En flicka, ”vacker som en bokmärksängel”, har förlorat en arm, ett ben och hela sin familj i ett amerikanskt bombanfall. På en gård i en by utanför Jalalabad står en skock föräldralösa barn ”med vilda ögon och magra armar”. Nischerna efter de av talibanerna bortsprängda buddhastatyerna i Bamiyan ”gapar som öppna sår i urberget”.
När Jesper Huor åker på reportageresa till Afghanistan är det de åskådliga iakttagelserna och konkreta mötena som vägleder honom. Utan att gömma sig bakom en yrkesmässig objektivitet eller ett färdigsvarvat åsiktspaket konfronterar han en värld av rykten och våld och låter sin egen osäkerhet och förvirring komma i dagen. Resultatet, "I väntan på talibanerna", är journalistik av bästa slag.
Huor pratar med islamister och ateister, soldater, kvinnosakskämpar, arbetslösa haschrökare och Afghanistans siste jude. Han träffar en talibanledare med hårda ögon och svältsmala anklar och låter villigt bädda in sig i en konvoj från brigaden ”Task Force Fury”. Hela tiden skyr han entydiga svar, men visar respekt för de människor han möter, oavsett om de är bönder med talibansympatier eller unga kvinnor som studerar Business Management på distans.
Svårigheterna med att förmedla en tillvaro han inte delar, som han bara kan besöka som en priviligierad gäst, står ofta i Huors blickfång. Här utgör utlänningarna – ”konsulter i bistånd, politisk analys eller mord” – en global överklass. ”Jag är rik, han är fattig. Det finns inget mer att säga”.
Långt från alla bekväma förenklingar ger I väntan på talibanerna en levande bild av det land som utgör skådeplatsen för Sveriges första krigsinsats på tvåhundra år. Bortom terrorretoriken, collateral damage-statistiken och den ömsesidiga demoniseringen av fienden sätter Huor mänskliga ansikten på den komplexa afghanska verkligheten.
När Jesper Huor åker på reportageresa till Afghanistan är det de åskådliga iakttagelserna och konkreta mötena som vägleder honom. Utan att gömma sig bakom en yrkesmässig objektivitet eller ett färdigsvarvat åsiktspaket konfronterar han en värld av rykten och våld och låter sin egen osäkerhet och förvirring komma i dagen. Resultatet, "I väntan på talibanerna", är journalistik av bästa slag.
Huor pratar med islamister och ateister, soldater, kvinnosakskämpar, arbetslösa haschrökare och Afghanistans siste jude. Han träffar en talibanledare med hårda ögon och svältsmala anklar och låter villigt bädda in sig i en konvoj från brigaden ”Task Force Fury”. Hela tiden skyr han entydiga svar, men visar respekt för de människor han möter, oavsett om de är bönder med talibansympatier eller unga kvinnor som studerar Business Management på distans.
Svårigheterna med att förmedla en tillvaro han inte delar, som han bara kan besöka som en priviligierad gäst, står ofta i Huors blickfång. Här utgör utlänningarna – ”konsulter i bistånd, politisk analys eller mord” – en global överklass. ”Jag är rik, han är fattig. Det finns inget mer att säga”.
Långt från alla bekväma förenklingar ger I väntan på talibanerna en levande bild av det land som utgör skådeplatsen för Sveriges första krigsinsats på tvåhundra år. Bortom terrorretoriken, collateral damage-statistiken och den ömsesidiga demoniseringen av fienden sätter Huor mänskliga ansikten på den komplexa afghanska verkligheten.
(Publicerad i Norrkopings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar