Kritiker som snackar ihop sig innan de skriver, som ängsligt vädrar med morrhåren efter den goda eller för dagen gällande smaken och sedan följer varandras små estetiska svansar i samlat lämmeltåg.
Så ska det helst inte gå till, inte i det här hushållet. När Ann och jag båda fick Ola Nilssons "Hundarna" att recensera bestämde vi oss därför för att inte säga ett knyst om vad vi tyckte och tänkte tills vi satt den sista punkten. Skribentsysslorna utfördes därefter under största möjliga tystnad.
Resultatet kan beskådas här: min recension finns i Kristianstadsbladet, Anns i Helsingborgs Dagblad.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar