Helsingborgs Dagblad proudly presents...

...Lukas Moodysson som 2010 års månadspoet.

"Det bästa är väl om man överhuvudtaget inte väntar sig någonting men i stället läser med öppna ögon. Jag börjar lite försiktigt med en tågresa genom Skåne. Sedan blir det konstigare och konstigare."

Här tecknar jag ett porträtt av honom, här finns en intervju och här kan man läsa januari månads dikt.

Ann

Hej hej Helsingborg

Jag har hoppat av pendeltåget och vinkat adjö till Helsingborg, åtminstone som dagligt tur- och returresmål. De senaste dagarna har ett helt sagolikt landskap svischat förbi tågfönstret med frostfrusna träd på de snötäckta fälten.

Nu väntar frilansslitet igen. Kanske blir det som att trycka på play efter att tillvaron stått på paus ett år (eller, hemska tanke, tänk om det är tvärtom?) - och så kommer allt att vara precis som för ett år sedan, innan jag med en halv veckas varsel hoppade på vikariatet på HD:s kulturredaktion.

Men jag har i alla fall med mig som minne en svart kopp från personalmatsalen, prydd med ordet "mod".

Ann

SNÖN

John Bauer, "Lappar i snöstorm"

Det är den kallaste vintern på över tjugo år i Skåne - den kallaste jag upplevt här, och den med mest snö. Riktigt så illa som Bauers lappländska snöstorm var det väl inte igår, men tillräckligt för att en färd som normalt går på trekvart med bil skulle kräva över två timmars irrande på skånska landsvägar och ackompanjeras av ständiga uppdateringar på radion om olyckor och avåkningar och blockerade vägar.

Den som trots allt inte hunnit tröttna på snö rekommenderas att leta upp novellen "Laban Krok och hans död" som finns i Lennart Sjögrens prosabok "Tornet". Kanske är boken inte alldeles lätt att få tag i, med tanke på att den gavs ut 1978, men berättelsen är helt klart värt lite grävande i bibliotekens källararkiv:

En dag skulle SNÖN komma. Ett snöfall som ingen sett maken till skulle börja, det skulle nå över husens tak, byn skulle sjunka in i det. Det skulle sprida samma skräck runt sig som kometerna. Som när katter dränktes i säckar skulle allesammans i byn dränkas i det vita. Var han inte beredd skulle han bli en av dem.
Den vissheten förändrade hans liv.

Ann

I Stalintidens kollektivlägenheter

El Lissitzky: Besegra de vita med den röda kilen

Kremls maktkorridorer, Stalingrads skyttevärn och Gulags skymningszoner har vi besökt i bok efter bok. Men hur såg egentligen vardagslivet ut i Stalintidens överbefolkade kollektivlägenheter? Hur formades den vanliga sovjetmänniskan i skuggan av den totala staten, det totala kriget och arbetslägrens totala mörker? Ett svar ges i den brittiske historikern Orlando Figes storverk De som viskade, ett imponerande försök att skriva en sovjetisk mentalitetshistoria.
Med utgångspunkt i hundratals intervjuer, dagböcker, brev och andra privata dokument låter Figes sovjetmedborgarna träda fram inför våra blickar. Här trängs stalinisterna och partikarriäristerna med polisinformatörerna, kollaboratörerna, svärmödrarna och grannarna, kulaksönerna, barnhemsbarnen, lägerveteranerna, folkfienderna och makarna som hela livet förtiger sin icke-proletära bakgrund för varandra.
Alla berättelser, livsöden och personliga tragedier, med dramatiskt stoff nog för att fylla tjogtals med romaner, skapar tillsammans en flerdimensionell bild av den sovjetiska samhällsutvecklingen, från tjugotalets radikala försök att vända upp och ner på samhällsordningen till den stalinistiska statsapparatens återupprättande av ett konservativt privilegiesystem.
De flesta människor framstår här varken som hjältar eller entydiga skurkar, utan är mest som den följsamme författaren Konstantin Simonov, en av bokens huvudgestalter, vilken ”justerat sin moraliska kompass” för att kunna ”hitta en väg genom den stora terrorns moraliska träsk med den egna karriären och den egna övertygelsen intakt”.
Utan att sätta sig till doms undersöker Figes de intressanta exempel på liv som det sovjetiska samhällsexperimentet tillhandahåller. Här finns snikenhet, svek, entusiasm, apati, mod, anständighet, förställning, identitetsklyvnad, anpasslighet. Fast mer än något annat en själsurholkande rädsla, en rädsla som fick människorna att sluta sig inom sig själva, viska och tiga. Figes stora förtjänst är att han i sin briljanta bok får dem, viskarna och tigarna, att en gång för alla öppna sig och tala.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Variationer på en vinterbäck

Ann

Rapport från kritikfabriken

Hårda arbetsvillkor.

Mary Cassatt, "Young Woman Reading"

- Går det att leva på det?

Det är oftast det första folk frågar när man berättar att man frilansar som litteraturkritiker. En förnuftig människa svarar förstås nej på den frågan. Det är också något som brukar slås fast när kritikens villkor diskuteras. Som i 00-tals dubbelnummer om kritik, där till exempel John Swedenmark konstaterar: "Det är numera omöjligt att som frilanskritiker göra ett bra jobb och leva på det..."

Möjligtvis tillhör jag inte de förnuftigas skara, i alla fall har jag under merparten av min tid som litteraturkritiker, fram till att jag hamnade på redaktion, haft det som enda försörjningskälla. Må vara att framgången i detta till en inte obetydlig del kan förklaras med en låg hyra.

