Nyåret in i landet kör

Nyåret in i landet kör.
Klang av bjällror det kring sig strör.
Med vackraste före går färden brått
i snövitt, solgult och himmelsblått.

I luft som är tunn och skarp och ljus
går farten som yraste förvårssus,
fast slädtäcket gnistrar av snökristall
och skuggningsfållen är stålblått kall.

Ty varmt i frosten är solens sken
och himlens blånad är djup och len.
Med krök som är tvär och med bukt som är svår
utföre bär det mot vår, - mot vår!

Ola Hansson

Vägkantens oordning

Heldén är en stämningsskapare, på sätt och vis en romantiker, även om han sätter ordet ”magi” inom citationstecken och dras till världar som graffitins nedklottrade bangårdar och rymdskeppens svarta rymder – i våras kom den produktive poeten ut med diktsamlingen ”Science Fiction”. I ”Entropi” är det ett urbant ruinlandskap han skisserar i de ljusskiftande fragmentariska raderna: krasande gips, trasigt glas, parasitväxter, övergiven asfaltsyta, nedsläckt elljusspår, spöklik tystnad.

Här finns hela min recension av Johannes Heldéns nya diktbok Entropi.

Ann

Pessimistisk nyårsprognos

Samhällsförändring har alltid varit vänsterns politiska drivkraft, dess raison d´être. Så vad betyder det när det idag inte längre är samhället utan det egna partiet, den egna politiken, som ska förändras? Att det inte längre är viljan som ska böja verkligheten utan verkligheten, med dess ekonomiska och sociala krafter, som ska böja viljan. Så omfamnar vänstern, eller det som var vänstern, det globala kapitalets kardinaldygd: flexibiliteten, anpassligheten. Sedan behöver vänstern inte längre förlora val för att förlora kampen om hur samhället ska förändras. 

Johan   

Att se fram emot

Dagen innan julafton fick jag ett paket med jobb som mer kändes som en julklapp: två av nästa års nya böcker. Båda romanerna skildrar verkliga öden runt sekelskiftet 1500-1600. Jenny Diskis "Till den skrivande kvinnans försvar" berättar om en självlärd fransk litteratör, Marie de Gournay, Montaignes andliga adoptivdotter, som med en sällsam envishet kämpar för att erövra en plats bland tidens intellektuella. Sjóns "Skymningsinferno" handlar om en självlärd isländsk vetenskapsman, Jon Gudmundsson, som driver ut onda andar och döms för trollkonst och kätteri.

Eftersom jag ännu inte slagit upp vårens bokkatalog har jag ingen aning om vilka fler titlar man kan se fram emot. Men av den här duon att döma verkar det som om en del distraktioner från biografiskrivandet väntar...

Ann

Kommande böcker...

Jag gissar att det här betyder att jag inte kommer undan. Att det bara är att bita ihop, få ändan ur vagnen, lägga på ett kol, ge sig ut på den hala isen och sätta igång att skriva. Ja, eller att fortsätta - jag har varit ryckvis produktiv i höst, kan man väl säga. Någon gång nästa år är det tänkt att mitt bidrag till den nystartade serien Litterära profiler ska publiceras.

Första boken är ute nu, handlar om Virginia Woolf och är skriven av Björn Kohlström, mer känd som Bernur. En vacker bok, inte sant?!


Ann

Efter julstöket

Julhälsning

Julstämning

Europas omodernaste diktator

Jag läser Pjotr Filippovitj Jakubovitjs "I de utstöttas värld", en tegelsten som i enlighet med gravitationslagen hamnat underst i årets bokhög, och kommer på sidan 662 till följande stycke:

Och för varje dag som gick fortskred förfallet i fängelset. Uppsyningsmännen såg genom fingrarna med kortspelet, som nu pågick i alla vrår, och man satte inte ens ut vakter. Den rödnäste ekonomiföreståndaren genomförde i köket en veritabel revolution och förklarade att nu var det tillåtet med personlig förbättring av maten, och att tobak, te och socker kunde köpas hos honom i de kvantiteter som önskades. Triumferande och skinande som en sol öppnade 'den läspande jäveln' i köket ett stånd. Den gemensamma maten förvandlades mycket snart till slask, som ingen ville ta i sin mun; de sjuka började bokstavligen svälta, då de varken fick bröd eller mjölk. Därför försvann snart den allmänna feststämningen, och många som förstått att de bytt bort sig började högt uttrycka sig väl om den gamla 'regimen' och beklaga Den sexögdes snara försvinnande.

