Snart är hösten här (1)

Är det inte lite höstvibbar i luften? Recensionexemplaren av höstens böcker har hur som helst så smått börjat anlända, så visst kan det vara läge för en liten lista över vad vi har att se fram emot:

Svensk roman 1: “Glitterscenen” (Bonniers), den försenade uppföljaren till Monika Fagerholms “Den amerikanska flickan” kommer till slut. Jag dristar mig till att utbrista i ett Äntligen!
Svensk roman 2: “Kall feber” (Bonniers) av Jerker Virdborg. Bara titeln! Dystopisk thriller med isolerad forskarstad, hemliga experiment, okänd sjukdom - kan det misslyckas?
Svensk roman 3: Klas Östergrens “Den sista cigaretten” (Bonniers). Operaartat med dandys, 80-tal och Nils von Dardel. Jag är beredd att ge Klas Östergren en chans till.
Svensk poesi: Lite mager poesihöst? Nå, Ragnar Thoursie kommer ut med nytt, “Sånger från äldreomsorgen” (Bonniers), liksom Pär Hansson, “Motorsågsminne“ (Norstedts), och Johannes Anyuru, “Städerna inuti Hall (Norstedts). Och vänder man blicken österut kan man se fram mot nya diktsamlingar av Peter Sandelin, “Stenar och ljus” (Schildts), Matilda Södergran, “Deliranten” (Schildts), och Henrika Ringbom, “Händelser” (Söderströms).
Översatt poesi 1: Inger Christensens “det”. Det var på tiden: det har dröjt fyrtio år innan boken översatts, men nu lovar Modernista att utgivningen inleder en storsatsning på författarskapet. Jag tackar.
Översatt poesi 2: Wislawa Szymborska, “Här” (ellerströms).
Romandebutant: En mogen sådan är Christian Peters, vars “Isleken” (Bonniers) enligt förlaget ska vara en “brutal saga med drag av mysteriespel och spökhistoria”, utspela sig vid Sankt Petersburgs hov 1740 och gränsa till kammarspel och opera. Oj oj oj, det låter som något man fått alldeles för lite av i svensk prosa!
True story-roman: “Jag skulle vilja vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”, (Atlas). Anneli Jordahl skriver om Ellen Keys och Urban von Feilitzens brevromans.
Kriminellt: “Vålnader i Breslau” av Marek Krajewski (Weyler) är första delen i en serie kriminalromaner som utspelar sig i mellankrigstidens Breslau. Det låter som något som kan få en att längta till kulna höstdagar.
Modern klassiker: Djuna Barnes “Nattens skogar” från 1936 (Lind & Co).
Återutgivet: Sigrid Undsets konstnärsroman “Jenny” (Brombergs) skulle jag gärna läsa om.
Biografi: Är det helt enkelt Sigrid Undset man ska ägna sig åt i höst? I alla fall kommer en biografi “Sigrid Undset - Diktardrottningen”. Eller bör man hellre gräva ned sig i ödet för en kvinnlig porträttkonstnär på 1700-talet? Anna Lena Lindberg skriver om Ulrica Fredrica Pasch i “En mamsell i akademien (Signum).
Självbiografi: “Claus Beck-Nielsen (1963-2001)”, (Kabusa). Egenhändigt dödförklarad författare ger ut sina memoarer. En man som man kan vänta sig precis vad som helst av.

Läsäventyr: Säljargumentet “klassiskt läsäventyr” på en nyskriven roman är väl något som först och främst ger upphov till besvikelser, men när Hannah Tinti, som debuterade med den egensinniga novellsamlingen “Djurverkerier”, tar sig för att skriva en Dickensvibbande roman om en enarmad barnhemspojke - “Den gode tjuven” (Bonniers) då blir jag nyfiken.
Kändis: Nej, inte Sofi Farhman, Filip och Fredrik, Carolina Gynning eller ens Ace of Base-Jenny. Jag läser hellre Nick Caves roadmovie “Bunny Munros död” (Forum) om en neddrogad paranoid kringresande försäljare.

Den som inte redan storknat av listan kan läsa mer om höstutgivningen här.
Den som föredrar gamla böcker framför nya får här en liten antikvariatsguide.

Ann

Ohoj!

Errol Flynn i "Captain Blood"

Det är något med sommar och sjörövare som hör ihop - jag får ständigt sådan lust att läsa Stevenson. Istället har jag läst "Piraten" av Joseph Conrad, nyutkommen på pocket. Inga färder på de sju haven, men åtminstone en gammal pirat med en rövad skatt som gått i land men inte riktigt lyckas hålla sig borta från böljan. Därefter tänkte jag ge mig på Le Clézios "Skattsökaren", men jag har en vag misstanke om att den noble pristagaren är alldeles för finstämd för genren. Kanske borde jag hålla mig till Stevenson istället.

Ann

En expedition mot mörkret och andra länkar

Briggen Peru i en västgrönländsk fjord målad

av Jens Erik Carl Rasmussen 1893

"Det var sommar, men den tycktes honom bara som ett tunt lager smink på en dödskalle. Landet var avvisande från den första lodräta klippsidan och ju längre den resande trängde in i det, desto mer människofientligt blev det. Glaciärerna stod rätt ner i havet som ett förebud. Här började dödsriket. Överallt sträckte isen sina vita likfingrar mot kusten och den lilla vegetation som höll stånd gick inte att se som annat än mögel som växte på ett skelett."

Lite kyla och mörker i sommarhettan? Läs en recension av Carsten Jensens nya roman "Sista resan" här.

Vill man rysa lite? Då passar RL Stevensons noveller, recenserade här.

Eller så kan man spela plockepinn med oei-poesi, läs mer här.

Ann

Dyraste vän!

Jag gör en antikvariatsrunda i Nordvästskåne, fast besluten att inte köpa någon bok (jobb - inte nöje...) Jag lyckas rätt väl i min föresats. Men med hem kommer i alla fall ett litet häfte köpt på utförsäljning för det facila priset 25 kronor, ett faksimil av en "brefställare för älskande", tryckt i Minneapolis 1891. Det ingår i "Svensk-Amerikanska Biblioteket och har den rykande moderna titeln "Kärlekstelefonen" - "Innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen".

En minst sagt lärorik lektion! Vem behöver inte lite vett och etikett i sin kärlekskorrespondens?

Här går man igenom alla stadier, från "Allmän anhållan om bekantskap" - med såväl temligen gynnsamma som afböjande svar - till "En fästmös förebråelser till sin otrogne man". Alla upptänkliga varianter finnes: böner om genkärlek, svar på muntliga frierier, kärleksförklaringar efter kort bekantskap, rik man som beder om en fattig flickas kärlek, fattig man som anhåller om en rik flickas hand, äldre man till ung flicka, kärleksbref från en vandrande gesäll. (Hm, varför är det alltid männen som tar initiativet till att deklarera sina känslor?)

Särskilt handtverkare har mycket att hämta, här finns flera förslag för just denna yrkeskategori: "Älskade flicka! Ehuru jag är en simpel och enkel handtverkare, som icke synnerligen förstår mig på sirligt talesätt och valda uttryck, så tror jag att ni ändå icke skall vredgas på mig, om jag på detta sätt anhåller om er vänskap, ja ännu mer - om er kärlek." Sirligt? Nej, nej.

Hur ska man svara då? Vi tar den positiva varianten:

"Bäste herr N. N.!

Man har från alla håll beskrifvit er för mig som en man, den der rätt väl är i stånd att göra en flicka sådan som mig lycklig, och äfven de iakttagelser jag sjelf haft tillfälle att anställa, stämma helt och hållet öfverens med denna uppfattning. Jag drager derföre ej i betänkande, att på ert anbud gifva er ett jakande svar, och beder er endast ytterligare att rätt snart åter glädja mig med några rader.

Eder tillgifna

N. N"

Glödande, inte sant!

Sedan den tragiska biten: hur afsluta ett tidigare kärleksförhållande på resolutaste sätt? Så här kanske: "Det ofördelaktiga ljus, hvari Ni under sista tiden visat Eder, den högst oangenäma, ja fulla sida af Er karakter, som först nu trädt i dagen, samt hela Ert beteende under de sista veckorna, nödgar mig till den bestämda förklaringen, att vi från och med denna stund äro skilda."

Högst underhållande är också de avslutande sidorna med annonser för billiga böcker, med allt från "19 muntra Bondvisor", "Svart-konst bok", "Fläckuttagning" och "Nyaste Gratulationsboken" till "Klosterlivfet afslöjadt. Sann berättelse af en flyktad nunna." Särskilt populära verkar vara instruktionsböcker i konsten att kyssas, praktiska framställningar av det fysiska äktenskapet och guider till "Fruntimmerna sådana som de äro". Delikata ärenden helt enkelt, för "förälskade och icke förälskade, giftaslystne och icke giftaslystne ynglingar, män och gubbar".

Ann

Det stavas hegemoni

Sovjet invaderar Afghanistan och backar upp en marionett som är sekulär och modern i ett land som av tradition präglas av stamlojaliteter och en religiöst färgad patriarkal maktordning. Jihad utropas, och jihadisterna är frihetshjältar. USA invaderar Afghanistan och backar upp en marionett som är sekulär och modern i ett land som av tradition präglas av stamlojaliteter och en religiöst färgad patriarkal maktordning. Jihad utropas, och jihadisterna är terrorister.

Naturligtvis hade USA goda skäl till att invadera Afghanistan, och nu har de goda skäl till att utöka sin truppnärvaro, och till "Operation Svärdshugg" (alla militära manövrer har idag så suggestiva namn) i Helmandprovinsen. En nödvändig förutsättning för att vi ska acceptera de skälen stavas hegemoni.

En åskådlig bild av hur det kan gå när världssamfundet gör tredje världen säker för demokratin ges i Ahmed Rashids bok "Vägen mot kaos - USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien". Läs min recension här.

Johan

Provocerande otidsenlighet

När prerafaeliterna vände sig bakåt mot historien var det en radikal handling. Istället för tidens brunsåsiga idyllmåleri skapade man utifrån renssänsens och medeltidens rena linjer och klara färger en prunkande bildvärld som, åtminstone till att börja med, också kommenterade samhällsproblemen. Med den sotiga industrialismen framför ögonen lyfte man fram naturens prakt och det gedigna hantverkets hållbarhet och skapade utopier som vände samtiden ryggen.
På Nationalmuseums mäktiga utställning om det prerafaelistiska brödraskapet - och roligt nog även med några exempel från systraskapet... - som jag faktiskt lyckades ta mig till i våras, kunde man frossa i de lysande färgerna, det bländande hantverket och de mystiska kvinnorna.

Dante Gabriel Rossetti, "Blue Bower"

John Everett Millais, "The Black Brunswicker", detalj

Julia Margaret Cameron,
Portrait of Mary Hiller ("Call, I Follow...")

Också konstnärsgruppen Kitsch som just nu ställer ut på Krapperups konsthall vänder samtiden ryggen och plockar upp förlegade (?) ideal från konsthistorien. Odd Nerdrum och hans lärjungar - även förhållandet till läromästaren ger vibbar till det förflutna - har gått tillbaka till ett betydligt murrigare måleri, med en palett hämtad från barockens och inte minst Rembrandts clairobscur. Men man hittar också starka kopplingar till symbolismen - som ju var skyldig prerafaeliterna en hel del - och nordiskt sekelskifte.
Det är ett måleri som retar många - att kalla det man gör för kitsch antar jag är ett svar på reaktionerna. Att blicka tillbaka mot historiska traditioner tycks vara det mest provokativa man kan göra inom konsten idag. I den mån idéer om det konstnärliga geniet fortfarande lever kvar är det väl just det ständiga uppbrottet man vurmar för: relevant konst är per definition rebellisk. Den som snarare visar respekt än långfingret inför det som varit utdefinierar sig automatiskt från konstscenen.
Det är intressant, inte minst för att det sätter fingret på våra föreställningar om samtiden: vad är egentligen ett tidsenligt uttryck? Måste samtiden uttryckas på ett särskilt sätt?
Sedan kan man ju också bara njuta av bilder som betonar det hantverksmässiga kunnandet. Trots allt finns en anspråkslöshet i det.

