Historiens brokiga glas

Trafficking, ond bråd död och ett gränsland som slits mellan stormakternas intressen. Dagens Georgien skymtar fram bakom det brokiga glaset i Aka Morchiladzes historiska roman Spegelriket.

Handlingen, som utspelar sig år 1828, är nog så enkel. En georgisk adelsman som stuckit ner en rysk officer är på jakt efter sin mentalt rubbade bror som i sin tur letar efter deras för länge sedan kidnappade mor, och själv har han ett koppel av kosacker efter sig. Parallellt med detta smider en gammal avdankad människohandlare planer på att enlevera en rysk överstedotter till sultanens harem.

I korta kapitel piskas handlingen framåt, tills de två parallellt löpande intrigtrådarna på slutet elegant tvinnas samman. Kan man tänka sig en korsning mellan en western som utspelar sig i östern och den armeniske filmregissören Sergej Paradjanovs praktfulla legendgobelänger i orientalisk folkton så har man fått ett litet hum om romanen. Fast man måste lägga till en dos distanserande humor. Morchiladze leker med sina etniska stereotyper och stolt outgrundliga karaktärer: ”Han var dessutom en storslagen fäktare, det låg i blodet”.  

Språket är enkelt och rent som en folksaga, och har också något av sagans gåtfullhet. Ett tema är förhållandet mellan öst och väst. En bergskedja splittrar Georgien i två delar, och aldrig får de melankoliska fältens folk i öst och folket vid det öppna havet i väst syn på varandra, för de ser bara sin egen spegelbild. Korsandet av gränsen är i Spegelriket en omskakande upplevelse. ”På bortre sidan av bergsryggen kände unge Pavnel till allting men på den här sidan visste han ingenting”. 

Nu måste man emellertid inte läsa romanen som en djupsinnig allegori om det ena eller andra. Den går alldeles utmärkt att avnjutas som en skickligt berättad rövarhistoria om en svunnen tid som har en hel del gemensamt med den värld vi lever i.

Publicerad i Norrköpings Tidningar

Johan