I laglöst diktland

Det börjar med ett ”WHUKK” och slutar med en serie nollor och ettor. Däremellan förekommer ett aktningsvärt antal förklaringar, bestämningar, utläggningar, preciseringar och fastslaganden som knappast gör någon klokare.
Om landet är byggt av lag, så är Pär Thörns poesi byggd av en salig blandning meningslösa listor, bredbenta definitioner, förryckt systematik, nippriga konspirationsteorier, förunderliga fakta, osnutna skrönor och makalösa mutationer.

Läs resten av min recension av Pär Thörns "Land skall med lag byggas här.

Ann

Fler variationer på vinterbäckar

Eftersom jag har en stark faiblesse för vattendrag i vinterlandskap, här ett litet minitema med den norske konstnären Fritz Thaulow (1847-1906). Det är inte svårt att förstå att han i början av sin bana siktade på att bli marinmålare - när han inte rönte några vidare framgångar inom det området vände han blickarna åt annat håll, men fortsatte uppenbarligen måla vattenspeglingar som om han siktade på nordiskt mästerskap i genren.

Ann

Support our troops

Hegemoni. Ett tillstånd där en dominerande grupp utövar makt över underordnade grupper genom att få den egna världsbilden att framstå som självklar, som ett uttryck för sakernas normala beskaffenhet.

I Expressen uppmanas vi att stötta svenskarna i Afghanistan genom att köpa Gula bandet. Samma patriotiska symbol som alltsedan Gulfkriget fått signalera stöd till amerikanska soldater i krigsoperationer utomlands. Support our troops.

Krigsveteraner är en självklar ingrediens i filmer och böcker. Nu finns de också i den svenska vardagen. Liksom unga män som fraktas hem i kistor.

Så har Sverige tagit ytterligare ett litet steg på vägen till att bli en normal krigförande stat i den globala maktordningen. Och som alltid när avgörade förändringar äger rum sker det steg för steg, genom små betydelseförskjutningar, utan demokratisk debatt. Tills den som motsätter sig framstår som verklighetsfrämmande.

Johan

Kvällskvistens kvitter

Albrecht Dürer, Tre studier av en domherre

Visste ni att domherren, som anses vara en ganska så skral sångare, förr var populär som burfågel för sin förmåga att lära sig melodier? Domherrar kunde lära sig sjunga Händel och Schubert - en engelsk fågel lär ha braverat med God Save the King - men metoderna för att pränta in den kunskapen var allt annat än humana: bländning och svält.

Det är Bengt Emil Johnson som berättar detta i sin och Sten Wahlströms ljudboksserie om fåglar och deras läten, utomordentligt trevlig lyssning för en urban människa som vill förbättra sina påvra ornitologiska kunskaper.

Sedan kan man läsa Bengt Emil Johnsons dikter också. Som denna:

Här sprang just alla ögonblick förbi

utan brådska.

Solen måste ha lyst över dem

fast det var mulet och ingenting

påminde om himlasfären.

Vi drog upp blixtlåsen.

Efter en kort stund lyfte en fågel,

det kan ha varit en nötväcka.

Här skriver jag om Bengt Emil Johnsons nya diktsamling "Aftonsånger".

Ann

"Nu seglar vi in i livet"

J.C. Dahl, "Mor och barn vid havet", 1830

Man kan älska eller hata Jon Fosses repititiva stil, i alla fall gilla eller ogilla. Man kan till och med göra bådadera, beroende på tillfälle. Men att, som Sydsvenskans recensent gjorde, hävda att en "fast hand" borde gjort något åt upprepningarna i den senast översatta boken, ja det är lite som att mena att någon borde sagt åt Kafka att inte vara så himla absurd, eller att en korrekturläsare borde hyfsat till James Joyce interpunktering. Nå, kritikerna har tyckt olika om Fosses "Det är Ales/Sömnlösa" (Bonniers, översatt av Urban Andersson). Rutinmässiga ritualer tyckte till exempel Nils Schwartz i Expressen, medan Martin Lagerholm i SvD tvärtemot fann boken fullkomligt hänförande, och så här skrev jag:

