På Nationalmuseums mäktiga utställning om det prerafaelistiska brödraskapet - och roligt nog även med några exempel från systraskapet... - som jag faktiskt lyckades ta mig till i våras, kunde man frossa i de lysande färgerna, det bländande hantverket och de mystiska kvinnorna.
Dante Gabriel Rossetti, "Blue Bower"
John Everett Millais, "The Black Brunswicker", detalj
Julia Margaret Cameron,
Portrait of Mary Hiller ("Call, I Follow...")
Också konstnärsgruppen Kitsch som just nu ställer ut på Krapperups konsthall vänder samtiden ryggen och plockar upp förlegade (?) ideal från konsthistorien. Odd Nerdrum och hans lärjungar - även förhållandet till läromästaren ger vibbar till det förflutna - har gått tillbaka till ett betydligt murrigare måleri, med en palett hämtad från barockens och inte minst Rembrandts clairobscur. Men man hittar också starka kopplingar till symbolismen - som ju var skyldig prerafaeliterna en hel del - och nordiskt sekelskifte.
Det är ett måleri som retar många - att kalla det man gör för kitsch antar jag är ett svar på reaktionerna. Att blicka tillbaka mot historiska traditioner tycks vara det mest provokativa man kan göra inom konsten idag. I den mån idéer om det konstnärliga geniet fortfarande lever kvar är det väl just det ständiga uppbrottet man vurmar för: relevant konst är per definition rebellisk. Den som snarare visar respekt än långfingret inför det som varit utdefinierar sig automatiskt från konstscenen.
Det är intressant, inte minst för att det sätter fingret på våra föreställningar om samtiden: vad är egentligen ett tidsenligt uttryck? Måste samtiden uttryckas på ett särskilt sätt?
Sedan kan man ju också bara njuta av bilder som betonar det hantverksmässiga kunnandet. Trots allt finns en anspråkslöshet i det.
Hege Elisabeth Haugen, "Sonata"
Joakim Ericsson,"Stilleben med honungskruka"
Helene Knoop, "The fall of man"
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar