Raymond Carvers namn är ett begrepp, snudd på en kliché. En prosa nedbantad till det allra nödvändigaste. Livssituationer speglade genom vardagens trivialiteter. Den realistiska diskbänken fylld med flaskor och smutsiga glas. Efterföljarna har varit så många att carversk och novellistisk nästan framstått som synonymer.
När jag läser Carvers noveller i samlingsvolymen Där jag ringer ifrån, ett slags Best of- samling sammanställd av författaren själv 1988, samma år som han dog, tar det ändå inte många korthuggna meningar innan jag inser att Carvers stil är allt annat än utsliten. Det här är noveller lika friska och levande, sorgsna och komiska och upprörande som första gången de sattes på pränt.
Här finns resten av min recension av Raymond Carvers Där jag ringer ifrån.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar