Pojkar utan kvinnor

Samtidigt som luften pyser ur den allmänna värnplikten som postpubertalt mandomsprov sällar sig Augustin Erba till årets mogna debutanter med den mörka lumparromanen "Ensamhetens broar". Han lyckas där "frammana en kvävande stämning med en åskådlighet som får också en läsare som aldrig tjänat fosterlandet i grön skärmmössa att kallsvettas". Läs min recension i dess helhet här.

Johan

Jag tänker på Nina Björk när jag ser min lampskärm

Inredning à la antikonsumistisk aktivist?

Den havererade lampskärmen känns som en alldeles för precis metafor för tillståndet i det här hemmet. Så fort man fixar nånting kollapsar nånting annat. Och alla saker som väntar på att bli gjorda. Som den där kökslampan jag köpte förra sommaren... som fortfarande ligger i sin kartong under sängen...

Jo, det är klart att jag ska ta tag i det någon gång. När ingenting annat står i vägen. Det finns bara så många ska bara...

- Det är ju faktiskt solsken idag!

- Hur länge sedan var det inte jag var ute och tog en fika?

- Ska inte en hårt arbetande kvinna få koppla av framför teven på kvällen, va?

- Den här boken måste läsas ut i veckan, så är det bara.

- Schh! Jag har migrän.

- Nu har det gått flera dar utan att jag har skrivit något nytt blogginlägg.

- Ikea har väl öppet imorgon också.

Ann

Next stop Ängelholm

Edward Hopper, Approaching a City

Pendlingen har gett mig en ny måttstock för att bedöma böcker: hur lång känns resan? Är jag så uppslukad att jag inte ens märker att tåget passerar Landskrona, ja då sitter jag med en riktig godbit.

Betygsskalan är dock inte helt tillförlitlig. Det finns bladvändare som gör att man inte tittar upp en endaste gång på landskapet som susar förbi, men samtidigt kan vara hur tramsig som helst. Som den här.

Sedan finns fantastiska böcker som propsar på ständiga tankepauser, som kräver att man med jämna mellanrum kontemplerar över de förbisusande rapsfälten, skymtarna av hav och cirklande fåglar.
Tåg är hursomhelst det transportmedel som lämpar sig bäst för läsning. Flygbuss, i alla fall den mellan Malmö-Sturup, är mindre avkopplande. Den här läste jag på flygbussen och det är ingenting jag rekommenderar. Hesselholdts bok rekommenderas däremot, men läs den helst på något som går på räls.

Sedan får vi se om jag någon gång hittar en bok som gör att jag kommer att blicka upp, upptäcka att jag missat att gå av och hamnat i Ängelholm.

Ann

I sagoton

När jag lyssnar på Salman Rushdies "Harun och sagornas hav" som ljudbok slås jag av hur tiden kan förskjuta en boks innebörd. Denna godmodiga politiska allegori i sagoton, om diktens triumf över munkavlen och pluralismens seger över fundamentalismen, skrevs för tjugo år sedan, i svallvågorna efter fatwan mot "Satansverserna", men kan idag knappast läsas utan att man får al-Qaida och Irakkriget på näthinnan.

Här finns en asketisk kultmästare vars skugga lever sitt eget liv oberoende av hans fysiska gestalt. Associationen till ett visst spöke i Afghanistans bergstrakter ger sig av sig själv. Och när avgudabilden störtas och det besegrade folket jublar över befrielsen undrar man om någon i Bushs planeringsstab läst sagan. Eller om det var någon i PR-staben.

Johan

Igenkorkat på Capri

Folktomt? Det var en annan tid...

John Singer Sargent, Staircase in Capri, 1878

Capri påminner om Venedig – fast med branta klippor istället för kanaler. De trånga gränderna är igenkorkade av turister, som snällt följer på led efter en flaggviftande guide. Man tror sig ha gått vilse, bara för att plötsligt befinna sig mitt i en skock och tvingas stå och lyssna på en föreläsning på bruten engelska, medan folk kämpar för att komma fram till en utsikt. Runtomkring Villa San Michele får man närmast köa sig fram, och stora klungor matas hela tiden in i entrén. Nej, vi tar en lunch istället, Axel Munthe får vänta till en annan gång…
Men visst är det vackert.

