Apropå rådande istid

Caspar David Friedrich, Ishavet

Nu stod den oavvislig där, den vita
och kala muren, gråkall under molnen,
en isslätt, en polarslätt ställd på högkant.
Han kunde inte se för alla dimmor
hur högt den nådde; den försvann där uppe.
Den stängde synfältet mot allting annat
och den drog girigt till sig alla tankar
som ett magnetberg leder en kompassnål.
Den var en stelnad forntid, lik ett minne,
någons totala minne, permafruset.
Där inne någonstans fanns en bevarad
men isolerad verklighet, försvunnen,
fast ännu synlig om han skärpte blicken.
Vad är vi utan våra tidigsyner
av detta som vårt minne återskapar?
De finns där borta, alltid oförstörda
och sådana de varit, inte sådana
de blivit sedan åren format om dem.
Långt borta finns de, dessa ursprungsbilder,
Långt borta finns de kvar, bärnstensinsekter,
inkapslade i andra dimensioner,
orörliga, men ändå kvar ibland oss
så självklart som i alla andra drömmar,
så omotsägliga som alla drömmar.
Tid efter annan, som då världen vänder,
blir vi dem varse, alltid med förvåning,
som en bekräftelse av våra misstag.

Thomas Warburton, ur sviten "Om en istid" i diktsamlingen "Tid efter annan"