J.C. Dahl, "Mor och barn vid havet", 1830
Man kan älska eller hata Jon Fosses repititiva stil, i alla fall gilla eller ogilla. Man kan till och med göra bådadera, beroende på tillfälle. Men att, som Sydsvenskans recensent gjorde, hävda att en "fast hand" borde gjort något åt upprepningarna i den senast översatta boken, ja det är lite som att mena att någon borde sagt åt Kafka att inte vara så himla absurd, eller att en korrekturläsare borde hyfsat till James Joyce interpunktering. Nå, kritikerna har tyckt olika om Fosses "Det är Ales/Sömnlösa" (Bonniers, översatt av Urban Andersson). Rutinmässiga ritualer tyckte till exempel Nils Schwartz i Expressen, medan Martin Lagerholm i SvD tvärtemot fann boken fullkomligt hänförande, och så här skrev jag:
Rundgången är Jon Fosses stilistiska signum. För såväl dramatikern som prosaisten är språket en deg, gjord på minsta möjliga antal ingredienser, som knådas i det oändliga och vars form långsamt förskjuts utan att knappt synbarligen förändras. Det är less is more i en samtidigt arkaiskt klingande och modernistiskt idisslande förpackning. Är man på fel humör kan de malande omtagningarna göra en vansinnig − på rätt dag har hans suggestivt repetitiva prosa en hypnotisk verkan.
För den som inte redan är Fossefrälst kan det vara en god idé att ta sig an honom i liten skala, som de två korta berättelser som nu översatts och samlats i en volym: Det är Ales och Sömnlösa.
I den första berättelsen tänker en änka tillbaka på dagen för mer än tjugo år sedan då hennes man försvann i fjorden. Drömlikt träder maken fram tillsammans med för länge sedan döda släktingar, inte minst en liten pojke som för ett sekel sedan även han drunknade. I sorgens ekokammare glider tiderna samman; allt och alla tycks existera samtidigt.
Sömnlösa är en variation på en av världens mest kända myter. Ett ungt par söker husrum, men trots − eller kanske snarare på grund av − att hon är höggravid och när som helst ska föda nekas de överallt skydd undan senhöstrusket. I Fosses händer blir det evangeliska dramat en grym allegori över fattigdomens villkor och nödens desperata lag. Men berättelsen är också en arketypisk återgivning av uppbrottet och den förhoppningsfulla nystarten, skildrad med svidande poetisk skönhet: ”Nu börjar livet, säger hon/Nu seglar vi in i livet, säger han”.
För den som inte redan är Fossefrälst kan det vara en god idé att ta sig an honom i liten skala, som de två korta berättelser som nu översatts och samlats i en volym: Det är Ales och Sömnlösa.
I den första berättelsen tänker en änka tillbaka på dagen för mer än tjugo år sedan då hennes man försvann i fjorden. Drömlikt träder maken fram tillsammans med för länge sedan döda släktingar, inte minst en liten pojke som för ett sekel sedan även han drunknade. I sorgens ekokammare glider tiderna samman; allt och alla tycks existera samtidigt.
Sömnlösa är en variation på en av världens mest kända myter. Ett ungt par söker husrum, men trots − eller kanske snarare på grund av − att hon är höggravid och när som helst ska föda nekas de överallt skydd undan senhöstrusket. I Fosses händer blir det evangeliska dramat en grym allegori över fattigdomens villkor och nödens desperata lag. Men berättelsen är också en arketypisk återgivning av uppbrottet och den förhoppningsfulla nystarten, skildrad med svidande poetisk skönhet: ”Nu börjar livet, säger hon/Nu seglar vi in i livet, säger han”.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar