Vad man söker ska man finna. Sannolikt gäller det också för mordutredningar. Och vad händer i så fall om sökandet styrs av etniska förväntningar?
I "Marions slöja" har den norske författaren Roy Jacobsen breddat sitt register och skrivit en mer eller mindre renodlad kriminalroman. Snabba cash för en etablerad författare som insett att man inte blir rik på att nomineras till Nordiska rådets litteraturpris? Ja, kanske det, men Jacobsen utnyttjar samtidigt deckargenrens möjligheter till att ro hem en och annan politisk poäng i de ulliga lusekoftornas land.
Hedersmord eller rasistdåd? Det är frågan polisen ställer sig när Nasreen, en ung pakistansk kvinna som har norsk pojkvän, hittas mördad i en glascontainer, med vänster hand avhuggen. Så småningom hittar man också en kapad vänsterhand med Nasreens ring på fingret. Kruxet är bara att handen inte matchar kroppen. I takt med att liken ökar i antal liknar det hela mer och mer ett krig. ”Mellan kön. Och två kulturer”.
Marion, ett mellanting mellan tuff snut och ensamstående mamma med dåligt självförtroende kopplat till ett efterhängset faderskomplex, tar sig an fallet tillsammans med kollegerna i specialenheten för etniskt relaterad kriminalitet. När utredningen går i stå blir de tidigare kreativa motsättningarna i gruppen ohanterliga, och Marion tvingas till slut konfronteras med sina personliga problem.
Jacobsen har ett språk man inte är bortskämd med i deckarsammanhang. Här finns en långsamhet i gestaltningen och omsorg om de psykologiska dagrarna, men också ett litterärt driv i de renodlade actionavsnitten. Likafullt undrar jag, när jag kommer till sista sidan, om "Marions slöja" till syvende och sist inte bara är ytterligare en nordisk deckare om en modern hjältinna i rafflande kamp med en seriemördare, vars estetiska arrangemang av mordoffren kommer att göra sig bra i filmversionen.
I "Marions slöja" har den norske författaren Roy Jacobsen breddat sitt register och skrivit en mer eller mindre renodlad kriminalroman. Snabba cash för en etablerad författare som insett att man inte blir rik på att nomineras till Nordiska rådets litteraturpris? Ja, kanske det, men Jacobsen utnyttjar samtidigt deckargenrens möjligheter till att ro hem en och annan politisk poäng i de ulliga lusekoftornas land.
Hedersmord eller rasistdåd? Det är frågan polisen ställer sig när Nasreen, en ung pakistansk kvinna som har norsk pojkvän, hittas mördad i en glascontainer, med vänster hand avhuggen. Så småningom hittar man också en kapad vänsterhand med Nasreens ring på fingret. Kruxet är bara att handen inte matchar kroppen. I takt med att liken ökar i antal liknar det hela mer och mer ett krig. ”Mellan kön. Och två kulturer”.
Marion, ett mellanting mellan tuff snut och ensamstående mamma med dåligt självförtroende kopplat till ett efterhängset faderskomplex, tar sig an fallet tillsammans med kollegerna i specialenheten för etniskt relaterad kriminalitet. När utredningen går i stå blir de tidigare kreativa motsättningarna i gruppen ohanterliga, och Marion tvingas till slut konfronteras med sina personliga problem.
Jacobsen har ett språk man inte är bortskämd med i deckarsammanhang. Här finns en långsamhet i gestaltningen och omsorg om de psykologiska dagrarna, men också ett litterärt driv i de renodlade actionavsnitten. Likafullt undrar jag, när jag kommer till sista sidan, om "Marions slöja" till syvende och sist inte bara är ytterligare en nordisk deckare om en modern hjältinna i rafflande kamp med en seriemördare, vars estetiska arrangemang av mordoffren kommer att göra sig bra i filmversionen.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar