Nödrop från fjärran

Foto: Johan Sundqvist/Drucksache

Foto: Johan Sundqvist/Drucksache

Lotta Lotass nya... bok? Här skriver jag om Fjärrskrift. 

Ann

Den fordrande kampen

Efter ett tag ser jag upp från boken och undrar vad som egentligen är så märkvärdigt med det här. För märkvärdigt är det. En hel del har det med blicken att göra, både den som riktas utåt och inåt. Knausgårds blick är rannsakande, kompromisslös, detaljskarp.  Snarare än om minnesbilder är det fråga om rekonstruktioner av närvarande ögonblick, fångade av ett ständigt reflekterande medvetande som tar in varje intryck, om det så bara är upplevelsen av att stå på en tunnelbaneperrong och vänta på ett tåg. Så anas något – kalla det djup, kalla det naket liv – under händelsernas ytskikt.

Läs resten av min recension av Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 här.


Johan

På vulkanens sluttning

Det är fullsatt, men på ett långt mer stillsamt sätt än när Paul Auster kom på besök. Litterära celebriteter börjar bli vardagsmat på Malmö Stadsbibliotek. Så är ju Amos Oz bara en nobelpriskandidat i mängden.

Det första han gör när han slagit sig ned på podiet är att värja sig mot allegoriska läsningar. Vad han tycker om Mellanösternpolitik skriver han i klartext i sina artiklar. I romanerna vill han skildra allmänmänskliga villkor. Också på sluttningen av en vulkan pågår vardagsliv.

Hebreiskan ser han som ett vulkaniskt språk, ett språk i utveckling, ett språk på vilket man kan ta sig friheter, som elisabetansk engelska. Det innebär att hans böcker från 60-talet redan är lätt arkaiska. Någon nationell chauvinist är han inte, men han erkänner utan omsvep att han är språkchauvinist.

Efteråt är det publikfrågor. En man föreslår att den sista berättelsen i senaste boken, en berättelse som utspelar sig i ett träsk, ska tolkas som en allegori över Israels framtid. Oz säger att han inte vet något om framtiden. Det är svårt att vara profet i profeternas land.

Och så Mellanösternfrågan. Oz tror att en tvåstatslösning blir som en amputation för både israeler och palestinier. Patienten är redo för operationen, men läkarna är ynkryggar.

En kvinna vill veta hur hans arbetsdag ser ut. Ja, en bra dag skriver han ett par stycken, en dålig dag skriver han inte något alls, en riktigt dålig dag förstör han vad han tidigare skrivit. Men som en affärsinnehavare som sitter och väntar på kunder gör han sitt jobb också när ingen kommer.

Johan

Skylla ifrån sig

Det är mammas fel att jag är dum i huvudet men hon bara skyller ifrån sig.

Det är domarens fel att vi förlorade matchen men han bara skyller ifrån sig.

Det är TV4:s fel att mitt liv är så tråkigt men dom bara skyller ifrån sig.

Det är doktorns fel att jag är blind men han bara skyller ifrån sig.

Det är systembolagets fel att helgen blev förstörd men det bara skyller ifrån sig.

Det är konstens fel att människor flyr verkligheten men den bara skyller ifrån sig.

Det är kultursidornas fel att dagens poesi är så usel men dom bara skyller ifrån sig.

Ur Mamma skyller ifrån sig av UKON

I senaste numret av Lyrikvännen skriver jag om UKON i serien Lingebrandt läser.

Edith Södergrans sko

I övrigt handlar stora delar av tidskriften om översättning: Anders Bodegård skriver om Zagajewski, Mikael Nydahl om Chlebnikov, Roy Isaksson om den zimbabwesiske poeten Dambudzo Marechera och Inger Johansson om svårigheterna med att tolka rumänska sonetter. Och så finns där nya dikter av Lennart Sjögren! En anledning så god som någon att beställa numret, vilket man kan göra här.
Ann

OS-poesi och annat

Med seglare är det något särskilt,
de vistas varannan dag i himlen
och varannan dag på jorden.

Det borde vara möjligt
att inte vara så spänd
eller fager,

något närmare
mållinjen
när det avgörs.

Ur Serifos kust av Roger Melin.

Sportlyrik är en genre med gamla anor - tänk på Pindaros. Här skriver jag om Roger Melins diktsamling.

Och för den som gärna dammsuger internet för att inte gå miste om en rad jag skrivit: lite gamla länkar.
Om en nordisk litteraturantologi från Biskops Arnö. Läs här.
Om Ida Börjel i Helsingborg. Läs här.
Om Kristoffer Flensmarck på Twitter. Läs här.

Ann

Time is pilin´up

In My Time of Dyin´. Fixin´to Die. See That My Grave Is Kept Clean. När Bob Dylan debuterade 1962 var det med en luguber samling sånger mer passande för en ärrad bluesman än för en rundkindad collegegrabb. På nästa platta fanns låten Bob Dylan´s Dream, där sångaren med nostalgi och vemod ser tillbaks på ungdomsårens bekymmerslösa tillvaro. Han har ännu inte fyllt tjugotvå. Ja, det var innan han sjöng refrängen ”Ah, but I was so much older then,/ I´m younger than that now.” Idag fyller Dylan 70, och passar ledigt i den kostym som var för stor på debuten. ”It´s not dark yet,/ But it´s getting there”. Fast ännu återstår ett ospecificerat antal spelningar på Den Eviga Turnén. ”And may you stay forever young”.

Johan

Tintin i Gaza

Vissa illdåd blir levande historia. Andra förpassas till fotnoterna. Där kan de i lugn och ro falla i glömska medan historiens stora aktörer fortsätter diktera huvudtexten. I alla fall tills Joe Sacco tar fram ritstiftet och blåser upp den förbisedda notisen till ett seriealbum på 386 sidor.

Läs resten av min recension av Joe Saccos "Gaza – fotnoter till ett krig" här.

Johan

Den som väntar...

Fysiskt existerar för tillfället min biografi om Stella Kleve som en bunt papper, i vilken jag sitter och petar med komman. Men för den otålige finns redan möjligheten att kasta sig på bevaka-knappen och försäkra sig om ett exemplar innan upplagan blir slutsåld! Här, här och här är några försäljningsställen av den förhoppningsvis snart färdiga boken.

Ann

Oron i paradiset

På ytan är byn Tel Ilan en idyll, ett israeliskt Provence eller Toscana, där turisterna flockas om helgerna. Men det går starka underströmmar av sorg genom trakten, där sju av berättelserna i Amos Oz novellsamling Lantliga scener utspelar sig. Med en mild, samtidigt ömsint och svartsynt absurdism porträtterar han invånarna och de vardagliga mysterier som präglar deras liv. Det är inte en bok för den läsare som vill ha alla pusselbitar på plats och trådarna prydligt hopknutna. Oz gömmer förklaringarna bakom ryggen, lämnar gåtorna olösta, frågorna obesvarade. Ja, det hemlighetsfulla är novellernas själva grundval.

Här skriver jag om Amos Oz novellsamling.

Ann

Glöm inte kvar oss!

Okej, det är kanske en och en halv månad kvar, men för säkerhets skull är det väl ändå bäst att vi bosätter oss i  flyttkartongen?
Isis och Ossian

Stjärnglans i Ljusets kalender

Paul Auster på Malmö Stadsbibliotek. Vi kommer en timme innan det börjar, för att försäkra oss om bra sittplatser. Vi får vara glada att vi får ståplats. I högtalarna ropar de ut att lokalen, den rymliga salen i Ljusets kalender, är fullsatt. Det är fyrtio minuter kvar tills det ska börja. Vi lyckas roffa åt oss några lösa stolar på tredje våningen och mot reglementet bära ner dem, tråckla dem genom trängseln och med en pust sätta oss ner.

Paul Auster säger att alla traumatiska händelser är i presens. Han säger att han för sin mentala hälsas skull slutat läsa recensioner. Han säger att skrivandet, ett viktigt tema i hans böcker, för hans karaktärer inte handlar om helande, snarare om tvång. Böckernas struktur finner han efter hand medan han skriver. Det är historien som ger formen, inte tvärtom. Han säger att det är svårt att förklara elfte september för någon som inte är från New York. Det var som en familjetragedi, men efter ett par, tre år var allt som vanligt igen. Han förstår att folk ville fira Usama bin Ladins död, men själv kände han inte för att hoppa upp och ner. Han säger att ingen i USA bryr sig om vad en författare tycker om politik.

Intervjuaren skulle vilja lyssna till Paul Austers och Siri Hustvedts spännande middagskonversationer. Paul Auster säger att också de pratar om räkningar och sopor.

Efteråt är det boksignering på löpande band. Kön ringlar timslång genom lokalen.

Johan

Vindarnas verop

Hela dagen hör jag vattnens
    klagosång,
sorgsen som fågeln vid havets yta
    på ensamfärd lång,
då han hör vindarnas verop till vattnens,
    gång på gång.

Den gråa, den kalla vinden hörs ryta
    var jag går
Långt under mig hör jag de dånande vattnens
    vågor som slår.
Dagar och nätter hör jag dem flyta,
    år från år.

Gissa vem poeten är! Svaret finns här.

Ann

I tyranniets grepp

Skulle det finnas ett argument mot att förändra världen till det bättre vore det ett estetiskt sådant: god konst uppstår ofta i kampen mot det onda och förtryck skapar stark litteratur. Se bara vart nobelprisen gått de senaste åren. Samtidigt kan det förstås vara just skönlitteraturen som ger gnistan till att göra uppror, störta regimer och genomdriva förändringar. Ingenting ger som en roman inlevelse, förståelse och känslan av att själv ha befunnit sig i tyranniets grepp.

Det tänker jag efter att Yiyun L i tagit mig med till det kommunistiska Kinas absurda värld, där överlevnaden inte tillåter moraliska skrupler och mänsklighet hotas med dödsstraff. De hemlösa är just en sådan roman som plågsamt konturskarpt levandegör hur ett korrumperat samhälle deformerar invånarna till kropp och själ.

Här finns min recension av De hemlösa.

Ann

Renovering pågår

Om det blir lite tyst här på bloggen framöver, eller hörs ett underligt skrapljud, så är det med anledning av detta.

I elpåfösarnas och de helautomatiska produktionsenheternas värld

Descartes såg djuren som maskiner. I den kostnadseffektiva moderna animalieproduktionen har den villfarelsen förvandlats till en sanning. Det antibiotikastinna fodret är input. Köttet output. Vad som ligger där emellan är ett lidande utan namn.

Hur denna industriella process närmare ser ut, vilka konsekvenser den får och vilka moraliska ställningstaganden den bör leda till, utreder Jonathan Safran Foer i "Äta djur". Han plöjer litteratur, pratar med slaktare, träffar mönsterbönder och djurrättsaktivister, bryter sig motvilligt in i en låst kycklingfarm, funderar över djurs intelligens, tar del av fakta om djurfabrikernas miljöpåverkan, undrar varför vi inte lika gärna kan äta hund som gris.

Bokens styrka är det personliga perspektivet och det prövande tonfallet. Här talar en man som för egen del vill komma till rätta med var han ska stå. En man som inte är huggen i ett enda stenblock, som har nostalgiska minnen av barndomens kalkonmiddagar, som känner sig besvärad av att tacka nej till en skinkbit på slakteriet – och som med två romaner i bagaget tillhör spjutspetsarna i USA:s unga författargeneration.

Safran Foer omger sina hårda fakta med en mjuk bädd av historier. Det är en klok strategi. För önskan att blunda är bara alltför mänsklig. Så gör han läsaren mottaglig för en nedstigning till elpåfösarnas och de helautomatiska produktionsenheternas värld. En värld där stympade fjäderfän får sin första nypa frisk luft när de packas för transporten till slakteriet. Där sönderstressade grisar står i spiltan med tefatsstora sår. Där den ko som är medvetslös när den når avblödningsstationen kan skatta sig lycklig.

