En människa är en ö. En klippig helvetesö med huggtandade ödlor, blinda rovfåglar och en mördarfisk kretsande runt lagunen. Har någonsin ett själslandskap varit så ursinnigt mardrömslikt som Stig Dagermans hallucinatoriska skräckvision av människans utsatthet och vanmakt i De dömdas ö? Det inledande mottot är en inverterad Kant-klassiker: “Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.”
Efter framgångarna med debutboken Ormen lät författaren ångesten få fria tyglar och piskade upp den gråmulna fyrtiotalistiska existentialismen till en infernaliskt färgsprakande och barockt bildbelamrad expressionism. De dömdas ö utspelar sig helt och hållet på symbolplanet, men har samtidigt setts som hans mest politiska, anarkistiska, roman. Dagerman-fanet J.M.G. Le Clézio kallar i nyutgåvans förord boken för “en av nittonhundratalets märkligaste romaner” och jämför den med Maldorors sånger. Själv menade Dagerman att han inte tänkte när han skrev, utan “lät Gud göra det”. Resultatet blev hans mest omtvistade verk, av somliga helt avfärdat, av andra räknat som hans främsta. Det är helt klart en svårtuggad roman, ibland snudd på outhärdlig. Men berättelsen växer och växer och suger in läsaren i sitt välkomponerade deliriska raseri.
Man kan läsa De dömdas ö som en surrealistisk, ångestflimrande version av Expedition: Robinson, där en efter en av de strandsatta försvinner. Utröstade av livet självt. De sju olyckskamraterna är skeppsbrutna på mer än ett sätt. Också själsligt är de förlista, har varit det långt innan de kom till sin undergångs ö. För egentligen är det inte de yttre ohyggligheterna som är det ödesdigra, inte bristen på mat och vatten, inte de livsfarliga djuren, inte stridigheterna mellan individerna, utan de inre: människans obotliga ensamhet, tillvarons ekande meningslöshet, livets lögnaktighet, rymdens tomhet. Och det förlamande gift fruktan för allt detta innebär. “Skräckens hav har inte en enda ö av förlåtelse”, skriver Dagerman och hans språk är smärtande vackert i all ohygglighet.
Efter framgångarna med debutboken Ormen lät författaren ångesten få fria tyglar och piskade upp den gråmulna fyrtiotalistiska existentialismen till en infernaliskt färgsprakande och barockt bildbelamrad expressionism. De dömdas ö utspelar sig helt och hållet på symbolplanet, men har samtidigt setts som hans mest politiska, anarkistiska, roman. Dagerman-fanet J.M.G. Le Clézio kallar i nyutgåvans förord boken för “en av nittonhundratalets märkligaste romaner” och jämför den med Maldorors sånger. Själv menade Dagerman att han inte tänkte när han skrev, utan “lät Gud göra det”. Resultatet blev hans mest omtvistade verk, av somliga helt avfärdat, av andra räknat som hans främsta. Det är helt klart en svårtuggad roman, ibland snudd på outhärdlig. Men berättelsen växer och växer och suger in läsaren i sitt välkomponerade deliriska raseri.
Man kan läsa De dömdas ö som en surrealistisk, ångestflimrande version av Expedition: Robinson, där en efter en av de strandsatta försvinner. Utröstade av livet självt. De sju olyckskamraterna är skeppsbrutna på mer än ett sätt. Också själsligt är de förlista, har varit det långt innan de kom till sin undergångs ö. För egentligen är det inte de yttre ohyggligheterna som är det ödesdigra, inte bristen på mat och vatten, inte de livsfarliga djuren, inte stridigheterna mellan individerna, utan de inre: människans obotliga ensamhet, tillvarons ekande meningslöshet, livets lögnaktighet, rymdens tomhet. Och det förlamande gift fruktan för allt detta innebär. “Skräckens hav har inte en enda ö av förlåtelse”, skriver Dagerman och hans språk är smärtande vackert i all ohygglighet.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar