Det krävs inte någon särskild fallenhet för ormfobi för att bli kallsvettig av Stig Dagermans debutroman. I sextiofem år har Ormen slingrat sin oöverträffat språkekvilibristiska sicksackgång genom den svenska litteraturen och den har med åren inte förlorat ett uns av sin gastkramande verkan.
Tiden är beredskapstid. Miljön militärkasernens cementgråa fängelse. Temat den allt överskuggande ångesten. Ja, här inkallas rekryterna till den stora skräcken och hyser en ständig beredskap till fruktan. I bakgrunden finns förstås skuggorna från världskrigets eldhav, men på ett mer allmänt plan gäller fasan det tryckande järnband som staten stramar åt kring individens kranium och de relationer av våld, begär och dominans som utgör människolivets grundvillkor.
Med sin särpräglade förening av intellektualism och expressivitet, psykologisk inlevelse och symbolism, matar Dagerman ut metafor efter metafor i ångestens tomma rymd. Liknelser som lägger ett raster av vämjelse och äckel över tillvaron. Tåget skär sig in i tystnaden som en rakkniv, en tvättsäck liknar en uppblåst säl, skymningen faller som ett försagt askregn. I den kvävande undergångsmiljö som frammanas spelar personer instängda i sina egna värkande medvetanden upp urscener av hat, svartsjuka och självförakt, ofta med en intensiv längtan efter ”någonting som kunde stänka blod på gråheten”.
När Ormen nu kommer i nyutgåva ska man inte begå misstaget att ta den för en litteraturhistorisk relikt. Visst är tematiken tidstypiskt existentiell och dialogen tidsbunden – ”Fan va hon blev pirum kvickt den där bönan”– men fyrtiotalet är knappast den enda epok som frambringat tragedier ur det faktum att människan ”upphört att våga vara rädd”. I själva verket riktar Ormen sin betvingande blick rakt mot vår terrorplågade samtid.
Tiden är beredskapstid. Miljön militärkasernens cementgråa fängelse. Temat den allt överskuggande ångesten. Ja, här inkallas rekryterna till den stora skräcken och hyser en ständig beredskap till fruktan. I bakgrunden finns förstås skuggorna från världskrigets eldhav, men på ett mer allmänt plan gäller fasan det tryckande järnband som staten stramar åt kring individens kranium och de relationer av våld, begär och dominans som utgör människolivets grundvillkor.
Med sin särpräglade förening av intellektualism och expressivitet, psykologisk inlevelse och symbolism, matar Dagerman ut metafor efter metafor i ångestens tomma rymd. Liknelser som lägger ett raster av vämjelse och äckel över tillvaron. Tåget skär sig in i tystnaden som en rakkniv, en tvättsäck liknar en uppblåst säl, skymningen faller som ett försagt askregn. I den kvävande undergångsmiljö som frammanas spelar personer instängda i sina egna värkande medvetanden upp urscener av hat, svartsjuka och självförakt, ofta med en intensiv längtan efter ”någonting som kunde stänka blod på gråheten”.
När Ormen nu kommer i nyutgåva ska man inte begå misstaget att ta den för en litteraturhistorisk relikt. Visst är tematiken tidstypiskt existentiell och dialogen tidsbunden – ”Fan va hon blev pirum kvickt den där bönan”– men fyrtiotalet är knappast den enda epok som frambringat tragedier ur det faktum att människan ”upphört att våga vara rädd”. I själva verket riktar Ormen sin betvingande blick rakt mot vår terrorplågade samtid.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar