S Fjällnäs

Ann

Krig är fred

Francisco Goya: Begrav dem och håll tyst (ur Los Desastres de la Guerra)

Svenska soldater skjuter för att döda i Afghanistan. Det betyder inte att Sverige är i krig. Soldaterna är ju fredssoldater, och ur deras gevärsmynningar kommer pacifisering och stabilitet. Fredssoldaterna får hjälp med att bearbeta sina känslor, som är blandade. De dödade får vara glada om de räknas.

På 1800-talet slogs västmakterna för att sprida civilisationen. Det var den vite mannens börda. Få tvivlar idag på att det var fel. Nuförtiden slåss vi för att sprida demokratin. Det är världssamfundets ansvar. Är vi verkligen så säkra på att det är rätt att vi är beredda att döda för det?

Johan

En riddare av en synnerligen sorglig skepnad

En bok som berör långt efter läsningen. Ibland ser man den formuleringen i en recension, och undrar vad den grundar sig på; att recensenten gått och grunnat på det lästa i ett par, tre dagar? Eller kanske ska det hellre ses som en förutsägelse om framtiden. En bok som hursomhelst stannat kvar i mitt minne flera månader är Hallgrímur Helgasons "Stormland", vilket jag kan konstatera efter att min recension under den tiden legat i långbad på Kristianstadsbladets redaktion. Romanen handlar om en kulturkonservativ f. d. punkare, en nietzschean fylld av ressentimentkänslor, som är en riddare av en synnerligen sorglig skepnad. Läs min recension här.

Johan

Framstegets skugga och de eviga värdenas fantomer

Edvard Munch: Nattvandraren (självporträtt)

Det återbruk av konsthistorien som Odd Nerdrum och hans elever ägnar sig åt ställer oss inför en del kinkiga frågor om kulturen och samhället. Ett faktum som redan det, åtminstone enligt dagens rådande estetiska måttstock - att konst framför allt ska väcka debatt och ifrågasätta invanda begrepp - borde kvalificera dem till en mer generös bedömning än kitschstämpelns.

En sådan fråga gäller konstens förhållande till framsteget. Sedan länge är vi alla, som goda postmodernister, skeptiska till en trosviss utvecklingsoptimism. Ändå råder en sällan ifrågasatt konstsyn som betraktar sitt objekt som en projektil på väg mot framtiden. Ett konstverks värde beror på om det bidragit till framåtrörelsen, helst genom en segrande revolution, eller tvärtom motarbetat den, fått den att tappa fart, kanske avvikit och slagit in på ett stickspår, som måste fördömas.

Förebilderna till en sådan konstsyn kan man finna i samhällets tekniska utveckling, i det utopiska tänkandet av olika schatteringar och i den globala kapitalismen, med dess kapitalackumulation och beroende av framtidsprognoser. En hel del av lockelsen kommer säkert också från upptäckten - vi är ju, som sagt, alla goda postmodernister - att eviga estetiska värden är en smula svåra att upptäcka.
Alltså får vi en knappast särskilt meningsfull brottningsmatch mellan å ena sidan skuggan av utvecklingsoptimismen och å den andra de objektiva värdenas fantomer. Vad finns bortom den låsningen, om vi helt enkelt väljer att ta en omväg runt den? Tja, utrymme för individuella estetiska val, som för den skull inte behöver vara omotiverade eller grundade i oklara känslor. Ett starkt incitament till tolerans, till och med mot en norrman som vill leka med högromantikens rekvisita. Och ett mer avspänt förhållande till frågorna "vad är konst?" och "är det konst?", som äntligen kan befrias från sin så enerverande existentiella och kvasireligiösa laddning.

Johan

Kärvt orakelspråk och torkade fikon

Marmorbyst av Apollonius från Tyana, arkeologiska muséet, Neapel

Det är frestande att beskriva Flavius Philostratus biografi över Apollonius från Tyana (tillgänglig i engelsk översättning här) som ett slags antik Life of Brian. Hursomhelst var Apollonius en långhårig barfotaprofet som samtidigt med snickarsonen från Nasaret predikade ett fordrande fredsbudskap i östra delen av det romerska imperiet. Eventuellt har historien om hans liv tillkommit som ett propagandanummer i kampen mot den på 200-talet allt starkare kristendomen, som ett slags "hedniskt" och mer filosofiskt alternativ till evangelierna.

Apollonius ger under alla förhållanden bort sin förmögenhet, avstår från vin, lever i celibat, avvisar närmanden från en vällustig ståthållare, avger tysthetslöfte och avstår från att bruka tungan under fem år, badar kallbad, föraktar ståt och furstestrunt och - särskilt intressant för en vegetarian - livnär sig på en kost av endast bröd och torkad frukt. Till gudarna ska man enligt honom offra rökelse, inte tjurar och getter.

Den vegetariska dieten var ju en del av den pythagoreiska läran, som Apollonius bekände sig till, och var väl snarare knuten till religiösa föreställningar om renhet än till direkta moraliska överväganden (även om det ena och det andra inte alltid så lätt låter sig skiljas åt). Intressant då att Apollonius till kungen av Babylon, som erbjuder honom att följa med och jaga tama lejon i hans park, säger att han inte finner nöje i att attackera djur som blivit illa behandlade och förslavade mot sin natur. I Philostratus levnadsskildring finns också ett protosocialistiskt budskap om att jorden är allas moder och att alla därför ska ha tillgång till hennes frukter.

Någon filosof i modern bemärkelse var Apollonius knappast. Uttryckligen föredrar han kärvt orakelspråk framför sofisterier, ironier och till och med argument. Snarare än en man som med rationella metoder förutsättningslöst söker sanningen är han ett slags antik prototyp till hippien, minus hedonismen, drogerna och sexet, och följriktigt slutar första boken med att han reser till Indien för att söka visdom.

Johan

Norrländsk sommar

Ann

Provocerande otidsenlighet (2)

Konst med bruna toner? I mer än bokstavlig bemärkelse alltså? Helene Knoop, "Self portrait as Munch".

Man uppförde antika tempel på 1700-talet. Man byggde gotiska kyrkor på 1800-talet. 2009 klär man sig i 1980-talsstil. Kan man 2009 också måla barockt?
Nej. För då står man för en högerextrem agenda. Modet må vara hur retro som helst, inom konsten får man se till att anpassa sig till rådande koder. Det måleri som söker sig tillbaka till en förmodernistisk estetik kan, det slår Eva Ström fast i lördagens Sydsvenskan, inte komma undan att förknippas med 1900-talets mörkaste ideologier. Traditionellt figurativt måleri är en gång för alla kontaminerat. Ja, just det, kontaminerat. Kanske skulle smittskyddsinstitutet underrättas?
Medan DN:s Jessica Kempe nöjde sig med en ganska allmänt raljant ton i sin text om utställningen/boken “Figurationer” och Krapperups Kitsch-utställning tar Eva Ström till storsläggan. Inte mindre än fem gånger i sin text nämner hon nazismen. Det är nästan som man börjar tro att det här är vår tids Entartete kunst…
Det är möjligt att också jag skulle ha lockats till att hålla en raljant ton om jag varit konstkritiker. Visst finns en del att raljera över hos Odd Nerdrums lärjungar. I flera verk ställer jag mig tvekande till kvinnoskildringen. Och den som letar efter svulstighet och rollspelsestetik behöver inte söka förgäves. Fast en som i sin ungdom haft en dragning till svartrocken har rätt hög toleranströskel för sådant.
Som jag uppfattar det hänger vurmen för rembrandtsk clairobscur och mytologiska motiv samman med ett försök att återförtrolla världen. Något som må vara hur verklighetsfrämmande och fåfängt som helst. Men som jag snarast ser som en motsats till en fascistisk estetik med dess preferens för renhet, klarhet, tydlighet. Nog föredrar jag många gånger det finstämda framför det storslagna. Men måste nödvändigtvis drömmen om det storslagna vara kontaminerad?
Vart tar man då vägen om man råkar uppskatta figurativ konst? Ska man låsas in på museerna och stirra sig mätt på Tizian? Det tycks i alla fall inte finnas utrymme idag för en handfull konstnärer som väljer att hämta paletten från konsthistorien. Det räcker inte att underkänna dem tekniskt eller stillsamt påpeka att de befinner sig i en konstnärlig återvändsgränd, om man nu tycker så. Nej, det gäller att trycka till en gång för alla, och då är förstås nazismen det starkaste argumentet.
Det är fullt möjligt för en stråkensemble, 2009, att uppföra ett verk av Bach. Utan att ta minsta hänsyn till modernismen. Det betyder inte att man därmed förnekar Stravinskijs eller Velvet Undergrounds eller Michael Jacksons landvinningar. Det finns till och med grupper som spelar på kopior av medeltidsinstrument, utan att beskyllas för reaktionära ideal.
Ja, Anders Zorn var, som Eva Ström nämner, en fantastisk målare. Och nej, det är inte helt lätt för de cirka 30-åriga Nerdrumeleverna att nå upp till dennes mästerskap. Men det borde inte vara omöjligt att försöka måla i Caravaggios manér. Utan att önska sig tillbaka till ras- och könsideal som tillhör tiden före plastbaljorna. Det borde till och med vara möjligt för en betraktare att uppskatta en skicklig målare i den traditionella skolan, samtidigt som man finner intresse i modernistisk konst. Och postmodernistisk. Och samtidsinstallationer också, för den delen.

Ann

Sommartider hej hej

"Rain Storm, Union Square, 1890", av Childe Hassam.

Sommarregn 10 i topp

(Okej, det är kanske ett orättvist tema för det har ju faktiskt, vädermässigt, varit en rätt så strålande sommar. Men nu utlovar SMHI nederbörd framöver, så det finns tid att sitta inne och lyssna på bra regnlåtar.)

