Framstegets skugga och de eviga värdenas fantomer

Edvard Munch: Nattvandraren (självporträtt)

Det återbruk av konsthistorien som Odd Nerdrum och hans elever ägnar sig åt ställer oss inför en del kinkiga frågor om kulturen och samhället. Ett faktum som redan det, åtminstone enligt dagens rådande estetiska måttstock - att konst framför allt ska väcka debatt och ifrågasätta invanda begrepp - borde kvalificera dem till en mer generös bedömning än kitschstämpelns.

En sådan fråga gäller konstens förhållande till framsteget. Sedan länge är vi alla, som goda postmodernister, skeptiska till en trosviss utvecklingsoptimism. Ändå råder en sällan ifrågasatt konstsyn som betraktar sitt objekt som en projektil på väg mot framtiden. Ett konstverks värde beror på om det bidragit till framåtrörelsen, helst genom en segrande revolution, eller tvärtom motarbetat den, fått den att tappa fart, kanske avvikit och slagit in på ett stickspår, som måste fördömas.

Förebilderna till en sådan konstsyn kan man finna i samhällets tekniska utveckling, i det utopiska tänkandet av olika schatteringar och i den globala kapitalismen, med dess kapitalackumulation och beroende av framtidsprognoser. En hel del av lockelsen kommer säkert också från upptäckten - vi är ju, som sagt, alla goda postmodernister - att eviga estetiska värden är en smula svåra att upptäcka.
Alltså får vi en knappast särskilt meningsfull brottningsmatch mellan å ena sidan skuggan av utvecklingsoptimismen och å den andra de objektiva värdenas fantomer. Vad finns bortom den låsningen, om vi helt enkelt väljer att ta en omväg runt den? Tja, utrymme för individuella estetiska val, som för den skull inte behöver vara omotiverade eller grundade i oklara känslor. Ett starkt incitament till tolerans, till och med mot en norrman som vill leka med högromantikens rekvisita. Och ett mer avspänt förhållande till frågorna "vad är konst?" och "är det konst?", som äntligen kan befrias från sin så enerverande existentiella och kvasireligiösa laddning.

Johan