Ann

Undergångens stad

"Det regnar eld och svafvel på undergångens stad"

Ur dikten "Pompeji" av Bertil Gripenberg

Vad är Pompeji om inte en katastrofroman? Och under min Ischia-tur läser jag lämpligt nog just en sådan: Robert Harris effektiva thriller ”Pompeji” som levande målar upp staden och omgivningarna de skälvande timmarna innan – och under – förödelsen. Den andra romanen med samma titel som jag sätter i mig vid poolen är, förstås, Maja Lundgrens. Där Harris komprimerar och fokuserar det spänningsladdade skeendet till några gestalter under ett par dygn målar Lundgren upp en burlesk och brokigt fragmentarisk fresk med pompejansk klotterkultur, respektlösa metalitterära blinkningar och ständiga tjuvnyp mot vår tid. Men utan att avslöja för mycket om de två båda läsvärda böckerna: de slutar på samma sätt…

Ann

Slottsrundtur

Fakta om Castello Aragonese, Ischia

- Här huserade poeten Vittoria Colonna, kompis med Michelangelo. Så här diktade hon om Ischia i engelsk översättning: "I live on this horrid and solitary rock, like some melancholy bird, which abhors the green trees and the pure waters. I hide myself from those I love, and from mine own self also."

- Mitt emot fanns vännen i vad som nu kallas Torre di Michelangelo.

Här är hans porträtt av Vittoria Colonna.

- Colonna gifte sig i katedralen som 1809 bombades sönder av engelsmännen (ruinromantik!)

- I kryptan under katedralen finns fresker av Giottos skola.
- Nej, det är inte nunnornas toalett som man lätt kan tro, då man utforskar nunneklostret. (- Oj vad många som satt tillsammans på toa… - Det är ju väldigt primitivt… - Och vad mörkt dom hade…) Här placerades de avlidna nunnorna, och där satt de tills hela kroppen skrumpnat ihop och benen fallit ner i hålet. Var det någon som nämnde ordet makabert? Det hörde dessutom till att de ännu levande nunnorna skulle göra dagliga besök för att kontemplera den kroppsliga förgängligheten. Och skyndade därigenom på sin egen förgänglighet genom att vistas i den osunda miljön.

- Caféet har en vidunderlig utsikt.









Ann

Audens Ischia

Forios strand, sedd genom ett bussfönster

Dearest to each his birthplace; but to recall a green
valley where mushrooms fatten in the summer nights
and silvered willows copy
the circumflexions of the stream

is not my gladness today: I am presently moved
by sundrenched Parthenopea, my thanks are for you, Ischia,
to whom a fair wind has
brought me rejoicing with dear friends

from soiled productive cities. How well you correct
our injured eyes, how gently you train us to see
things and men in perspective
underneath your uniform light

that lean against ample Epomeo, holding on
to the rigid folds of her
skirts? The boiling springs
which betray her secret fever,
make limber the gout-stiffened joint

and improve the venereal act; your ambient peace
in any case is a cure for, ceasing to think
of a way to get on, we
learn to simply wander about

by twisting paths which at any moment reveal
some vista as an absolute goal; eastward, perhaps,
suddenly there, Vesuvius,
looming across the bright bland bay

like a massive family pudding, or, around
a southern point, sheer-sided Capri who by herself
defends the cult of Pleasure,
a jealous, sometimes a cruel, god.

Ur "Ischia" av W. H. Auden, 1948

W. H. Auden började tillbringa sina sommarhalvår i Forio på Ischia 1948 - ett tiotal år senare flydde han därifrån, omgärdad av förgiftat skvaller. Det är väl inte att undra på att hans dikt är skriven den första paradisiska tiden av hans vistelse...

Ann

"sheer-sided Capri"

Igår Ischia, idag Malmö

Har jag bara drömt det här?

Det är märkligt med semester. För en vecka - effekten blir betydligt märkbarare om man bara tar en vecka ledigt mitt i det vanliga 9 till 5-köret, något som är en ovanlighet för min del - upphör nästan allt annat att existera. Tillvaron kretsar kring vad man ska äta till lunch, ifall man kan hitta en korg jordgubbar att köpa under siestan, vart man ska strosa på dagens passeggiata, om man ska ta sig ett dopp, hur man ska orka kvällens 4-rättersmiddag. Allt utöver det, att sitta på ett kontor, stirra in i en dataskärm, fundera på vad som finns i kylskåpet, bry sig om vad som händer i världen, känns avlägset, närmast overkligt och ganska så irrelevant.

Och så plötsligt från en dag till en annan är man där igen. Huttrar på cykeln i gråvädret. Har buss- och tågtiderna inskrivna i ryggmärgen, slår på datorn och knappar in lösenorden utan att tänka, spånar rubriker, tittar ut på de blommande träden utanför fönstret. En helt vanlig måndag. Glömmer några vinjetter bara.

Och nu är det allt det andra som är främmande. Har jag verkligen så nyligen stått och blickat ut mot branta klippor och smaragdgrönt hav?

