Gräset är grönt, bollen rund och euforin aldrig mer än ett målskott bort i Fredrik Ekelunds självbiografiska barndomsskildring ”Fadevår, tack för ljuset!”.
Spelplanen på vilken bollen rullar är inte märkvärdig: några radhuslängor utslängda på en åker i Malmös utkant under sextiotalets rekordår, en skola, en gräsbevuxen park. Fast över allt lyser ett nostalgiskt vårljus som triggar Ekelund – på jakt efter en verklighetsförtätning som kan finnas i barnets nytvättade blick, i det rent kroppsliga varat när världen reduceras till en bollplan, men som också, och kanske framförallt, äger sin hemvist i språket – till att skriva fram ett slags barnslig extas inför existensen, en vitalitet oanfrätt av livet.
Spelplanen på vilken bollen rullar är inte märkvärdig: några radhuslängor utslängda på en åker i Malmös utkant under sextiotalets rekordår, en skola, en gräsbevuxen park. Fast över allt lyser ett nostalgiskt vårljus som triggar Ekelund – på jakt efter en verklighetsförtätning som kan finnas i barnets nytvättade blick, i det rent kroppsliga varat när världen reduceras till en bollplan, men som också, och kanske framförallt, äger sin hemvist i språket – till att skriva fram ett slags barnslig extas inför existensen, en vitalitet oanfrätt av livet.
Läs resten av min recension här.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar