Vad händer när representanter för världens friaste, mest jämställda och välmående folk kommer till ett land av skriande orättvisor? De glider glatt in rollen som överklass, hunsar tjänstefolket, fördriver tiden med bridge och försvarar kallblodigt omänskliga arbetsvillkor.
Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit, hans första för en vuxen publik efter tre hyllade ungdomsböcker, korsklipper mellan cocktailfester för uttråkade hemmafruar, våldsamma demonstrationer med svarta arbetare och en gruvföretagsledning som försöker förklara för svenska journalister varför de tvingas kalla in militären för att handskas med strejkande. Det hela utspelar sig i Liberia i slutet av 60-talet, men man tycker sig höra ekon från Lundin Petroleums pressutspel.
Ardelius skildrar hur skeva maktförhållanden korrumperar, men framförallt hur mötet med det främmande sätter en familj på prov. Pappa Hektor har fått jobb som personalchef på ett svenskt gruvbolag i ett Liberia som sjuder av oro. Det borde vara ett äventyr, men det kärvar mellan honom och hustrun Margret, som dövar sin leda med tabletter. Ytterligare ett orosmoment utgör den sjuttonårige sonen Mårten, som brinner för proletariatets frigörelse, blir vän med den svarte trädgårdsmästaren och dras med i gruvarbetarnas protester.
Friheten förde oss hit har ett fängslande och ambitiöst tema och Ardelius prosa är välsmidd – inte minst är han skicklig på att framställa föräldrarnas sönderfallande relation. Men han har en tendens att skriva ut lite för mycket, och här och där brister det i karaktärsteckningen. Framförallt Margret, med sina känslokast mellan melankoli, cynism, åtrå och aggressivitet, får han inte att hänga samman. Jag hade också önskat mig lite mer tidsatmosfär, förutom de marxistiska diskussionerna. Men den tidlösa känslan kan förstås också vara en poäng. Detta kunde lika gärna hända − ja, det händer − idag.
Ann
(publicerad i Norrköpings Tidningar)