En satirisk allegori över Rysslands förvandling från sovjetiskt mönsterfängelse till rövarkapitalistiskt näste med sjunkande medellivslängd och en svårt auktoritetstörstande befolkning? Nej, en halvdokumentär skildring av livet i en tsarrysk straffarbetsinrättning, skriven på 1890-talet. Den sexögde är den skräckinjagande och allseende  fängelseföreståndaren, som till slut tvingas bort av guvernören. Att han återvänt till sin post åtskilliga gånger sedan dess, också idag, vet alla som ser på tevenyheterna. Europas sista diktator kallar optimisterna Lukasjenko. Europas omodernaste diktator är kanske en bättre benämning. Och på Stalins grav vid Kremlmuren lägger de gammaltroende fyratusen nejlikor på deras hjältes 131-årsdag...

Johan

Klagans vidsträckta landskap

Men vidare måste den döde, och den äldre Klagan

för honom under tystnad ner i dalens klyfta,

där den skimrar i månskenet:

glädjens källa. I vördnad

benämner hon den, säger: - Hos mänskorna 

är den en bärande ström. - 

Stående vid bergets fot.

Och där omfamnar hon honom, gråtande. 

Ensam går han dit bort, in bland ursorgens berg.

Och inte ens hans steg ekar ur det klanglösa ödet.  

Här skriver jag om Camilla Hammarströms nyöversättning av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier.

Ann

Jullycka x 3 (2)

Det är inte alltid jubelklockor och himmelska skrattsalvor som gör en euforisk. Lika väl kan det vara en sannfärdig och stilsäker skildring av alltings fundamentala jävlighet.
Som när den amerikanske novellisten Wells Tower i Härjat och bränt (Brombergs) beskriver förloraren som mödosamt börjar om. Symboliken är vacker då huvudpersonen håvar upp skimrande fiskar ur havet och placerar dem i en vattentank. Tills en vacker dag en giftig sjögurka slinker ner i akvariet…
Eller när alternativcountrysångerskan Mary Gauthier på The Foundling (Proper Records) med kärv poesi lamenterar sin uppväxt som hittebarn i Louisiana: övergiven, avskuren, ”tattooed by fate”.
Med sådana kriterier är Karl Ove Knausgårds roman Min kamp (Norstedts) svårslagen som årets glädjekick. Ett par hundra sidor om hur författaren som tonåring släpar en kasse öl till en fullkomligt misslyckad nyårsfest. Sedan den episka skildringen av husstädningen efter den alkoholiserade faderns död. I Knausgårds händer är det sådant stoff som stor litteratur vävs av.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Jullycka x 3 (1)

Julklappstipsandet är i full gång på tidningarna. Här är tips från dagens NT att lysa upp julen med:

Få förmår skildra olyckan på ett så lyckliggörande språk som Janet Frame. I den efterlämnade romanen ”Mot ännu en sommar” (Bonniers) handlar det om social fobi och den avgrundsdjupa klyftan mellan yttervärld och själslig verklighet. Med en underbar lyskraft i orden skildrar författaren behovet av ett skyddat inre rum där fantasin får lov att sträcka ut sina vingar.

Ren poetisk alkemi glimrar i den spanska poeten Clara Janés diktsamling Skogens hemligheter (ellerströms). Det är fråga om en månbelyst melodisk och ljuvt visionär dikt om ett sökande som äger rum såväl i det inre som i en natur fylld av tecken, där källorna sorlar av hemligheter och fallande stjärnor visar vägen.

Mer språkmagi bjuder Shakespeare på. Man kan förstås fråga sig om vi verkligen behöver ännu en tolkning av hans redan så genomtröskade sonetter. Ja visst gör vi det! Särskilt när den kommer i en så vacker förpackning, med så generösa kommentarer och så engagerande läsanvisningar som Eva Ströms fina översättning (Lind & Co). 154 sonetter att fortfarande efter fyra sekel förundras över.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Dagens snörapport

Jag får nog ta och leta upp sparken istället...

Ann

En strimma ljus

Men

        vänd blad, gå vidare.

Just före morgonväkten

kommer den kalla brisen,

risslar rönnen torrt och olycksbådande.

Slit dig loss, stig ut.

Förtrollningen är bruten.

Det mörka huset skall mista sitt rov.