Fast mina gigantiska myggbett kliar fortfarande (mitt förhållande till italienska myggor är ungefär som till stark sol, så jag försöker undvika båda. Det senare är lättare, varför jag som vanligt kommer hem med mer myggbett än solbränna) och känns onekligen hur verkliga som helst.

Ann

En bekväm vana ifrågasatt

Skiss av Leonardo da Vinci

Om någon ifrågasätter våra bekväma vanor blir vi lätt irriterade. Om någon ifrågasätter våra bekväma vanor med goda argument blir vi ännu mer irriterade. Desto tacksammare tar vi till oss argument som försvarar våra bekväma vanor, oavsett hur befängda de är.

En bekväm vana för de flesta i vårt samhälle är att äta döda djurs kroppar. Ett av de mest befängda försvaren för denna vana är att ställa djurs lidande mot människors. Djurvännen påstås vara okänslig för mänsklig misär eftersom hon rörs av andra arters väl och ve.

Som om man var humanist genom att käka hamburgare. Snarare är det tvärtom. Världssvälten skulle behändigt kunna elimineras om vi odlade bönor i stället för foder till slaktdjur. Lägg därtill köttindustrins bidrag till växthuseffekten och det blir uppenbart att djurs och människors lidande ligger i samma vågskål. I den andra ligger inget annat än vår bekväma vana. Kött är gott. Det tyckte jag också så länge jag unnade mig den lyxen. (Idag skulle jag sannolikt inte tycka det.)

När argumenten som försvarar vår bekväma vana tryter kommer slagen under bältet. Vegetarianen påstås vara en blödig svärmare som hämtar sin verklighetsfrämmande bild av djuren från gulliga Disneyfilmer. Men när man jämför de faktiska förhållandena i djurfabriker och på slakterier med den Sörgårdsidyll som allt som oftast målas upp av köttbranschen undrar man vem det är som tror på sagor.

Bakom vegetarismen står i själva verket inte enbart goda känslor utan också goda förnuftsargument. En modern människa kan inte förneka sitt släktskap med (de andra) djuren. Också de känner smärta och lust. Också de har behov som kan uppfyllas eller frustreras. Vi kan inte rimligen hävda att människors behov och intressen är av största vikt samtidigt som djurs behov och intressen saknar all betydelse. Att vårt intresse av att ha skinka på mackan rättfärdigar grisarnas helvete.

Vegetarianen påstås bli dum i huvudet av proteinbrist. Detta är nonsens. I vårt samhälle får de flesta människor, också vegetarianer, i sig fler proteiner än de kan tillgodogöra sig. Om dessa kommer från djur eller växter är ur näringssynpunkt likgiltigt. En lista över intelligenta människor som uttalat sig för en vegetarisk diet, från Pythagoras till Einstein, blir dessutom så lång att man börjar misstänka ett samband åt andra hållet.

Köttätarens sista utväg är att säga: OK. Jag respekterar att du gillar grönfoder, men då måste du också respektera min rätt att äta vad jag vill. Ja, jag tänker inte försöka hindra dig (eller stoppa glasbitar i din kyckling). Men djurens lidande spelar roll. Frågan hur vi ska använda världens resurser är en gemensam angelägenhet. Och ett moraliskt val är inte som valet mellan senap och ketchup.

En värld där människan inte äter kött framstår ännu som en avlägsen utopi. Jämför man varuhusens lilla (men växande) frysdisk med vegetarisk mat med det enorma (och likaså växande) utbudet av packeterade likdelar kan man undra om det någonsin kommer att vara annorlunda. Fast känner man missmod kan man ägna en tanke åt Leonardo da Vinci, som enligt uppgifter i brev och de efterlämnade anteckningsböckerna var vegetarian av etiska skäl. Samme man som på 1400-talet skissade på ritningar till flygmaskiner och undervattensfarkoster.

Johan

Bortom här...

"Beyond here lies nothing" sjunger Dylan på nya plattan "Together Through Life", och får det att låta som om han nått den sista oasen före en oändlig öken. I jämförelse med de sena och mörka storverken, från "Time Out Of Mind" till "Modern Times", framstår den nya låtsamlingen som en snabbt hopskarvad och bitvis uppsluppen bagatell. Här finns mycket blues, en del texmex och en ljudbild som får sin särprägel av David Hidalgos accordion. Vokalt visar Dylan en spänst som det där anfrätta stämbandet egentligen inte längre borde mäkta med.

Johan

Grabbar, queerfilosofer och regnbågsthrillers

Det började med böcker om samhälle och historia, men med tiden har jag recenserat allt möjligt - ja, allt från Judith Butler (queerfilosofen som hävdar att biologiskt kön är en konstruktion) till Jan Guillou (den Store Grabben). Någonstans mitt emellan dem befinner sig väl Niclas Ericsson, som skrivit en deckare i bögmiljö. Läs min korta recension här.

