"Vad är det då för berättelser som träder fram, som tar kropp, ristas, eller bankas, in i huden? Vid en första anblick: hotfulla, desperata, våldsamma, sorgsna sådana – ja, man skulle kunna tro att de är skrivna med det sot som Gripenberg låter orden förvandlas till i sin kolfärgade dikt ”Brandtal”: ”Jag vaknade med aska över kroppen: du hade talat i sömnen.”
Det finns ett hål som går igen, munnens svarta hål, underlivets hål, magen som en grav, såret som när som helst kan slita sönder skinnet."
Mina mornar med finlandssvensk poesi har nu blivit en essä i nya numret av 00-tal. Temat i tidskriften är finlandssvensk litteratur - apropå jubileumsåret och det faktum att de flesta finlandssvenska författare är så osynliga på den här sidan Östersjön - och min text är väl en av få som inte handlar om den finlandssvenska identiteten... utan istället om kroppsfixeringen hos några yngre kvinnliga poeter. Arbetsnamnet var "Skrivet på kroppen" - det blev "Poesins kroppsspråk".
Här finns också en intervju med Monika Fagerholm vars nya kraftigt försenade roman "Glitterscenen" - uppföljaren till "Den amerikanska flickan"! - äntligen, äntligen kommer ut. Hon hade redan lämnat in ett manus till förlaget, men drog tillbaka det för att hon inte var nöjd. Och skrev, om jag förstått det rätt, en helt ny bok. Det är en fascinerande, nästan lite skrämmande tanke. Att den roman jag - med största sannolikhet - kommer att läsa i höst kunde ha varit en helt annan...
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar