Kafka i sepia

Han har inte mer än ett år kvar att leva. Lungorna är angripna och vikten kryper stadigt neråt. Samtidigt som hans kropp försvagas blir omvärlden allt mörkare. I 20-talets Berlin skenar priserna, en limpa som ena dagen kostat en miljon kan nästa gå på det dubbla och oroligheter utbryter i brödköerna. Att få tag i en bra bostad är lika svårt som att jaga fatt i vardagens förnödenheter och på gatorna väser folk föraktfullt ”jude”.

Alla omständigheter talar för att texten på den där t-shirten som svartsynta lustigkurrar kan gå omkring med stämmer: Kafka hade inte heller så roligt. Men när den tyske författaren Michael Kumpfmüller gör Franz K till romanfigur har boken titeln Livets härlighet – det kommer från ett citat från Kafka själv och är faktiskt inte ironiskt menat.

För det var först när Kafkas tid höll på att ticka ut som han upplevde kärleken. På en badort möter han den femton år yngre Dora Diamant och ger upp alla sina tidigare betänkligheter om möjligheten att kombinera skrivandet med en relation till en kvinna. Trots de usla förutsättningarna får de några lyckliga månader tillsammans.

Med känsla för det berlinska 20-talets undergångsosande atmosfär berättar Kumpfmüller parets bitterljuva kärlekshistoria och passar på att rucka på klichébilden av dysterkvisten Kafka. Samtidigt blir hans lågmälda prosa, som glider fram i ett och samma stillsamma tempo, i längden entonig och karaktärerna känns vaga, liksom konturlösa. Det är som om författaren har sådan respekt för sina huvudpersoner att han aldrig vågar komma dem riktigt nära utan istället håller rösten försiktigt dämpad. Det gör Livets härlighet till en visserligen fin och stämningsfull men inte särskilt omskakande roman, lik ett bleknat vykort i skimrande sepia. Alltså ungefär så långt från Kafkas egen konturskarpt absurdistiska svärta man bara kan komma. 

(Översättning Lars W Freij, Norstedts)

Publicerad i Norrköpings Tidningar

Ann