Strömbrytaren du sökte är borta

men dagsljuset nära.

Stort över alla tak,

liksom en andhämtning

har det uppstått ur natten,

ur nöd, av förnedring.

Slå upp det dävna verandafönstret.

Orörd, öppen vik

där dimman viker undan.

Och lungan lätt av morgonluft.

Ur Nya sidor och dagsljus

I stort sett varje diktsamling av Ragnar Thoursie var en comeback. I den andra, “Nya sidor och dagsljus” från 1952, skildrar han en “Försenad isbrytare på väg genom vårsundet”. Den stampar vid skäret, skruvar sig och hostar, skälver och stönar: “Rör sig på egen hand mödosamt genom sin genombrottssörja.” Det är Thoursies dikt, på väg till läsaren. Vid det laget hade han redan hunnit lämna poesin bakom sig och satsa på en tryggare bana i statens tjänst, fastna i tabellverket som han formulerade det i sin byråkratiska biografi “Elefantsjukan”. Börjat få legenden spunnen omkring sig: folkhemmets Rimbaud.

Så skriver jag om Ragnar Thoursie i nya numret av Lyrikvännen (nr 6). Tidskriften kan nog snart beställas här.

Dagens dikt


En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när vi väl tänker efter. 

Vi kom från intet,
går till intet. 

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

ur Sånger från äldreomsorgen

Ann

Mer rimfrost

Ann

Stjärnfallsregn

Rimfrost och stjärnfallsregn. Det är så kallt att det känns som om mascaran fryser till kristaller på ögonfransarna. Träden är vita, himlen svart. Jag ser tre meteoriter blixtra till. Medan mina fingrar förvandlas till istappar faller Geminiderna.

Ann

Rimfrost

Gustaf Fjaestad, Rimfrost och stjärnor

Luciakväll i Umeå.

Ann 

"let’s not be emotional"

På titeln låter det som om det var fråga om den mest hårdhudade språkmaterialism. Det är det inte. Snarare än ordmaterial handlar det om livets råmaterial, de små vardagliga byggstenar av känslor och intryck, relationer och sårigheter som präglar vår tillvaro. I själva verket är ”Material” en finstämd och melankolisk berättelse som geografiskt rör sig mellan Sverige och Ryssland och tidsmässigt spänner över nästan hela förra decenniet, som låter samtidens politiska händelser bilda en oroligt flimrande bakgrund och poetens egen ryska släkthistoria vara en skälvande nerv.

Här recenserar jag sentomsider Marie Silkebergs Material.

Ann

Dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer

Att se på medan kungligheter äter.  I den absoluta monarkins era var det en stor ära. En märklig historiens ironi att seden återuppstått i teveåldern...

Litteratur som motstånd mot makten, varje makt. Den inställningen, en gång formulerad av Mario Vargas Llosa, kändes avlägsen i hans statsmannalika festtal till nobelföreläsning, en högstämd anrättning där vackra formuleringar om skönlitteraturens betydelse varvades  med beredskap i kampen mot terrorismen och nålstick mot den latinamerikanska vänstern. Harold Pinter, jag saknar dig. Sartre, kom tillbaks.

I Vargas Llosas roman "Det gröna huset", skriven innan marxisten blivit nyliberal, är maktkritiken desto skarpare. Min recension är hämtad från dagens Norrköpings Tidningar. 

Nunneklostret i den frodiga djungeln. Bordellen vid den sterila öknens rand. Mellan motpolerna genereras spänningsfältet i Mario Vargas Llosas roman "Det gröna huset".

Upplagt, således, för en djupdykning i ett svårartat hora-madonna-komplex? Nej, snarare då för en dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer. Båda miljöerna utgör sannskyldiga kvinnofällor, men fungerar samtidigt som tillflyktsorter i en skoningslös, våldsbemängd värld.

Romanen, skriven på det språkexperimenterande sextiotalet, långt innan Vargas Llosa blev litterär grandseigneur, är lika tät och snårig som den peruanska regnskogen. Tidshopp och perspektivbyten äger ständigt rum, ibland i en och samma mening. En leprasjuk gummiplundrare fraktas på en flodpråm till en spetälskekoloni. En straffexpedition mot en indianstam spårar ur. En man återvänder från fängelset och hittar sin kvinna på stadens horhus.

