Mörk andlig retreat

Informationsströmmar, kapitalflöden, trängsel på mångfiliga motorleder. Ju mer hastigheten skruvas upp desto mer ökar vår längtan efter att stanna tiden. Efter att uppsöka en plats där mobilen saknar täckning. Ja, kanske ska man se mänsklighetens alltmer förödande sinne för destruktivitet som ett uttryck för en önskan att återvända till den geologiska tidsrymden, ”att bli den döda materia vi en gång var”.

Läs min recension av Don DeLillos Omegapunkten här.

Johan

Varje dag börjar ett nytt liv imorgon

”Hetta” bakar in planetens mest angelägna frågor i en historia som rymmer allt från deckarintrig och akademiska gliringar till dörrspringarslapstick och kastrationsångest-spratt. Samtidigt är det en skoningslös närstudie av en mansgris, en charmlös men likafullt kvinnotjusande knöl till ex-geni. McEwan känns på många sätt igen, men är på ett ovanligt bitskt humoristiskt humör och balanserar svärtan med syrliga skratt.

Min recension av Ian McEwans nya roman finns här.

Ann

Besök på bryggan

Jag står längst ut på bryggan. Solen ger fortfarande lite värme, men luften är kall, klar och frisk, och biter i huden. Jag håller kameran i handen. Kvällssolen lyser på de gyllene träden, träden speglar sig i sjön. Det är sagolikt vackert. Och omöjligt att fånga med kameran. Jag försöker ändå, knäpper bild efter bild. När jag slutligen ger mig vänder jag mig om. Jag har fått sällskap. På bryggans andra sida står ett djur, ett brunt, långsmalt, genomblött djur. En mård? Jag vet inte, jag har aldrig sett ett sådant djur i det fria förr. Jag rycker till. Mården - med reservation för mina bristfälliga biologiska kunskaper - rycker till. Jag håller fortfarande kameran i handen. Blixtsnabbt pilar djuret iväg på stranden. Jag trycker av kameran. Det är redan försvunnet bakom båtarna. Jag spejar bort mot träden. Inte ett spår syns till, det känns som om jag drömt det hela.

Jo förresten, på bryggan finns spår av blöta tassar.

När man helst vill sluta ögonen

1974 visas en brittisk dokumentär på etiopisk teve. Den skildrar svälten i landets norra provinser, en svält som tystats ned av regeringen, och på filmen kretsar asgamar över kroppar som liknar levande skelett, barn med uppblåsta magar tuggar på stenar och utmärglade lik ligger längs vägarna.

Redan innan har stämningen i huvudstaden Addis Abeba varit orolig. Kejsar Haile Selassies popularitet vacklar och allt fler sätter sitt hopp till en folklig revolution. I Maaza Mengistes roman Under lejonets blick blir dokumentären en tändande gnista till det uppror som leder till att kejsaren avsätts efter nästan ett halvt sekel på tronen och en militärjunta tar makten.

Maaza Mengiste finns på bokmässan i Göteborg. Det gör inte jag. Men jag har i alla fall recenserat hennes roman, här kan man läsa.
 
Ann

Septemberträd

Ann

Wherever I lay my books...

Ann

Beredskap till fruktan

Det krävs inte någon särskild fallenhet för ormfobi för att bli kallsvettig av Stig Dagermans debutroman. I sextiofem år har Ormen slingrat sin oöverträffat språkekvilibristiska sicksackgång genom den svenska litteraturen och den har med åren inte förlorat ett uns av sin gastkramande verkan.
Tiden är beredskapstid. Miljön militärkasernens cementgråa fängelse. Temat den allt överskuggande ångesten. Ja, här inkallas rekryterna till den stora skräcken och hyser en ständig beredskap till fruktan. I bakgrunden finns förstås skuggorna från världskrigets eldhav, men på ett mer allmänt plan gäller fasan det tryckande järnband som staten stramar åt kring individens kranium och de relationer av våld, begär och dominans som utgör människolivets grundvillkor.
Med sin särpräglade förening av intellektualism och expressivitet, psykologisk inlevelse och symbolism, matar Dagerman ut metafor efter metafor i ångestens tomma rymd. Liknelser som lägger ett raster av vämjelse och äckel över tillvaron. Tåget skär sig in i tystnaden som en rakkniv, en tvättsäck liknar en uppblåst säl, skymningen faller som ett försagt askregn. I den kvävande undergångsmiljö som frammanas spelar personer instängda i sina egna värkande medvetanden upp urscener av hat, svartsjuka och självförakt, ofta med en intensiv längtan efter ”någonting som kunde stänka blod på gråheten”.
När Ormen nu kommer i nyutgåva ska man inte begå misstaget att ta den för en litteraturhistorisk relikt. Visst är tematiken tidstypiskt existentiell och dialogen tidsbunden – ”Fan va hon blev pirum kvickt den där bönan”– men fyrtiotalet är knappast den enda epok som frambringat tragedier ur det faktum att människan ”upphört att våga vara rädd”. I själva verket riktar Ormen sin betvingande blick rakt mot vår terrorplågade samtid.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan

Inte en enda ö av förlåtelse

En människa är en ö. En klippig helvetesö med huggtandade ödlor, blinda rovfåglar och en mördarfisk kretsande runt lagunen. Har någonsin ett själslandskap varit så ursinnigt mardrömslikt som Stig Dagermans hallucinatoriska skräckvision av människans utsatthet och vanmakt i De dömdas ö? Det inledande mottot är en inverterad Kant-klassiker: “Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.”
Efter framgångarna med debutboken Ormen lät författaren ångesten få fria tyglar och piskade upp den gråmulna fyrtiotalistiska existentialismen till en infernaliskt färgsprakande och barockt bildbelamrad expressionism. De dömdas ö utspelar sig helt och hållet på symbolplanet, men har samtidigt setts som hans mest politiska, anarkistiska, roman. Dagerman-fanet J.M.G. Le Clézio kallar i nyutgåvans förord boken för “en av nittonhundratalets märkligaste romaner” och jämför den med Maldorors sånger. Själv menade Dagerman att han inte tänkte när han skrev, utan “lät Gud göra det”. Resultatet blev hans mest omtvistade verk, av somliga helt avfärdat, av andra räknat som hans främsta. Det är helt klart en svårtuggad roman, ibland snudd på outhärdlig. Men berättelsen växer och växer och suger in läsaren i sitt välkomponerade deliriska raseri.
Man kan läsa De dömdas ö som en surrealistisk, ångestflimrande version av Expedition: Robinson, där en efter en av de strandsatta försvinner. Utröstade av livet självt. De sju olyckskamraterna är skeppsbrutna på mer än ett sätt. Också själsligt är de förlista, har varit det långt innan de kom till sin undergångs ö. För egentligen är det inte de yttre ohyggligheterna som är det ödesdigra, inte bristen på mat och vatten, inte de livsfarliga djuren, inte stridigheterna mellan individerna, utan de inre: människans obotliga ensamhet, tillvarons ekande meningslöshet, livets lögnaktighet, rymdens tomhet. Och det förlamande gift fruktan för allt detta innebär. “Skräckens hav har inte en enda ö av förlåtelse”, skriver Dagerman och hans språk är smärtande vackert i all ohygglighet.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Månblekt

Rådström har satt pennan i Da Pontes egna händer och låter honom skriva sina memoarer – välbetalda sådana, får vi veta. Och visst unnar jag den utblottade äventyraren ekonomisk framgång på gamla dar. Men jag önskar ändå att författaren hade ryckt tillbaka pennan och styrt upp det hela lite mer.
Nog för att Rådströms Da Ponte är en poet som frustar av språkglädje också på prosa. Stilistiskt är romanen en satsning för full orkester. Vi befinner oss på en uppsluppen fest med fyrverkerier av alla kulörer, där orden väller fram ackompanjerade av pukor och trumpeter. Liknelserna sprutar som sprudlande champagne efter att flaskan skakats om och allitterationerna bjuder lekfullt upp till ringdans, ja, här har vi en prosaist som inte ens drar sig för att rimma.
Jo, det är hur virtuost som helst.
Men det hjälps inte.

Här hittar man hela min recension av Niklas Rådströms roman Månens anförvant.

Ann

Dressed for success

Glöm brunbrända hunkar, tvättbrädemagar och blondlockiga hårsvall. Årets loverboy är en medelålders man med stubbig flint som brukar sägas vara lik Alfons Åberg. Just det, stilikonen nummer ett i dagens Sverige heter Fredrik Reinfeldt och säg den man som inte vill vara i statsministerns välskräddade kostym. I presskiosken ler han just nu på inte mindre än två herrmagasin intill varandra: både Café och King har påpassligt inför valet utkorat Reinfeldt till omslagspojke. Och som om inte det vore nog utsåg gratistidningen City häromveckan Reinfeldt till den överlägset bäst klädde partiledaren.
Sossarna däremot har det inte lätt när de rotar i garderoben på morgonen. Det gäller att ge intryck av att vara som folk är mest.
Minns när Mona flashade med en dyr designerväska på ett gruppfoto. En accessoar som visade sig vara ett rosarött skynke. ”Mona Sahlins handväska är ett hot mot socialdemokratin”, dundrade Göran Greider på Newsmill. Att Reinfeldt satt intill med en armbandsklocka värd mer än tio gånger så mycket var det knappast någon som höjde ett ögonbryn över.
Kläderna gör politikern. Ingen har väl glömt hur Camilla Thulin fick på Lars Leijonborg en mysig manchesterkostym och folkpartiets röster steg till över 13 procent. Varför Leijonborg-effekten är en väsentlig kraft är Reinfeldt själv inne på i intervjun i King.
Personerna har börjat intressera väljarna betydligt mer än partierna. Istället för att rösta efter ideologi söker man ”en ledare som har förmågan att peka framåt.” I rätt kostym förstås.
De rödgröna får skynda sig till de personliga shoppare som får dem att peka i rätt riktning. Bäst stylist vinner valet.

Ann