Västvärldens våldsfantasier

Den konspirativa föreställningen att nationen i hemlighet är på väg att tas över av en utländsk sammansvärjning. En sammansvärjning så mäktig att rättsstatens och demokratins institutioner nödvändigtvis kommer till korta. Uppfattningen att det enda som kan rädda den hotade nationen är en resolut man som ställer sig över lagen. En mörk riddare stark nog att göra det smutsiga arbetet, bredaxlad nog att ensam bära skulden.

Tankefiguren känns igen inte bara från fascistiska våldsmanifest, den är dessutom den bärande stommen i åtskilliga av de sagor som vävs på vita duken. Den senaste Batmanfilmen är förstås inget undantag, snarare det renodlade exemplet. Ja, är inte mannen med de gotiska fladdermusöronen – playboyen som i nödens stund axlar ansvaret för en otacksam stad – själva sinnebilden för västvärldens svällande våldsfantasier post-11/9?

I Dark Knight Rises utgörs hotet av en centralasiatisk skurk som vill lägga fingrarna på Bomben, samt av ett slags mutation av franska revolutionen, komplett med folkjustis och en olycksbådande pöbelhop. Om jag inte visste att avsikten var att tjäna miljarder med dollar skulle jag kunna tro att den var att kratta uppfarten till Vita huset för George W:s andlige arvtagare (om någon vill göra anspråk på titeln).

Sensmoral? Lita inte för mycket på kvinnor och förstå att kulturmarxisterna är den utländska maktens allierade. Kampen mot ondskans axelmakter fortsätter. Och vill man trots allt inte bli martyr för den goda saken kan man alltid koppla på autopiloten. Som i de drönarattacker som i verklighetens våldsexcesser upprätthåller den amerikanska hegemonin.  

Johan

 

Kvinna i gult

August Macke, Frau mit gelber Jacke, 1913

Patti Smith has the power

När det tioåriga Peter Pan-fanet Patti Smith insåg att vi inte har något val, vi blir alla vuxna, krossades hennes hjärta: hon hade trott att det var möjligt att förbli barn för alltid. Fast även om hon blivit längre har hon inte vuxit upp inombords, förklarar hon när hon framträder på Louisianas litteraturfestival. Här berättar hon också om hunden Bambis död som hon sörjer fortfarande efter femtio år, hur hon som femtonåring hittar en bok av Arthur Rimbaud och förälskar sig i författarporträttet på omslaget, hur Allen Ginsberg bjuder henne på kaffe och sandwich i tron att hon är en vacker pojke, hur vännen Robert Mapplethorpe tillrättavisar henne för att hon går omkring med en burk honung i väskan som hon plockar upp när hon beställer te på en bar: "You draw attention to yourself", säger han, själv iklädd byxor i guldlamé, cowboybälte och blygdkapsel.

Det är en unik upplevelse att se rockstjärnan i rollen som författare i Louisianas vackra park, glad, avspänd och generös med ankedoter ur sitt liv.

- Stay clear, stay healthy and be happy, uppmanar hon publiken samtidigt som hon deklarerar att "people still have the power".
Här skrev jag lite mer om evenemanget.

Ann

Ringblommor

Koloman Moser, Ringblommor, 1909

Friska poetiska fläktar

He Shuangquing var bonddotter i 1700-talets Kina och borde egentligen aldrig ha kommit i närheten av litteraturen. Men hon tjuvlyssnade på grannpojkarnas lektioner, lärde sig läsa och skriva, bytte till sig diktböcker mot broderier och började så småningom själv skriva poesi. Hennes dikter har bevarats till eftervärlden tack vare att hon kom i kontakt med den tidens bohemkretsar, unga intellektuella som föraktade sociala konventioner och fann en frisk fläkt i den självlärda unga kvinnans strofer. I Håkan Sandells tolkning låter hon så här: "Vem bryr sig väl om mig,/kanske en blommornas gudinna/en kort stund till jorden/driven i landsflykt?"

Visst låter det lockande? Håkan Sandell gör inte annat än en kort presentation av He Shuangquing i boken Jag erkänner att jag levde upp mitt liv, där han porträtterar åtta utomeuropeiska poeter från olika tider, men det räcker för att man ska få lust att kasta sig över allt material som finns skrivet om henne.
Här skriver jag om Sandells bok.

Och så några andra kortfattade saker:
Om kulturella ikoner.
Om en snabbkurs i Strindberg.

Ann

I väntan på regn

Det är augusti, vi plockar tomater på balkongen och ser bladen gulna. Augusti är som en tickande klocka, varje dag ett varsel om att sommartimmarna är räknade. Sista chansen att förverkliga alla planer som ska infria förväntningarna på Den Sköna Svenska Sommaren. Skulle vi inte cykla på Ven, ha picknick i Helsingör, se solnedgången på Falsterbos strand, och vart tog Österlen vägen? Fast även om vi inte gjort just det har denna sommar varit fullproppad av evenemang och utflykter, så pass att vi börjat känna oss mätta och belåtna på det ljuva sommarlivet. Ja, vi hade närmast kunnat vara med i en reklamkampanj för Skånetrafikens sommarkort, som innebär att man för en överkomlig peng får färdas fritt i hela länet under två månader. Från Vallåkra till Svarte... En revansch på förra sommaren, som tillbringades med målarfärg och flyttkartonger.