Det är en omskakande bild Safran Foer ger av djurfabrikernas verklighet. Extremt grym och otroligt angelägen. Om sanningen att djur är maskiner ska förvandas till en lögn måste nämligen lidandet först namnges.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Vår plats i den kosmiska bilden

Sjón, Paul Auster, Amos Oz. Det låter som dragnamnen till en bättre bokmässa. Men det är det imponerande programmet för Malmö stadsbiblioteks internationella författarträffar. Bara för maj månad, vill säga.

Först ut är Sjón. Den gamle rebellen både ser ut och låter som en historieprofessor från femtiotalet numera, med en stillsam vurm för vetenskapshistorisk källforskning. I samtal med Johanna Koljonen pratar han om senaste romanen, Skymningsinferno, och drar paralleller mellan reformationens Island och vår tids kapitalistiska yra, som slutade med den stora kraschen. I båda fallen skedde en omfattande nedmontering av välfärdssystemen och ackumulering av rikedom. Det goda som krisen fört med sig, hoppas han, är att kapitalismen som ideologi nu är död.

Litteraturen, liksom religionerna, ser han som försök att bestämma vår plats i den kosmiska bilden. Med sin bakgrund i en surrealistisk tradition gillar han saker som inte är logiska. Själv är han alls inte religiös, men har respekt för religion som den enda verksamhet där man idag kan vara alogisk utan att låsas in på mentalsjukhus.

Johan och Ann

Lite länkar

Vad gör man om man får oväntat besök? Ja, råkar det vara mitt i natten som en främling klampar in i ens lägenhet kanske man snarare letar efter närmsta tillhygge än sätter på kaffebryggaren. Nikolaj Okholm, en psykopatisk ligist i Köpenhamn, svingar ett askfat mot den långhårige inkräktarens huvud. Riktigt så hade väl ingen föreställt sig Jesu återkomst.

Danske Lars Husums debutroman Min vänskap med Jesus Kristus är en svart fars med Erlend Loe-vibbar. Här skriver jag om den.

New York-sångerskan Julie LaMendola debuterar i bokform i Sverige. Här kan man läsa lite mer om Ögonblicksapparaten/The Moment Machine. Och här finns en rolig video med hennes grupp Ching Chong Song.
Och så en lyrikatlas; Roberth Ericssons Huvudstäderna i huvudet - läser man om här.

Ann

Vandrar du ensam

Vandrar du ensam
villsamma vägar
trampar du trött
den törniga stig,
bjudes dig bräddfull
lidandets bägar
trycker dig tvivlet
kämpa men tig.

Harriet Löwenhjelms dikter har precis kommit i en mycket fin illustrerad samlingsvolym. Här skriver jag om boken.

Ann

Exit Ghost

Så har det gäckande islamistspöket gått upp i rök. Eller dumpats i havet. Lika immateriell i döden som i sin mytomspunna grotta. I sin bekväma trevåningsvilla. Allt som finns kvar är en pöl av blod. Och en berättelse om amerikansk rådighet. Ja, man kan se det hela framför sig. Inte som i verkligheten, men som på film. Hur den fege uslingen gömmer sig bakom en kvinna. Hur hennes liv inte går att skydda. Var kvinnans kropp blivit av förtäljer inte historien. Den har väl begravts i någon kolumn över collateral damages. Säkert är hur förkrossande lätt liv som hennes väger – hundratals liv, tusentals liv – när det talas om att rättvisa har skipats.

Johan

Markens blomster spira

Våren var så kort i år att man missade den om man råkade sitta inne och jobba några dagar i april - sedan var det plötsligt sommar i sydvästra Skåne. Det gjorde jag, satt inne och jobbade alltså, men lyckades i alla fall ta mig ut i sista sekunden för att frossa i sippor och solsken. Framöver kommer Kulturreservatet att njuta av årstidernas skiftningar från en balkong - men mer om det en annan gång.

Ann