Rain - Patti Griffin (A Kiss In Time)

It Ain't The Wind, It's The Rain - Mary Gauthier (Mercy Now)

Southern Rain - Cowboy Junkies (Black Eyed Man)

None But The Rain - Townes van Zandt (Townes van Zandt)

Little Bit of Rain - Karen Dalton (It's So Hard to Tell...)

Rainslicker - Josh Ritter (Hello Starling)

Rainy Day Blues - Willie Nelson (Songbird)

Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen (Songs of Love and Hate)

A Hard Rain's Gonna Fall - Bob Dylan (The Freewheelin' Bob Dylan)

Ain't Gonna Rain Anymore - Nick Cave And The Bad Seeds (Let Love In)

Lilla vän, min duva!

Brevromanen speglar en svunnen tid, när informationsflödet drogs i säckar och kommunikation mellan vänner kunde vara en litterär genre, ja, fungera som förströelse i vardagen. Att allt inte var så spirituellt eller originellt då heller förstår man av Anns blogginlägg om "brefställare för älskande" häromdagen. Fast ett par som sannolikt aldrig kom i närheten av en sådan manual är huvudpersonerna i Dostojevskijs debutroman "Fattigt folk". Kanske för att det i brevställaren inte fanns något kapitel med titeln "Medelålders kopist ur trasbourgeoisien söker bekantskap med medellös och skandaliserad ung kvinna". Ett kapitel som i så fall skulle ha innehållit utrop av typen "Konstig är man ibland, mycket konstig. Heliga änglar! Vart bär det hän ibland!"

Läs min recension av "Fattigt folk" här.

Johan

Snart är hösten här (2)

Vad nytt på fackboksfronten? Ja, där rasar som vanligt Andra världskriget. Så mycket så att man kan börja undra om intresset för Tredje rikets krigsmakt inte förvandlats från historieintresse till ett slags förvänd kult av den ariske soldaten i stålhjälm. Och i Sverige råder som alltid stormaktstid. Sedan fortsätter Herman Lindqvist sin bana som modern hovkrönikör, dels med en bok om vår "unika" kronprinsessa Victoria, dels med en biografi över hennes anfader Jean Baptiste Bernadotte. Den senare har fått den något överraskande titeln "Mannen vi valde" (Bonniers). Vem som inkluderas i detta "vi" kan man fråga sig. Alla de fyra stånden, sannolikt. Det idylliska konsensuslandet Sverige har ju varit en näpen liten demokrati sedan hedenhös.

Finans- och klimatkriserna har börjat avsätta titlar i bokutgivningen, medan däremot förlagens intresse för USA:s utrikespolitik tycks ha stannat upp, vilket är synd. För oavsett om kejsaren heter Caligula eller Marcus Aurelius så är det romerska imperiet det romerska imperiet, och makten och härligheten behöver granskas. Ett undantag är kanske Ronald Wrights "Vad är Amerika?" (Optimal förlag).

Som vanligt är också utgivningen av böcker om filosofi en liten rännil bredvid management-, populärpsykologi- och livsstilslitteraturen. En utveckling som faktiskt i det långa loppet undergräver möjligheten att föra ett nyanserat samtal om abstrakta frågor på svenska språket, eller ens att tänka klart på modersmålet. Desto större anledning då att lyfta fram de som går mot trenden. Jan Stolpes storartade Platonöversättning fullbordas i höst, med sista och sjätte delen av Samlade skrifter (Atlantis).

Strömmen av böcker om 150-årsjubilaren Darwin och utvecklingsläran fortsätter. Intressantast förefaller vara en ny bok av Richard Dawkins ("Så gick det till", Leopard förlag) och Sverker Sörlins essä "Den blinde skaparen" (Weyler förlag).

En författare att hålla ögonen på är Peter Handberg, som fortsätter sin undersökning av Östeuropas skuggor med en bok om Berlinmuren ("Släpp ingen levande förbi", Natur & Kultur). Han har dessutom översatt Hans Magnus Enzensbergers dokumentärroman "Hammerstein eller egensinnigheten" (Norstedts).

Vad gäller romaner så fastnar jag lätt för östeuropéer på små förlag, till exempel Jáchym Topols "Kallt land" (Ersatz), eller klassiker i nyöversättning, som Malcolm Lowrys "Under vulkanen" (Modernista), men är också nyfiken på danske avantgardisten Claus Beck-Nielsens nekrolog över sig själv (Claus Beck-Nielsen (1963-2001), Kabusa). På Inkonst för något år sedan spelade ett "memorialband" musik av Beck-Nielsen, och visserligen såg författaren/skådespelaren/sångaren tämligen blek och hålögd ut på scenen, men inte riktigt som om han då varit död i sju år. Och så undrar jag om Alexander Ahndoril verkligen lyckas med att ro iland sin roman om Hans Blix ("Diplomaten", Bonniers).

Johan