Fursten avklädd till det maktpolitiska skelettet



 

Konststycket att på en gång svartlistas av Vatikanen, bannlysas av den sovjetiska politbyrån och uppfattas närmast som en svordom av vår egen liberala samtid måste Niccolò Machiavelli vara rätt så ensam om.

Skälet till uppmärksamheten heter förstås Fursten, renässanstänkarens berömda handbok i det politiska rävspelets konst som efter ett halvt årtusende fortsätter komma ut i nya upplagor. På svenska är Paul Enokssons eleganta översättning den andra på bara fyra år. Så vad gör boken så ständigt grönskande kontroversiell?

Ett kortfattat svar är att Machiavelli tar bladet från munnen och pratar om det som makthavare i alla tider föredragit att tiga om: nämligen makten själv och dess villkor. Nog kan politiker och direktörer vanligtvis orera en lång stund om ansvar och värderingar, men maktens realiteter är för det mesta tabu i maktens närhet.

Läs resten av min recension av Paul Enokssons nyöversättning av Machiavellis Fursten här.

Johan

Läsa efter bokstaven

"En bok är bra när man under läsningen inser att man inte sett en bokstav på väldigt länge."

Mircea Cartarescu, Dagbok 1994-2003

På köksväggen

Katsushika Hokusai, Domherre och körsbärsträd, 1834

Från den syriska vintern

En arabisk rymdfarare

Vetenskapsmän och tekniker!
Ge mig en biljett till himlen
jag är ett sändebud från mitt sorgsna land
utsänd av de föräldralösa, åldringarna och barnen
ge mig en fribiljett till himlen
jag har inga pengar
bara tårar

Finns det ingen plats?
Låt mig då sitta längst bak i farkosten
på taket
jag är ju från landsbygden
och van vid sådant

Jag ska inte skada en enda stjärna
inte göra ett moln illa
jag vill bara komma
till himlen fortast möjligt
lägga en piska i Guds hand
så att han eggar oss till uppror

Muhammad al-Maghut (1934-2006), översättning Bo Holmberg och Cecilia Persson

Här skriver jag om Trampa på mitt hjärta, en urvalsvolym med den syriske poeten Muhammad al-Maghuts dikter.

Ann

Folkresning i den uppdaterade versionen

När vi just börjat vänja oss vid att nationers öden avgörs i slutna rum kom den arabiska våren och placerade politiken där den hör hemma: på torget. Folket harklade sig, rätade på ryggen och höjde sin röst, och plötsligt var revolution inte längre ett ord ur historieboken och demokrati åter ett levande begrepp: skimrande, pockande, uppkäftigt.

En av alla röster i den oppositionella talkören tillhörde Wael Ghonim, en på många sätt typisk representant för en framväxande ung arabisk medelklass, mer förtrogen med tweets och statusuppdateringar på internet än med politiska pamfletter och dissidentmanifest. I hemlighet administrerade han en Facebooksida som blev en av den egyptiska revolutionens virtuella knutpunkter.   

Historien om hans korta verksamhet som upprorsmakare – inklusive elva dagar som politisk fånge i säkerhetspolisens våld – berättar han själv i Revolution 2.0. Titeln antyder att det här inte handlar om några proletära massor i någon mossig kamp emot kvalen utan om en folkresning i den uppdaterade versionen. Här finns ingen revolutionsledare som eldar allmänheten från talartribunen, men väl en viss anonym administratör av en Facebooksida.

”En rad journalister försökte porträttera mig som revolutionens mästare”, skriver Ghonim och värjer sig mot beskrivningen, men lyckas ändå inte frigöra sig från den. Faktum är att hans bok är en minst sagt jagcentrerad historia som framhäver snarare än nedtonar hans egen roll i händelseförloppet. Det här är den sortens bok, tänker jag, som offentliga personer ger ut mitt i karriären, när vägval ska förklaras och opinioner vinnas.

Ändå har Revolution 2.0 sitt värde, genom att ge en subjektiv skildring av den egyptiska folkresningen. Lägger man den intill andra redogörelser kan de sammantagna ge en fylligare bild av det befriande politiska jordskred som för ett år sedan skakade världen.  

