Månblekt

Rådström har satt pennan i Da Pontes egna händer och låter honom skriva sina memoarer – välbetalda sådana, får vi veta. Och visst unnar jag den utblottade äventyraren ekonomisk framgång på gamla dar. Men jag önskar ändå att författaren hade ryckt tillbaka pennan och styrt upp det hela lite mer.
Nog för att Rådströms Da Ponte är en poet som frustar av språkglädje också på prosa. Stilistiskt är romanen en satsning för full orkester. Vi befinner oss på en uppsluppen fest med fyrverkerier av alla kulörer, där orden väller fram ackompanjerade av pukor och trumpeter. Liknelserna sprutar som sprudlande champagne efter att flaskan skakats om och allitterationerna bjuder lekfullt upp till ringdans, ja, här har vi en prosaist som inte ens drar sig för att rimma.
Jo, det är hur virtuost som helst.
Men det hjälps inte.

Här hittar man hela min recension av Niklas Rådströms roman Månens anförvant.

Ann