Installation med katt II

I FRA-land

Överallt kameror som registrerar ansikten och rörelsemönster. Anställda med chip inopererade i nacken för att kunna övervakas av arbetsgivaren. I den privata vården drogas åldringar med ruttnande liggsår till medvetslöshet. Med hjälp av trafikkontroller utför polisen klappjakt på de illegala invandrare som gömmer sig i förorten.

Read all about it! Här finns min recension av Lars Jakobsons roman "Vännerna".

Ann

Minnen från en vindlös natt

Kaptenen

Det finns bara en väg - den kallas evighet
Bara ett misstag - det kallas det förflutna
Bara ett mörker - det kallas ocean

I tusen år under brinnande sol
har denna tysta öken ansamlats

Jag har sökt -
varje våg slog en spricka i skrovet
rosa fiskögon flöt fram labyrintiskt
som minnen från en vindlös natt
som blodet i mitt svaga hjärta

En stjärnas lockrop från himlens utkant
genomskinligt som tåren på
en namnlös kind
den sista lördagskvällen på jorden

Det finns bara en väg - den kallas evighet
Försök inte att finna skeppet som för bort min själ

Ngô Tu Lâp, översatt av Erik Berggvist

Här skriver jag om antologin Till: igår, med tolv vietnamesiska poeter.

Ann

Den goda bokmalen

Carl Spitzweg: Der Bücherwurm

Blir man en bättre människa av att läsa böcker? Frågan tas upp allt emellanåt, senast i Babel igår. Den förutsätter förstås att man vet vad en bättre människa är. Och att godhet är en egenskap som kan förvärvas.

Hur skulle litteratur i allmänhet kunna förbättra sin läsare? Ja, dels skulle den väl kunna öka förståelsen för andra människors subjektiva livsomständigheter, och därigenom i bästa fall stärka den empatiska förmågan. Dels skulle den kunna utveckla det kritiska sinnetlaget. Litteraturen har ju åtminstone den fördelen framför många andra massmedier att man kan hålla avsändaren på armslängds avstånd.

Inlevelse och analys, således. Närhet och avstånd. Två olika sätt att förhålla sig till litteratur, föreställer jag mig, snarare än kvaliteter som man får av att läsa.

Själv tror jag att man sannolikt blir en bättre bokläsare av att läsa böcker. Kanske är det bra nog.

Johan

Islossning i Strömmen

Ann

På hal is

Stockholm är för tillfället en enda stor isbana, men jag lyckades i alla fall halka mig fram till Kägelbanan på Södra Teatern, där måndagskvällens Szymborskasoaré gick av stapeln. En helt fantastisk lokal med svarta järnpelare, som jag tyvärr var lite för nervös för att njuta fullt ut av. Men det var hur som helst omöjligt att låta bli att njuta av Irene Lindhs tjusiga uppläsningar ur Szymborskas senaste diktsamling "Här" och Bartosz Cajlers fantastiska violinspel. Anders Bodegård talade om översättningsproblematik medan jag själv kämpade för att inte darra alltför mycket på rösten i mitt föredrag om vikten av att förundras.

Och mycket förundrad är jag över att ha bugat på scen inför 200 personer och återvänt till Malmö med en enorm blekröd ros i välbehållet skick.

Ann

00-talet i backspegeln

Pris brukar ju huvudsakligen vara till för att sprida glans över prisutdelaren. På det sättet har Borås Tidning sannerligen fått valuta för de hundratusen de varje år öser över en nybakad författare.

Nio prisvinnande debutanter från "det vilda berättandets decennium" kan man läsa lite mer om här.

Ann

Det våras för Maja Lundgren

Vad är det som kommer upp i tö? Kanske ett mischmasch av unkna värderingar som blinkar bestört i det obarmhärtiga vårljuset: feminister som avslöjar att Jackie Kennedy är deras idol, alfahannar som väser "zoo" till framgångsrika kvinnor, akademiker som ropar "Konstruktion!" om livets alla fenomen. Men det kan också vara en solstrålelik tussilago som trotsigt tränger sig fram genom snötäcket.

Resten av min recension av Maja Lundgrens "Mäktig Tussilago" hittar man här.

Ann

I jämförelse med molnen

Gerhard Richter: Wolkenstudie (1970)

Moln

Med beskrivningen av molnen
måste jag allt skynda mig –
efter bråkdelen av stunden
slutar de att vara si och börjar vara så.

Deras egenhet är att aldrig upprepa sig
i former, nyanser, poser, arrangemang.

De tyngs inte av minnet av nånting
och höjer sig lätt över skeendet.

Inte kan de vittna om vad det vara månde –
de skingras med detsamma åt olika håll.

I jämförelse med molnen verkar
livet närmast välgrundat,
nästan beständigt, nära på evigt.

Bredvid molnen
ser till och med stenen ut som en broder
som man kan lite på,
medan molnen är dessa avlägsna, diffusa kusiner.

Människorna får
hållas på bäst de vill,
Sen dör de allihop, en efter en,
För dem – molnen – är det
inget särskilt
underligt med det.

Över hela Ditt liv
och över mitt ännu inte hela
ståtar de i all sin prakt som de alltid ståtat.

De har ingen skyldighet att gå bort i lag med oss.
De behöver inte vara sedda för att hålla sig uppe.

(Översättning Anders Bodegård)

Måndag kväll kommer jag att befinna mig här för att bland annat tala om Szymborskas moln.

Ann

Visdomsgryn från Österlen

"Den som öppnar en roman av Björn Ranelid vet ganska väl vad som väntar. En ton som för tankarna till en tid när predikstolen var en populär arena för språklig förförelse. Meningar som slår skruv på sig själva i metaforberusade saltomortaler. Ett partitagande för 'alla vingklippta och skadade små varelser i världen'. Klockartron på ordets makt. Den självmedvetna vurmen för författaren, som överallt riskerar martyrskap och i alla fall hån, särskilt om han står upp för det goda."

Läs resten av min recension av Ranelids "Kniven i hjärtat" här.

Johan