En jazzplatta jag bra
gärna skulle vilja höra är trumpetaren Hieronymus Falks bluesiga omstöpning av
den nazistiska Horst Wessel-sången, inspelad som en sorgsen protest mot allt
vad rasism heter i en sjavig parisisk studio under den tyska ockupationen.
Aldrig hört talas om den? Det kan bero på att dikten ibland överträffar
verkligheten. Varken inspelningen eller Falk existerar nämligen utanför den
kanadensiska författaren Esi Edugyans roman Halvblodsblues.
Den unge Falk är något
så osannolikt som ett jazzgeni från Rhenlandet. Jag föreställer mig honom som
ett slags tysk Miles Davis före bebopen. Som till hälften svart, till hälften
vit hamnar han ofelbart i klammeri med den nazistiska orättvisan. En flykt från
Berlin till Paris för honom till Louis Armstrongs hov, men snart hörs trampet
av marscherande stövlar också i den franska huvudstaden.
Drygt femtio år efter
Falks försvinnande i en Gestapo-razzia träffas hans gamla medmusiker och
konfronteras med händelser de velat förtränga i alla år. Vad som först ser ut
som en enkel berättelse om några sköna jazzlirare som räcker fingret åt
nassarna förvandlas undan för undan till en skildring av medelmåttans kluvna relation
till geniet. Salieri versus Mozart i swingtappning.
Edugyan snickrar en fungerande
sidvändarintrig, men målar framför allt upp en svunnen europeisk jazzepok. Här
dricker man rödtjut, röker tagg och mår tjyvtjockt efteråt. Det är tompavor och
snygga bönor och ett driv i berättandet som får mig att tro på också rätt så
grovt tillyxade karaktärer.
Bäst gillar jag när
Edugyan dröjer vid det musikaliska. När hon beskriver hur det loja draget i basslingan
rullar hela vägen ner i källaren och slår sig till ro där. Hur dämpade och
suddiga trumpetstötar plötsligt följs av en ren, bländande ton. Halvblodsblues
blir i sådana avsnitt en kärleksfull hyllning till den antiauktoritära jazzen.
Musik som aldrig skulle kunna ge någon ingivelsen att invadera Polen.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar