Konst med bruna toner? I mer än bokstavlig bemärkelse alltså? Helene Knoop, "Self portrait as Munch".Man uppförde antika tempel på 1700-talet. Man byggde gotiska kyrkor på 1800-talet. 2009 klär man sig i 1980-talsstil. Kan man 2009 också måla barockt?
Nej. För då står man för en högerextrem agenda. Modet må vara hur retro som helst, inom konsten får man se till att anpassa sig till rådande koder. Det måleri som söker sig tillbaka till en förmodernistisk estetik kan, det slår Eva Ström fast i lördagens Sydsvenskan, inte komma undan att förknippas med 1900-talets mörkaste ideologier. Traditionellt figurativt måleri är en gång för alla kontaminerat. Ja, just det, kontaminerat. Kanske skulle smittskyddsinstitutet underrättas?
Medan DN:s Jessica Kempe nöjde sig med en ganska allmänt raljant ton i sin text om utställningen/boken “Figurationer” och Krapperups Kitsch-utställning tar Eva Ström till storsläggan. Inte mindre än fem gånger i sin text nämner hon nazismen. Det är nästan som man börjar tro att det här är vår tids Entartete kunst…
Det är möjligt att också jag skulle ha lockats till att hålla en raljant ton om jag varit konstkritiker. Visst finns en del att raljera över hos Odd Nerdrums lärjungar. I flera verk ställer jag mig tvekande till kvinnoskildringen. Och den som letar efter svulstighet och rollspelsestetik behöver inte söka förgäves. Fast en som i sin ungdom haft en dragning till svartrocken har rätt hög toleranströskel för sådant.
Som jag uppfattar det hänger vurmen för rembrandtsk clairobscur och mytologiska motiv samman med ett försök att återförtrolla världen. Något som må vara hur verklighetsfrämmande och fåfängt som helst. Men som jag snarast ser som en motsats till en fascistisk estetik med dess preferens för renhet, klarhet, tydlighet. Nog föredrar jag många gånger det finstämda framför det storslagna. Men måste nödvändigtvis drömmen om det storslagna vara kontaminerad?
Vart tar man då vägen om man råkar uppskatta figurativ konst? Ska man låsas in på museerna och stirra sig mätt på Tizian? Det tycks i alla fall inte finnas utrymme idag för en handfull konstnärer som väljer att hämta paletten från konsthistorien. Det räcker inte att underkänna dem tekniskt eller stillsamt påpeka att de befinner sig i en konstnärlig återvändsgränd, om man nu tycker så. Nej, det gäller att trycka till en gång för alla, och då är förstås nazismen det starkaste argumentet.
Det är fullt möjligt för en stråkensemble, 2009, att uppföra ett verk av Bach. Utan att ta minsta hänsyn till modernismen. Det betyder inte att man därmed förnekar Stravinskijs eller Velvet Undergrounds eller Michael Jacksons landvinningar. Det finns till och med grupper som spelar på kopior av medeltidsinstrument, utan att beskyllas för reaktionära ideal.
Ja, Anders Zorn var, som Eva Ström nämner, en fantastisk målare. Och nej, det är inte helt lätt för de cirka 30-åriga Nerdrumeleverna att nå upp till dennes mästerskap. Men det borde inte vara omöjligt att försöka måla i Caravaggios manér. Utan att önska sig tillbaka till ras- och könsideal som tillhör tiden före plastbaljorna. Det borde till och med vara möjligt för en betraktare att uppskatta en skicklig målare i den traditionella skolan, samtidigt som man finner intresse i modernistisk konst. Och postmodernistisk. Och samtidsinstallationer också, för den delen.
Nej. För då står man för en högerextrem agenda. Modet må vara hur retro som helst, inom konsten får man se till att anpassa sig till rådande koder. Det måleri som söker sig tillbaka till en förmodernistisk estetik kan, det slår Eva Ström fast i lördagens Sydsvenskan, inte komma undan att förknippas med 1900-talets mörkaste ideologier. Traditionellt figurativt måleri är en gång för alla kontaminerat. Ja, just det, kontaminerat. Kanske skulle smittskyddsinstitutet underrättas?
Medan DN:s Jessica Kempe nöjde sig med en ganska allmänt raljant ton i sin text om utställningen/boken “Figurationer” och Krapperups Kitsch-utställning tar Eva Ström till storsläggan. Inte mindre än fem gånger i sin text nämner hon nazismen. Det är nästan som man börjar tro att det här är vår tids Entartete kunst…
Det är möjligt att också jag skulle ha lockats till att hålla en raljant ton om jag varit konstkritiker. Visst finns en del att raljera över hos Odd Nerdrums lärjungar. I flera verk ställer jag mig tvekande till kvinnoskildringen. Och den som letar efter svulstighet och rollspelsestetik behöver inte söka förgäves. Fast en som i sin ungdom haft en dragning till svartrocken har rätt hög toleranströskel för sådant.
Som jag uppfattar det hänger vurmen för rembrandtsk clairobscur och mytologiska motiv samman med ett försök att återförtrolla världen. Något som må vara hur verklighetsfrämmande och fåfängt som helst. Men som jag snarast ser som en motsats till en fascistisk estetik med dess preferens för renhet, klarhet, tydlighet. Nog föredrar jag många gånger det finstämda framför det storslagna. Men måste nödvändigtvis drömmen om det storslagna vara kontaminerad?
Vart tar man då vägen om man råkar uppskatta figurativ konst? Ska man låsas in på museerna och stirra sig mätt på Tizian? Det tycks i alla fall inte finnas utrymme idag för en handfull konstnärer som väljer att hämta paletten från konsthistorien. Det räcker inte att underkänna dem tekniskt eller stillsamt påpeka att de befinner sig i en konstnärlig återvändsgränd, om man nu tycker så. Nej, det gäller att trycka till en gång för alla, och då är förstås nazismen det starkaste argumentet.
Det är fullt möjligt för en stråkensemble, 2009, att uppföra ett verk av Bach. Utan att ta minsta hänsyn till modernismen. Det betyder inte att man därmed förnekar Stravinskijs eller Velvet Undergrounds eller Michael Jacksons landvinningar. Det finns till och med grupper som spelar på kopior av medeltidsinstrument, utan att beskyllas för reaktionära ideal.
Ja, Anders Zorn var, som Eva Ström nämner, en fantastisk målare. Och nej, det är inte helt lätt för de cirka 30-åriga Nerdrumeleverna att nå upp till dennes mästerskap. Men det borde inte vara omöjligt att försöka måla i Caravaggios manér. Utan att önska sig tillbaka till ras- och könsideal som tillhör tiden före plastbaljorna. Det borde till och med vara möjligt för en betraktare att uppskatta en skicklig målare i den traditionella skolan, samtidigt som man finner intresse i modernistisk konst. Och postmodernistisk. Och samtidsinstallationer också, för den delen.
Ann
Jag tog mig också för pannan när jag läste Ströms artikel.
SvaraRaderaAxess uppmärksammmar ditt utmärkta inlägg:
axess.se/blog
/Jonas Vils
Det är ju helt i sin ordning med en motrörelse till det rådande, tes och antites.. Modernisterna kan inte ha monopol på upproret och de unga tar också till det som provocerar sin föräldrageneration mest för att frigöra sig. Sådan är världens gång. Sen har "Fantasy" blivit ett stort begrepp i medie- och datavärlden och yngre generationer har tillgång till hela historien i sina datorer. Genom att det mesta kan manipuleras digitalt blir nu också gamla måleritekniker en större utmaning.
SvaraRaderaJa, det upphör inte att förvåna mig att ett konsthistoriskt refererande måleri kan väcka sådan genuin indignation. Litterära pastischer upprör sällan någon. Vad är det egentligen som är så känsligt med konst?
SvaraRadera