Men att sitta lediga dagar på tåg och buss blir rätt intensivt när man som jag samtidigt jobbpendlar. Det hör till avdelningen lyxproblem, jag vet, men jag längtar lite efter den lunkade vardagen som jag också är rätt förtjust i. Laga middag hemma, ta promenader i kvarteret, inte resa mig ur läsfåtöljen, höra regnet strila.

Förra helgen bevistade vi opera i Ystad och beundrade traktorer på ett privat jordbruksmuseum i det inre av nordvästra Skåne. Det senare förtjänar bildbevis.

Ann

Skönhetens idé

En stjärna stjäl lätt glansen från sin omgivning. Särskilt när det handlar om en celebritet som Greta Garbo, så magnetisk och på samma gång distanserad att hon gavs smeknamnet den gudomliga. Därför får Vendela Berg, berättaren i Ellen Mattsons nya roman Vinterträdet, en biroll i sin egen historia. Det är förstås en poäng.

Här finns hela min recension av Vinterträdet.

Ann

Skördetid

Zinaida Serebriakova, Skörd, 1910

Hugget i sten

Skandinaviens äldsta skriftspår – runornas stenchiffer – efter tusen år ännu hjälpligt urskiljbara som det tungomål vi talar. Med förklarande fusklapp i handen låter jag fingret följa tecknens skåror och stavar mig igenom den slingrande texten:

Fathir…lit...hukua…runar…thisi…uftir…osur…bruthur…sin…is...nur…varth...tuthr…i…vikiku

Ja, Osur (Assar?) for alltså norrut och vart döder i viking. Hans bror Fader lät hugga dessa runor efter honom.  

Runstenen står tillsammans med sex andra resta stenar i en sädesåker i Västra Strö. Långt från havets bränningar. För evigt vittnande om krigiska expeditioners vågspel och våra förfäders föredömliga språkliga ekonomi.  

Johan

Gemenskapens aktionsradie

"Människorna stod varandra närmare förr. Vapnen hade inte samma räckvidd då."

Ur Ofriserade tankar av Stanislaw Jerzy Lec

Lecs lilla svarta

Innan twittret hade uppfunnits satt de intellektuella på café, företrädesvis i Centraleuropa, och plitade ner aforismer: litterära oneliners med anspråk på att säga något smått om tillvaron i stort.

En mästare i genren var den polske poeten och fritänkaren Stanislaw Jerzy Lec, som samlade de hårda utkristalliseringarna av sina aviga reflexioner i flera volymer med Ofriserade tankar, av vilka ett urval nu getts ut i svensk översättning.

Ur 1900-talets smärtkällor – Lec hade förstahandserfarenhet av koncentrationsläger, partisankrig och stalinistisk despoti – fiskar författaren upp sina svartsynta betraktelser. Såväl politiken som existensen bemöts med spefull skepsis: ”Upp med hakan! sa bödeln och fäste snaran”. Eller vad sägs om följande tidlösa anmärkning: ”När ni raserar statyer, spara socklarna. De kan komma till användning".

Läs hela min recension av Stanislaw Jercy Lecs Ofriserade tankar (ellerströms) här.

Johan

Augustiafton

Guy Rose, August Noon

De outgrundliga

Min katt tittar förebrående upp på mig när jag försöker slå mig ner i den ockuperade läsfåtöljen. Det är ju hans stol! – måste han nu dela plats med mig? Med ett förnämt uttryck av motvillig tolerans låter han sig makas undan en aning. Det förvånar mig när jag läser Allt jag inte vet om djur att kattägaren Jenny Diski anser att katters ansikten är outgrundliga, att de helt saknar uttryck. Mina katters minspel skiftar tydligt mellan förnöjsamhet, förväntan, frustration, skepsis, sårad stolthet och den-här-maten-tänker-jag-inte-ta-en-tugga-av-förakt. Men förstås, det är ju jag, och alla andra husdjursägare som anser sig känna sina älsklingar, som gör tolkningen. Hur kan jag egentligen veta vad som rör sig bakom de gula ögonen?

Här finns min recension av Diski.

Ann

Blankvers i slottsmiljö

Deklameras blankvers på Kronborgs slott förväntar man sig att se en bleksiktig prins med Yoricks skalle i rekvisitapåsen. Istället blir det komedi av det uppsluppnare slaget när ensemblen från Shakespeare´s Globe kommer till Hamlets Elsinore. På programmet står As You Like It.  

Miljöns inverkan på karaktären kanske pjäsen kan sägas handla om. Åtminstone utgör gränsen mellan hertigdömet och skogen skiljelinjen mellan despotism och frihet, mellan makt och medmänsklighet. Uniformen tas av och diktatorn förvandlas till en känslig kille. Och eftersom det är komedi slutar handlingen i god tid innan rebellerna återvänder till hovet.  

Själv påverkas jag som teaterpublik gynnsamt av slottsgårdens magiska miljö. Tar för en stund blicken av scenen, betraktar den  mörknande fasaden och dras med av de inte mindre magiska orden: ”All the world´s a stage,/ and all the men and women merely players;/ They have their exits and their entrances;/ And one man in his time plays many parts...”

Johan

Här hittar man Anns recension av föreställningen.

Hur djupt där nere sover berghällarna?

Disigt väder

Den smutsiga snön
de blinkande varningslamporna
och det allmänt dåliga vädret.
Åt vilket håll faller snön?
Hur djupt där nere sover berghällarna?
Långväga rop
och viftande rörelser med armarna.
Slag av klubbor mot isen.

Ur Olle Orrjes Dagar vid muren.

Min recension finns här.

Ann