Rapport från cph

Er der noget så dansk som en kartoffel?
Kartoflen stammer fra Sydamerika.

Er der noget så dansk som selve Dannebrog?
Det faldt fra himlen ned
engang i Estland
og minder om det schweiziske flag.

Klinger noget
mere ægte dansk
end musikken til syngestykket Elverhøj?
Komponeret af en
tysker med flittig brug
af svenske folkemelodier.

Pas på nu
bliver det svært:

Findes der nogen mere danske end danskerne?

Ur"Skabssvenskere" av Benny Andersen

Jag har varit på litteraturfestival i Köpenhamn, en kväll med temat Danskhed i litteraturen, där författarna målade upp en bild av landet som väldigt väl stämmer överens med Lena Sundströms reportagebok "Världens lyckligaste folk". Wonderful Denmark är inte så wonderful längre, men kämpar med alla krafter för att bevara bilden av idyll.

Enligt Carsten Jensen handlar politiken inte längre om visioner, bara maktambitioner, och de politiska skillnaderna mellan partierna är främst en fråga om copyright - striden står om vem som var först med det nationalistiska programmet.

Min rapport kan man läsa här.

Ann

Jag är glad för min nya maskin...

...katten är gladast för kartongen.

Poetiska prosaeruptioner

Uppropet

mitt liv :
ett tittskåp med små landskap
makliga människor
djur som drar förbi
välbekanta återkommande scenerier

mitt namn ropas upp
plötsligt står jag inte längre i ett vindstilla panorama
med brokiga skimrande bilder

utan snurrar som ett förfärligt glödande hjul
nedför en brant
befriad från gårdagens alla tabun och drömmar
med sikte på ett främmande rörligt mål :

har inget val
men ett otåligt hjärta

Friedrike Mayröcker, ur "Indianhår", översatt av Ulla Ekblad-Forsgren (ellerströms).
Den nya boken "Och jag ruskade en älskling" är inte dikt utan prosa, men en mycket poetiskt flödande sådan. Min recension finns här.

Ann

Nyfiken grön

Hur känns det? Det är inte bara guldbragdvinnare och OS-medaljörer som ständigt och jämt måste pejla sitt känslodjup i intervjuer. Den klassiska sportfrågan har spritt sig som ett virus i media och är numera standardformuleringen i all slags journalistik. Det spelar ingen roll om det är en författare som tilldelats en utmärkelse, en resenär som strandsatts på en flygplats eller ett jordbävningsoffer som förlorat allt han äger – ingenting är intressantare än den omedelbara sinnesrörelsen.
Men inte bara den utfrågade utan också publiken bör oupphörligen kunna redovisa sitt emotionella tillstånd, inte minst på nätet. Tummen upp gör vi inte bara för våra facebookvänner, också artiklar på DN och Aftonbladet kan vi gilla med ett litet klick medan Newsmill låter oss milla genom att bekänna färg: uttråkad brun eller nyfiken grön?
Efter en omgörning av sin webbsajt fingrar också Sydsvenskan intimt på läsarpulsen. Till snart sagt varje artikel kopplas en ”emovote”, en känslobarometer där den läsare som inte ids kommentera med egna ord kan uttrycka ilska och glädje, nyfikenhet och likgiltighet med röstningsknappens hjälp.
Snart är nyheten inte själva nyheten, utan hur läsarna reagerar på den.
Eller har det kanske redan blivit så? Allt oftare handlar nyhetsrapporteringen inte om vad som egentligen sker, utan om vilka signaler det inträffade sänder ut. Politiker åstadkommer inte i första hand saker, de kommunicerar − och är folket missnöjda med dem beror det på att de inte fört fram budskapet tillräckligt väl. Civila mejas ned av skjutglada soldater − på teve analyserar experten vilket bakslag det innebär för ockupationsmakten som nu riskerar en än större förtroendeförlust hos lokalbefolkningen.
I mediehusen tror man antagligen att den emotionella interaktionen är uttryck för en allt vidare demokrati. Jag befarar att den istället kan vara ett steg på väg mot en känslornas diktatur.
Kanske börjar det bli dags att värna rätten att slippa känna efter hela tiden? Upp till känslostrejk, helt enkelt!

Ann

Glasartad magi

Man får inte tycka att det är alltför knasigt att människor plötsligt förvandlas till glas om man ska läsa Ali Shaws Flickan med glasfötter. Det är nämligen långtifrån det märkligaste som händer på den avlägsna nordliga ögruppen St Haudas Land.

Läs min recension här.

Ann

Sängkammaräventyr à la Tusen och en natt

Kay Nielsen, Scheherazade

Jag säger det som solen, gult.
Är solen såret i himlens lungor?
Och jag en sten av stelnat blod?
Låt mig inte ligga lik,
jag vill sjunga,
när jag skall dö.

Omkvädet i Suzanne Brøggers "Slöjan" skvallrar inte så mycket om det barnförbjudna innehållet. Den som inte har alltför lätt för att rodna kan läsa min recension av den i haremskitsch badande boken här.

Moritz Stifter, In the harem

Ann

Bortom det föreställbara

Visst gick det att skriva poesi efter Auschwitz, det är väl få som idag skulle ge Adorno rätt. Men går det att skriva poetiskt om Auschwitz? Det är jag mer osäker på.
Till den lilla våg av svenska författare som skriver om förintelsen sällar sig nu Christina Bergil, sjukhuspräst i Lund som 2004 romandebuterade med ”Sju vita vargar i ett träd”. Hennes andra roman Den jag var innan utspelar sig i ett koncentrationsläger, en verklighet så grym att den är närmast ofattbar, ”bortom det föreställbara”. De fångar som inte omedelbart döms till utplåning klarar sig i genomsnitt ett par tre månader innan de skördas av svält, sjukdom eller selektering. Anna, bokens jagberättare, är emellertid en överlevare. Hon är immunolog och de medicinska kunskaperna är hennes livlina. Men överlevnaden har ett högt pris. För att klara sig i systemet måste man bli en del av det, och ingen går fri från blod på händerna: ”Min värld ska utplånas och det är bara för att hjälpa er med det som jag ännu är vid liv.”
Växelvis med Annas historia skildras en tysk läkarhustru som ett decennium senare lever med sin familj i argentinsk exil. Hennes man har etablerat sig hjälpligt, men inte gjort den strålande karriär han såg framför sig under kriget. Själv tillbringar hon dagarna bakom slutna fönsterluckor och försöker stänga ute alla obehagliga påminnelser om det förflutna.
Hur gestaltar man då detta som är bortom det föreställbara? Ja, Bergil gör det stundtals mycket vackert, och det kan vara ett problem. Visst skulle språkets poetiska skönhet, där skyarna färgas av purpur och solen rinner guld, kunna fungera som en effektfull kontrast till den både banala och utstuderade ondskan. Men större är risken att finstämdheten lägger ett försonande skimmer över det fruktansvärda.
Jag är också skeptisk till det berättarperspektiv författaren valt. Anna riktar genomgående sin historia till ett du, den ariske läkare som hon fått förtroende för i det civila och som hon nu assisterar i lägret. Detta du skapar per automatik en känslosam intimitet som inte riktigt klär berättelsen. Så mycket mer drabbande blir romanen i de stunder den gör sig hård, skalar av skönskriften och skildrar den brutala avhumanisering och teknifiering som möjliggör förintelsemaskineriet. Där centralsjukhuset inte är annat än en omskrivning för gaskamrarna, där experiment på levande människor är en karriärväg, där barn avrättas för att obduktionen ska kunna ge svar på någon medicinsk tvistefråga.
All poesi i världen kan trots allt inte dölja styrkan i denna skildring. ”Den jag var innan” är en skakande roman om vad som händer med det mänskliga i en omänsklig tillvaro.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann

Den flytande identitetens lustfyllda och ångestframkallande frihet

En roman utan huvudperson som gestaltar den personliga identitetens instabila karaktär i ljuset av modern kommunikationsteknik. Det låter tungt, för att inte säga ansträngt, särskilt om man lägger till en metalitterär dimension. Men faktum är att Daniel Kehlmann i "Berömmelse" är minst lika underfundigt underhållande som i sin så roande genombrottsroman, den vetenskapshistoriska pikaresken "Världens mått".
I en serie berättelser som griper tag i varandra med fyndiga korrespondenser och kausala samband tematiserar Kehlmann med säker hand och satirisk udd villkoren för mänskligt liv – och inte minst dubbelliv – i den ständigt uppkopplade globala värld som vi alla är mer eller mindre insnärjda i.
Här finns den gogolskt grå datateknikern som till följd av en förväxling av mobilnummer tas för en omsvärmad actionskådespelare. Den omsvärmade actionskådespelaren som för att få en stunds andrum från kändisskapet uppträder som sin egen look-alike. Den cancersjuka kvinnan som på väg till en schweizisk dödshjälpsklinik bönfaller författaren att ändra berättelsens gång. Den chattande stalkern, den otrogne helgpendlaren och floskulöse författaren till andliga självhjälpsböcker i olika stadier av klyvnad och självalienation.
Kehlmann tar oss med till de fiktiva rum som öppnas av litteraturen och den moderna tekniken. Det handlar om den flytande identitetens lustfyllda och ångestframkallande frihet, men också om skräcken för att bli urkopplad, bortglömd, förpassad till den svarta displayens ingenmansland.
Som läsare känner man hur personlighetsbegreppet gungar till under ens fötter, och gläds åt att en roman kan vara så på samma gång högbrynt och humoristisk, tillgänglig och tankeväckande.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Glad valborg!

Harold Harvey, The Bonfire

Hjärtan i aska

Edvard Munch, Aska

Jag skrev ju tidigare om hur ett vulkanutbrott krossade Jon Kalman Stefanssons unga hjärta - en kärlekssorg som så småningom gjorde honom till författare. Nu läser jag på Newsmill en astrolog som menar att Eyjafjallajökulls utbrott bär skulden till brytningen mellan Jonas och Madeleine. Det är väl mycket begärt att vänta sig att några litterära storverk ska komma ur denna skilsmässa under askmolnen - som vanligt är det nog bara snaskigt skvaller som spys ut ur den kratern. Men tanken på vulkaner som hjärtekrossare är väl i alla fall värd lite poesi? Här en dikt av Marie Under, ur samlingen "Gnistor i askan" (ellerströms, översättning Enel Melberg):

Morgonrodnaden brände

På dagens grymma härd brände

den sprödrosa morgonrodnaden

ner önskningarna till grå aska.

O, dessa långa, tomma vägar!

En fågel föll ner från himlen.

Läpparnas sorg, tyst, var tyst.

Jordens vulkaner i genomskärning av Athanasius Kircher

Ann