista strid.
Poeten vistas alltsomoftast i det där upplysta ögonblicket, i den försvinnande drömmens skira sken. Men de enstaka raderna fångar också flera andra grundläggande beståndsdelar i Erikssons dikter: de ständiga regnskurarna, de många urbana promenaderna, minnets strålglans. Inte minst återvänder han i ”Skalornas förråd” till barndomens upplevelser, strövar genom glömda rum, frammanar galonställ och grävskopor i sandlådan, parkeringshuset av plåt, fönsterrutans regndroppar sedda genom förstoringsglas.
I andra delen byter berättelsen helt tempo och nu blir det åka av. Här slänger Lehane den psykologiska trovärdighetens barlast överbord och proppar sidorna fulla av blodtörstiga skurkar, svindlerier och pangpang. Trots att det är fråga om litteratur och inte film får man känslan att handlingen tagits över av uppumpade stuntmän.