Johan

Italien nästa!

Thomas Brabazon Aylmer: The Castle Of Ischia, In The Bay Of Naples, Mount Vesuvius Beyond.

Det känns som om varje gruskorn i Italien är fullt av kulturhistoria. På ön Ischia skrev Vittoria Colonna, Michelangelos platonska väninna, sonetter, Auden, flitig sommargäst, hyllade platsen i sin poesi och Ibsen författade Peer Gynt. Och snart är Ann Lingebrandt där.

Sfärernas harmoni, countryrockversionen

När Mark Olson och Gary Louris från nittiotalets bästa countryrockband The Jayhawks får den goda idén att i en avskalad akustisk version på nytt förena sina stämmor är det upplagt för två timmars exaltation på KB i Malmö. Waiting For The Sun. Blue. See Him On The Street. Precious Time. Och nya låtar som The Trap´s Been Set. Närmre sfärernas harmoni än så kommer man knappast i en rutig skjorta.

Johan

Utblommat, utslaget

Svarta moln hänger över Helsingborg, stormvindar blåser. Utanför redaktionsfönstret ser det ut som det snöar; det är körsbärsblomblad som virvlar. Jag har en känsla av att årstiderna håller på att upplösas, flyta in i varandra och försvinna. Det är vinter, sedan blir det sommar, sedan vinter igen. Vår och höst bara glider undan. Mellan hägg och syren heter det, den ljuva skira försommartiden. Men på vår granngård blommar - på vår egen asfaltsplätt till bakgård sticker på sin höjd lite ogräs upp mellan sprickorna - både hägg och syren för fullt. Det känns som ett tecken på något, jag vet bara inte vad.

Ann

Ur den sekellånga glömskan

Frida Stéenhoff - introducerade feminismen i Sverige

Böcker om kvinnliga författare från sekelskiftet - ja tack! Så länge inte akademiskan är för snårig bara. Kristin Järvstads studie "Den kluvna kvinnligheten", anmäld här, är en översikt över en drös mer eller mindre bortglömda författarinnor, en bok av det slag som får en att vilja springa ned i bibliotekets magasin och dra fram dammiga volymer ur den sekellånga glömskan.

Jag skulle gärna läsa Marika Stiernstedts "Det röda inslaget" (1907) eller Anna Brantings dekadensdoftande "Valerie" För att inte tala om Tyra Kleens konstnärsroman "Lek. Från Roms bohêmevärld" (1900). Kleen använde den fina pseudonymen Isis (precis som en viss fyrbent hushållsmedlem...) och var dessutom själv konstnär.

Tyra Kleen: La force (1907)

Ur feministisk synpunkt (och en massa andra synpunkter för den delen!) kan man vaska fram hur många guldkorn till citat som helst.

Till exempel Elisabeth Kuylenstierna-Wenster om äktenskapet i "Borgmästarinnan" (1909):

"Hon var - hvad de flesta andra fruar blefvo med tiden - en del af hans vanor. Han visste inte af, att han försummade henne, ty han glömde aldrig matkyssen med dess skafferiodör, ställde fram stol åt henne, höll kappan, frågade hvar morgon, hur hon mådde och klappade hvar kväll till godnatt när de lagt sig i den svala, eleganta sängkammaren."

Eller Ulla Bjernes debut "Mitt andra jag" (1916), om en kvinnlig vagabond:

"Solen, friheten, något att äta och dricka och landsvägen ständigt framför sig - vore inte det den enklaste lösningen på alltsammans? Om jag vore man, skulle jag betingat acceptera den formen av liv... Men som kvinna är det omöjligt. Jag kan inte trava orden runt med en knölpåk i handen och min packning i byxfickorna - hur mycket lust jag än har därtill."

Ann

I modernismens vårblomning

Max Ernst, L'oeil du silence 1943

Den taskiga kronkursen till trots åker vi till Louisiana i Humlebaek: dit vill man när magnolian blommar i skulpturparken. Max Ernst-utställningen "Dröm och revolution" frammanar drömmar om en tid när konsten och samhället låg i stöpsleven, när allt var nytt och möjligt. Och jag känner mig ohjälpligt postmodern när jag tänker på att surrealisternas tjugotal tidsmässigt är lika avlägset från oss som Delacroix och Ingres epok var för dem. Fast likheten mellan Ernst fantastiska figurer, till exempel i "Den helige Antonius frestelse", och Hieronymus Boschs medeltida helvetesvisioner får mig att glömma allt vad tidslinjer heter.

Johan

Soliga dagar

- Såna här dagar ska man väl inte sitta inne bland böckerna?

- Man kan faktiskt njuta av solen också inomhus.