När man väl vant blicken vid djungelns ”buktiga vägg av vegetation” framträder en intrikat berättelseväv, i vilken profithungerns exploatering av indianerna och machokulturens kvinnoutnyttjande sammanförs. Levande porträtt bestås såväl offer som förövare, vilka varken skön- eller svartmålas. Till syvende och sist framstår machomännen som de ömkligaste figurerna. Att den hårdaste av dem drabbas av impotens får tillskrivas den poetiska rättvisan.

Några problem med viriliteten lider romanen själv alls inte av. Här har vi en högpotent modernistisk prosa: spänstig, smidig, vital. Vargas Llosa använder den till att berätta en vindlande historia, vars mörka teman fint balanseras av en tro på den fattiga vardagsmänniskans förmåga till humanitet och försoning.

Johan

Om SJ vill...

...korsar jag imorgon vårt kylslagna land - fast jag har redan fått boka om ett inställt tåg och avstyrt en ersättningsbussresa.
Nu återstår bara att se över packningen en sista gång.

Ann

Lekens allvar

Pieter Bruegel den äldre, Barnens lekar

Infantil är ett de hårdaste och mest avfärdande omdömen vi kan komma med. Synonymer saknas förstås inte: barnslig, omogen, grön, naiv, outvecklad, pueril, primitiv, pjollrig. Våra skymford tycks skvallra om en kultur där barnet inte står särskilt högt i kurs.

Att bli vuxen är att lämna barnet bakom sig, att tränga bort den vi en gång var. Det är en ”civilisationsprocess i miniatyr” som i själva verket innebär att vi förblir omogna, hävdar Helena Granström i Det barnsliga manifestet. Medan vi räknar vuxenpoäng förnekar vi vårt beroende av omgivningen, tappar lusten att utforska världen, förfrämligas inför den egna kroppen, skolas in i en rytm som inte är vår egen.

Resten av texten om "Det barnsliga manifestet" kan man läsa här.

Ann

Jag! Jag! Jag!

Claus Beck-Nielsen x 2

Narcissus lutad över källan, förhäxad av sin egen spegelbild. Blås bort det antika dammet och det är bilden av vår tids människa som speglas i vattnet. Eller på dataskärmen, teven, reklamaffischen som tapetserar hela stan. Ja, i kameran som riggats upp i gränden för att vi aldrig mer ska behöva uppleva det obevakade ögonblicket. Alla vill bli sedda, alla vill ha allas blickar riktade på sig, alla ser som en konsekvens bara sig själva.

Läs resten av min trendspaning i Kristianstadsbladet här. 

Johan

Prototypen för framtidens politiker

En manschauvinistisk trixare misstänkt för maffiakontakter. I Sverige skulle modellen knappast vara gångbar på den politiska marknaden. Hur kommer det sig att den går hem på andra sidan Alperna? Italienkorrespondenten Kristina Kappelin försöker besvara frågan i "Berlusconi – italienaren".

Hennes svar är lika motsägelsefullt som verkligheten. Å ena sidan framställs Berlusconi som den typiske italienaren, därav titeln, och hans land som en eftersläntrare i det globala racet. Misstro mot samhället har gjort italienarna till cyniker som inte väntar sig något annat än att en politiker ska sko sig själv. En reaktionär kyrka och förlegade könsroller utgör ytterligare hämskor på utvecklingen.

”Italien kan inte fortsätta flanera när resten av världen går med raska steg”, skriver Kappelin med lika delar frustration och utvecklingsoptimism. Fast vart går resten av världen? Kanske mot den auktoritära form av kapitalism och massmediala populism vars själva sinnebild är Silvio Berlusconi. Här har vi den andra sidan av saken. Mediedomptören Berlusconi är en politiker som till fullo förstår att utnyttja den moderna världens möjligheter.

Kappelins bok fungerar som en hygglig introduktion till sitt ämne. Hon beskriver ledarens rättstvister, intressekonflikter, maktmanipulationer, diplomatiska grodor, kvinno- eller snarare flickaffärer. Hans megalomana gester framträder i all deras uppblåsta ömklighet utan att det hårda ansiktet bakom clownmasken sticks undan.

Alldeles oavsett hur Berlusconis politiska framtid ser ut kommer han som fenomen att vara aktuell länge än. Ja, även om originalet snart är redo för skroten kan den plastikopererade mediemogulen utan ideologisk kompass mycket väl utgöra prototypen för framtidens politiker.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

Vad ska man ta sig till med allt det här vita?

Det är ju så jädrans kallt om tassarna.