Det är sällan kritiken diskuteras utan att skribenternas ekonomiska villkor tas upp - och det är en ganska självklar sak. Naturligtvis är det svårt att producera en genomarbetad, välformulerad, påläst artikel om man bara har någon dag på sig - och framförallt att göra det gång på gång på gång, vilket krävs om recenserandet är ens enda brödföda. 3 böcker i veckan har jag ansett vara det nödvändiga tempot för att skrapa ihop till en något så när anständig låginkomstlön. Visst kan det kännas som en löpande-band-verksamhet ibland... (Som tröst till alla frilansare därute kan jag bara konstatera att det på redaktion finns ännu mindre tid till att putsa på sina texter. Men man har i alla fall ett par timmars fritid på kvällen...)

Och inte har det blivit lättare under de år jag har frilansat, även om åtstramningarna som ständigt tycks hänga i luften kanske inte drabbat mig direkt personligen, förutom något arvode som inte höjts en krona sedan jag började skriva 2000.

Fast nu var det inte meningen att jag skulle bli så här pessimistisk, egentligen skulle jag ju bara publicera en länk till min krönika här, där jag tar upp 00-tal och Andreas Åbergs bok "Den vältempererade kritiken" som kom i samma veva som numret.

Det får bli ett citat för att lätta upp det hela och inge lite hopp, håll till godo med ett stycke Horace Engdahl: "Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. Den ger någonting annat, som är lika värdefullt, nämligen vakenhet, beredskapen att tänka nytt. Den motverkar snabba och definitiva slutsatser hos läsaren. Jag tycker att kritikern har fel, men jag blir i alla fall tvungen att fundera, och en rest av osäkerhet dröjer kvar även när jag kommit till min egen uppfattning."

Ann

Change... Ett år senare

Ett år med Obama, och vad har förändrats, egentligen? Och vad kunde man egentligen ha förväntat sig? I alla fall att den våldsamma expansion av USA:s globala maktambitioner - och av statens makt över individen - som tidigare gick under namnet kriget mot terrorismen på det hela taget skulle underordnas konstitutionen och folkrätten.

Detta som beslutet att stänga Guantánamobasen inom ett år var en så stark symbol för. Förhållandet att stängningen skjutits på framtiden - och att vissa fångar också därefter kommer att hållas inspärrade på obegränsad tid utan domstolsprövning - har förstås också det sitt symbolvärde.

Förhoppningsvis har USA slutat tortera terrormisstänkta, men man fortsätter outsourca förhör till tortyrregimer. Samtidigt bedrivs krigen och ockupationerna med samma flagranta förakt för civilbefolkningen som tidigare.

Vad har då förändrats, förutom tonen? Ja, kanske framförallt våra förväntningar. Bushs excesser förvandlas till maktens normaltillstånd, också med en liberal president vid rodret.

Johan

Ett helt oseriöst inlägg i den pågående genidebatten

Artemisia Gentileschi, Självporträtt som allegori över målarkonsten

En gång i tiden fann jag tanken på att bli ett ungt geni tilltalande. Nå, den chansen har jag ju missat med god marginal. Nu får jag istället sätta mitt hopp till att bli gammal och vis. För man har väl aldrig hört talas om att genialitet plötsligt börjar blomstra i medelåldern?

Ann

Gråa dagar

Vissa dagar - ganska många dagar - vill man helst bara blunda för världen och sluta sig inne i sin bubbla av trygghet. Idag släpar jag ett antal kilo böcker till Emmaus och vill gärna föreställa mig att jag gör en god gärning - särskilt som det är outsägligt grått, flera minusgrader och blåser en isande motvind.
Men framförallt är det nog en god gärning för vår lägenhet.

Ann

Vilhelm Hammershøi, Interiør, Strandgade 30, 1909

vaka evigt i en ljuvlig oro

O klara stjärna, var jag trygg som du!
Inte satt upp så högt i avskild prakt
att skåda med de evigt öppna ögonlocken,
Naturens tåligt vakne eremit,
De strida vattnen vid sin helga gärning
att rentvå mänskovärldens alla stränder,
eller beskåda hur en mask av snö
mjukt döljer bergen och de vida fälten,
nej – ändå lika trygg och oförändrad,
lutad mot hennes bröst, som börjat mogna,
känna för evigt hur de lyfts och sjunker,
och vaka evigt i en ljuvlig oro
och alltid, alltid höra henne andas
för evigt – eller dö i salig yrsel.

Bright star av John Keats, tolkad av Sven Christer Swahn

Steget mellan Janet Frame och John Keats känns inte särskilt långt. Nyss läste jag Frames självbiografiska trilogi som filmades av Jane Campion, och nu har jag sett Campions nya film om Keats, "Bright star". Fast egentligen handlar filmen inte framförallt om Keats, utan om Fanny Brawne, hans granne i Hampstead och snart käresta - och nästan lika mycket som ordkonsten står sykonsten i centrum, den levnadsglada Fannys stolthet.

Det är en fantastiskt fin och hejdlöst romantisk film om kärleken, den unga, besvarade men orealiserade, dömd att sluta sorgligt. En kärlek som inte är olycklig, de två har sina stulna stunder, men hopplös, då poeten är för fattig för att kunna gifta sig och snart dödligt sjuk.

Campion bäddar in historien i makalöst vackra bilder och berättar i ett mycket stillsamt tempo, liksom syr med de allra finaste stygnen - kanske är det vad som gör filmen så pass sval trots alla sönderslitande känslor. Jag lämnar den i en upphöjd, snarare än omskakad, stämning.

Ann