Rundgången är Jon Fosses stilistiska signum. För såväl dramatikern som prosaisten är språket en deg, gjord på minsta möjliga antal ingredienser, som knådas i det oändliga och vars form långsamt förskjuts utan att knappt synbarligen förändras. Det är less is more i en samtidigt arkaiskt klingande och modernistiskt idisslande förpackning. Är man på fel humör kan de malande omtagningarna göra en vansinnig − på rätt dag har hans suggestivt repetitiva prosa en hypnotisk verkan.
För den som inte redan är Fossefrälst kan det vara en god idé att ta sig an honom i liten skala, som de två korta berättelser som nu översatts och samlats i en volym: Det är Ales och Sömnlösa.
I den första berättelsen tänker en änka tillbaka på dagen för mer än tjugo år sedan då hennes man försvann i fjorden. Drömlikt träder maken fram tillsammans med för länge sedan döda släktingar, inte minst en liten pojke som för ett sekel sedan även han drunknade. I sorgens ekokammare glider tiderna samman; allt och alla tycks existera samtidigt.
Sömnlösa är en variation på en av världens mest kända myter. Ett ungt par söker husrum, men trots − eller kanske snarare på grund av − att hon är höggravid och när som helst ska föda nekas de överallt skydd undan senhöstrusket. I Fosses händer blir det evangeliska dramat en grym allegori över fattigdomens villkor och nödens desperata lag. Men berättelsen är också en arketypisk återgivning av uppbrottet och den förhoppningsfulla nystarten, skildrad med svidande poetisk skönhet: ”Nu börjar livet, säger hon/Nu seglar vi in i livet, säger han”.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

Etnisk krimi i lusekoftornas land

Vad man söker ska man finna. Sannolikt gäller det också för mordutredningar. Och vad händer i så fall om sökandet styrs av etniska förväntningar?
I "Marions slöja" har den norske författaren Roy Jacobsen breddat sitt register och skrivit en mer eller mindre renodlad kriminalroman. Snabba cash för en etablerad författare som insett att man inte blir rik på att nomineras till Nordiska rådets litteraturpris? Ja, kanske det, men Jacobsen utnyttjar samtidigt deckargenrens möjligheter till att ro hem en och annan politisk poäng i de ulliga lusekoftornas land.
Hedersmord eller rasistdåd? Det är frågan polisen ställer sig när Nasreen, en ung pakistansk kvinna som har norsk pojkvän, hittas mördad i en glascontainer, med vänster hand avhuggen. Så småningom hittar man också en kapad vänsterhand med Nasreens ring på fingret. Kruxet är bara att handen inte matchar kroppen. I takt med att liken ökar i antal liknar det hela mer och mer ett krig. ”Mellan kön. Och två kulturer”.
Marion, ett mellanting mellan tuff snut och ensamstående mamma med dåligt självförtroende kopplat till ett efterhängset faderskomplex, tar sig an fallet tillsammans med kollegerna i specialenheten för etniskt relaterad kriminalitet. När utredningen går i stå blir de tidigare kreativa motsättningarna i gruppen ohanterliga, och Marion tvingas till slut konfronteras med sina personliga problem.
Jacobsen har ett språk man inte är bortskämd med i deckarsammanhang. Här finns en långsamhet i gestaltningen och omsorg om de psykologiska dagrarna, men också ett litterärt driv i de renodlade actionavsnitten. Likafullt undrar jag, när jag kommer till sista sidan, om "Marions slöja" till syvende och sist inte bara är ytterligare en nordisk deckare om en modern hjältinna i rafflande kamp med en seriemördare, vars estetiska arrangemang av mordoffren kommer att göra sig bra i filmversionen.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Working 9 to 5

- Hm, jag får nog ta och putsa lite till på den där meningen.

Isis

Förtryck urholkar själen

Alla tycks just nu läsa Sofi Oksanens Utrensning, och de gör det rätt i. Så här skrev jag om boken i Norrköpings Tidningar:

Kommunistdiktaturens ohöljda terror eller kapitalismens illusoriska frihet - oavsett vilket är kvinnokroppen en spelbricka som utnyttjas på det brutalaste vis. Det slår finska författaren Sofi Oksanen fast med rakbladsvass skärpa i den hyllade och prisbelönta romanen Utrensning.

Resten av recensionen kan man läsa här.
Ann

Roland rider igen

Roland på kyrkfönster, Katedralen i Chartres, 1225

"Fram till förra året hade hjälten Rolands hornstöt inte klingat på svensk mark sedan tjugotalet, då i Frans G Bengtssons preciöst rimmade tolkning. Ja, i själva verket hade Rolandssången, det berömda fornfranska riddareposet från slutet av 1000-talet, aldrig i sin helhet översatts till svenska. Så med ens har vi två tolkningar att välja mellan. I somras kom Jens Nordenhök med sin version på förlaget Brandgul. Nu utmanas han till höviskt envig av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt på Bonniers". Läs resten av min recension här.

Johan

Städning undanbedes

- Nog är väl det där med ordning och reda en aning överskattat?

Ossian