Hege Elisabeth Haugen, "Sonata"

Joakim Ericsson,"Stilleben med honungskruka"

Helene Knoop, "The fall of man"

Ann

Kommande värmeslag

Mot allt förnuft har vi bokat en resa till Turkiet i augusti. Precis den säsong som alla guideböcker avråder en från för svärmarna av turister och inte minst hettan. Jag som är närmast allergisk mot hetta. Redan vid 25 grader börjar jag flacka oroligt med blicken på jakt efter skugga; vid 30 hittar man mig desperat tryckt mot en vägg eller möjligtvis gömd bakom en lyktstolpe.

En gång i Australien när temperaturen passerat 30-strecket lyckades jag hitta skydd bakom en stor sten som var det enda som gav lite skugga på stranden. En kille från norra Australien fick sig ett gott skratt när han såg mig kura ihop vid stenen. "This is not hot", berättade han pedagogiskt. "This is nice, not hot."

Jag funderar allvarligt på att skaffa mig ett parasoll. Men kan man verkligen gå omkring med ett parasoll utan att bli tvångsintagen på avdelningen för individer-som-tror-att-första-världskriget-ännu-inte-ägt-rum?

Å andra sidan kanske jag hamnar där ändå efter ett anfall av soldelirium.

Ann

Laurits Tuxen, "Nina på stranden", 1915

I väntan på Nerval

En av de första volymer jag räddade från vagnen med försakade böcker när jag började på redaktionen i vintras var samlingen med texter av den franske författaren Gérard de Nerval, "Andra riken". Åh, den här måste jag läsa! Någon gång. Tänkte jag och lade boken på skrivbordet. Snart växte högen av sånt-som-ska-läsas-så-fort-jag-får-tid samtidigt som vårfloden av recensionsböcker forsade fram.

När jag så till slut - äntligen! - läst Nerval och skrivit om boken hamnade artikeln i den likaså växande kön av recensioner-som-inte-är-akuta-att-publicera. Så det här är en text som verkligen har fått ligga och mogna... Men det skadar knappast, Nerval är väl värd att vänta på.

Ann

Jazz on a Summer´s Day

Jag hänger Stetsonhatten på kroken och ställer cowboybootsen i garderoben. Nu är det jazzfestival i Köpenhamn, och en snitslad bana leder från tillbakalutad tenorsax på Gråbröderstorg till sextiotalsavantgardekaos med bastuba på okänd ort, till pilsner och småstompig tradjazz i Nyhavn, till - festivalbesökets mål och mening - Chick Corea på Det kongelige teater. Ensam vid flygeln visar Corea upp sina musikaliska rötter. Här är Thelonious Monk granne med Domenico Scarlatti, och Alexandr Skrjabin och Bill Evans exekveras med samma flinka händer. Ett bevis så gott som något på att stor musik inte har mycket med genreindelningar eller gränser att skaffa.

Johan

Ich bin ein Amerikaner

Jasper Johns, "Three Flags", 1958

Antiamerikanism får det allt oftare heta nuförtiden, när man kritiserar USA:s imperiepolitik. Termen, som antagligen kläckts av någon smart tankekedja, vill få oss att tro att maktkritik är ett slags ondskefull etnisk fördom, som antisemitism, och lyckas därigenom väcka nytt liv i det gamla kallakrigsspöket oamerikansk verksamhet. Listigt, men - för att citera en av det fria landets verkligt fria själar, Townes van Zandt - "it´s no deal, you can´t sell that stuff to me".

För sanningen är ju att vi alla, USA-hatare som USA-älskare, är lika genomdränkta av amerikansk kultur, och att det bortom Pentagon och Wall Street finns ett annat USA än imperiets och kapitalets - ett USA där maktkritik och frihetlig nonkonformism faktiskt är en synnerligen amerikansk verksamhet. Det är Henry Thoreaus, Woody Guthries och Noam Chomskys USA, Kris Kristoffersons, Allen Ginsbergs och Charles Mingus. Jag skulle gärna säga att det, åtminstone till en del, också är Barack Obamas - men inte så länge de djupa beklagandena över alla civila dödsoffer i de amerikanska bombanfallen i Afghanistan bara följs av nya bombanfall.

Johan