Johan

Kritiken - ett nöjesfält?

"De konkurrensutsatta kritikerna måste profilera sig för att märkas, vilket ofta sker genom känslornas snabbväg. Det tenderar att göra kritiken subjektiv och jagcentrerad. Om det för något decennium sen räckte med att bli berörd i en recension mobiliseras numera inte sällan tårar eller en palett av affekter eller symptom. En kritiker kan profilera sig som cool­ast i rökrutan med ett slängigt språk, hippt ordval eller intima anekdoter från sin vardag. Influenserna från kvällstidningarnas spektakulära estetik blir påtaglig.

Sammantaget blir det litterära offentliga klimatet fragmentiserat, egocentrerat och infantiliserat eftersom det som barnet på nöjesfältet styrs av en lustprincip med kort tålamod. "

Så skriver Eva Ström i dagens Sydsvenskan om situationen för samtidens litteraturkritk och önskar sig en tillnyktring: "Tänk om vi skulle återupptäcka den litterära texten igen." Om den kritikfestival som går av stapeln i Köpenhamn och Malmö med början idag blir ett nöjesfält återstår att se. Här kan man läsa mer om den och hitta ett schema.

Ann

Nutidens larmande marknad (kulturvänstern anno 1795)

"Ty konsten är en frihetens dotter; den vill hämta sina lagar från en andlig nödvändighet, inte från materiens tvång. Men nu härskar de materiella behoven och böjer ner en sjunken mänsklighet under tyranniets ok. Nyttan är tidens stora idol som alla krafter slavar för och alla talanger tvingas hylla. På denna grovskaliga våg har konstens andliga kvaliteter ingen vikt och berövad all uppmuntran försvinner den från nutidens larmande marknad."

Friedrich Schiller

Krigets fasor, 1900-talsversionen

Gerhard Nordström, Dockan I, 1960

Poesi i plastpärm

I dystra stunder tänker jag att poesins framtid ser ut exakt som omslaget till Jörgen Gassilewskis nya bok, vars vindlande titel jag för enkelhetens skull förkortar till pärla barbie klistermärke. Med spiralrygg och plastpärmar i kollegieblocksformat liknar den ett byråkratiskt kompendium, ett påkostat stencilhäfte gjort för att en fåtalig skara ska rynka sina akademiska pannor och producera papers om konceptets kontextuella transformationer och diskursiva destabilisering. Det är väl sådant man kallar kongenial formgivning.

Hela min recension finns att läsa här.
Ann

Livsälskare, svartmålare

Mars, 2011

- Egentligen vill jag ju måla livet!

Men vad som fyller Malmö Konsthall är "död, förintelse, förvittring". Det konstaterar Gerhard Nordström själv när han han berättar om sin stora utställning, som ackompanjeras av ett mindre rum med Goyas krigsetsningar. För det går inte att skildra livet utan att också skildra dess motpart

-Liv och död har varit temat för mitt måleri de senaste 40 åren.

Då, sommaren 1970, var det massakern i Song My som mentalt invaderade den svenska sommaridyllen. Nu är det rotvältor i Ystads sandskog som står för motivet. Däremellan har han bland annat funnit inspiration i Pompeji, ett antikt katastrofområde som för en nutida betraktare kan leda tankarna till vår tids miljö- och kärnvapenhot. Själv har han upplevt tiden "före bomben" - ja, född 1925 var han redan en talangfull målare vid Andra världskrigets slut - och växte upp i en värld där den totala utplåningen inte var ett tänkbart scenario.

Hoppet sätter Nordström till naturen, till jorden, vattnet, grönskan. Redan som barn målade han den skånska myllan med brun och svart krita. Hans mor fick honom att se att den innehöll också andra färger, att det fanns lila i det svarta.

Och en rotvälta är inte bara förruttnelse, för på den välta roten spirar nya friska skott.

Ann och Johan

Badhus i Pompeji, 1975

Traktorspår, 1986