Slow down fast train, take me with you

Min dagliga pendlartillvaro. "Travelling Companion", Augustus Leopold Egg

Tåg, ett ämne som nuförtiden ligger mig varmt om hjärtat.

Tågserenader 7 i topp

"Fast train Where do your passengers wait? What's at the heart of your engine's rage? "

Neko Case - Blacklisted (Blacklisted)

Train, Train - Dolly Parton (The Grass is Blue)

Train Song - Mindy Smith (One Moment More)
Train Serenade - 16 Horsepower (Olden)

Train to Mercy - The Walkabouts (Scavenger)

Jackie's Train - Mary Gauthier (Drag Queens In Limousines)

Desperadoes Waiting For A Train - Nanci Griffith (Other voices, too (A Trip Back To Bountiful))

Ann

Zuckermans sorti

För att "slippa spela en roll, slippa den friktion och upprördhet och konflikt och avsky som, i takt med tilltagande ålder, kan göra de många förhållanden som skapar ett rikt och fullödigt liv allt annat än önskvärda" har Nathan Zuckerman isolerat sig på vischan. På tillfälligt besök i New York faller dock genast alla goda föresatser till oberörd sinnesro och han dras på nytt in i passionernas virvelstorm. Läs min recension av Philip Roths nya roman "Vålnaden försvinner" här.

Johan

Humeanisten

Säg upplysningsfilosofi och tankarna går oförmedlat till spirituella salongskonversationer i grodätarnas land. Ändå tvinnades upplysningens starkaste tråd av en skotte (Hume) och en preussare (Kant). Vändningen från metafysiska spekulationer till en analys av människans kunskapsförmåga har de gemensam, och den därav följande gränsdragningen för förnuftets förmåga (även om de drog gränsen olika). Ja, Kants hela filosofiska system var ett storartat försök att komma undan den skepticism som Humes radikala empirism utmynnade i. Läs min recension av Gunnar Fredrikssons bok "David Hume. Humanisten och skeptikern" här.

Johan

Nästan en kritikermardröm och andra länkar

Mystiken, Siri Hustvedt, var är mystiken?

Det är inte roligt att bli besviken på en favoritförfattare, men den här gången levde Hustvedt verkligen inte upp till förväntningarna, inte mina i alla fall. Fast det verkar jag vara ensam om att tycka, alla tidningar tycks lovsjunga "Sorgesång". Visst är romanen fantastisk välskriven, förstås, men de psykoanalytiska tolkningarna ligger som ett alltför övertydligt raster, och så alla dessa intrigtrådar som författaren kämpar för att knyta ihop, ansträngt prydligt. Min recension finns här.

Lite lustigt (traumatiskt hade det varit om inte också min recension publicerats samma dag, en veritabel kritikermardröm): är det att recensenten i Svenska Dagbladet, Eva Johansson, inleder sin artikel på i stort sett samma sätt som jag, med att beskriva en scen där en flicka binder samman möbler till ett nät av ett snörnystan. Där jag skriver: "Det är en av rätt så många övertydliga psykologiska bilder i Siri Hustvedts nya roman Sorgesång. Det är också en bara alltför passande metafor för bokens problem. " Menar Johansson tvärtom: "En bild som skulle kännas närmast störande övertydlig om det inte vore för den känslighet och precision med vilken Siri Hustvedt hanterar både den och en mängd andra symboltyngda inslag..." Tyckandets subjektivitet, mitt i våra formuleringars likriktning...

Idag har också Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling "Barndomstolen" recenserats, och som vanligt fått välförtjänta lovord. Och i Aftonbladet refererar Athena Farrokhzad i sin recension till min intervju - lite kul.

När jag ändå är i länktagen:

Här är en recension av vårens andra blodiga roman om tre hämnande systrar (den första var Pauline Wolffs "Swede"): Christian Mørks "Darling Jim". Det är fråga om underhållning, god sådan, med gotiska vibbar.

Vill man läsa någonting helt annat kanske en bok om Jane Austen kan vara något. Min recension av Vivi Edströms "Livets gåtor" finns här.

Och här en recension av Jonas Modigs fina diktsamling "Radfall".

Ann

Från böckerna till bokarna

Vår cykeltur till Bokskogen i Torup påminner lite grann om Virgina Woolfs roman "Mot fyren".

- Åh, men vi cyklar dit till våren, då ska det ju vara så fint med vitsipporna.

- Nej, men till sommaren ska vi väl ta oss dit i alla fall.

- Ja men om hösten lär det ju vara fantastiskt med alla löv.

Och så vips har det gått tio år.

Men en solig vårdag lyckas vi i alla fall trotsa blåsten och cykla de två och en halv milen i ihärdig skånsk motvind. Väl på plats glöms klagovisorna snabbt, och hemvägen går i ett huj.

Härligt att för en gång skull se bokar iställer för böcker.

Non serviam

"Frestande synderska, kränkt minoritet, fri entreprenör i tjänstesektorn eller vanemässigt offer för sexuella övergrepp. Synen på den prostituerade har skiftat med tiderna. Idag korsar moralister, feminister, marknadsidealister och queerteoretiker klingor i den verbala bataljen. Och trängd mellan sköldarna står kvinnan det egentligen skulle handla om."

Läs resten av min recension av Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna" här.

Johan

Beautiful Helsingborg

Jag har mer och mer börjat upptäcka pendlandets fördelar - våren och solskenet gör nog sitt till. Men det är också ett rätt skönt sätt att börja dagen (påminn mig om det här inlägget nästa gång du försöker få upp mig på morgonen, Johan...) på ett tåg som susar fram över solbelysta slätter och vitsippetäckta skogsdungar. Att det förhatliga stadsbussåkandet nu blivit än mer förhatligt med vägavstängningar i city har fått mig att börja hoppa av några hållplatser tidigare och promenera ner till stationen via parkerna. Och Helsingborg bjuder onekligen på lite fler vackra vyer än Malmö.
Igår snubblade jag över en helt fantastisk park där utsikten är storslagen och magnoliaträden och annat tjusigt blommar alldeles hysteriskt. En lagom liten skönhetsinjektion innan det är dags att bege sig ned i Knutpunktens dunkel.

Ann

"I hear the tiniest sparks and the tenderest sounds"

Fin inlaga i "Middle Cyclone".

I vintras spådde jag att vårens mesta vårskiva skulle bli Jenny Lewis "Acid Tongue". Nu har Jenny Lewis fått allvarlig konkurrens av Neko Case, särskilt som jag gått och köpt inte mindre än två skivor. På den nya, "Middle Cyclone", har Neko Case blivit poppigare, med retrostuk, perfekt för solsken och vårvindar.
Det är lite mindre av den suggestiva hjärtslitande dramatiska altcountryn, även om sånger som "Fever" och "Prison Girls" låter klassiska. Och hennes känsla för djur håller i sig: med ett trettio minuters bonusspår får man sitt lystmäte av grodsång...

På den ljuvliga liveskivan "The Tigers Have Spoken" är jag extra glad för versionen av "Hex", skriven av Catherine Irwin som i Köpenhamn för några år sedan agerade förkylt förband åt Neko Case.

Fin insida i "The Tigers Have Spoken".

Ann

Drottningar och drönare

Hur står sig Friedrich Schillers historiska idédrama idag, 250 år efter diktarens födelse? I "Maria Stuart" på Hipp i Malmö övertygar kvalen och maktmanipulationerna i drottning Elisabeths gestalt betydligt mer än den kristliga idealismen hos den försonade Maria. Så är det också Cecilia Lindqvists Elisabeth som till stor del stjäl föreställningen.

Kring de två solitära drottningarna, instängda var och en på sitt sätt inom slottsmurar, svärmar en ömklig uppsättning drönare; somliga fantaster, andra cyniker, alla kåta på makt. I den moraliska valsituationen står ändå till syvende och sist den handlande ohjälpligt ensam, och kan inte gömma sig bakom vare sig Gud, Folket, Lagen eller Statsnyttan. Något som är lika sant 2009 som det var 1800 eller 1587.

Johan

Litterära lapptäcken

Inte för att jag egentligen tror att det är någon överväldigande trend just nu, men jag verkar själv ha fått det här med litterära perspektivskiften och mångstämmighet på hjärnan. För ett tag sedan skrev jag om Trude Marsteins stafettroman "Göra gott", en myllrande mosaik till bok som sannerligen gav en överdos av synvinkelhopp, men som jag ändå med vissa reservationer gillade.

Och häromhelgen såg mina varannanveckliga boktips i Helsingborgs Dagblad ut på det här viset:

Nyanser av Vilda Västern
SWEDE
Pauline Wolff
Albert Bonniers Förlag

Vilda västern-romaner hör inte till vanligheterna i den svenska samtidslitteraturen. När Pauline Wolff beger sig till 1800-talets laglösa Mellanvästern med alla dess myter och klichéer gör hon det med blodigt allvar och kärv poesi. I "Swede" möter vi en lonely rider till svenskättad hjälte, förföljd av tre vilda systrar besatta av hämnd. Det är en brutal värld, skildrad med nyanser. Effektfullt flyttas berättarperspektivet runt bland rollinnehavarna, medan hjälten själv förblir en tystlåten gåta.

Mångstämmigt i öknen
DE VILDA DETEKTIVERNA
Roberto Bolaño
Bokförlaget Tranan

Också i Roberto Bolaños mångstämmiga tegelsten "De vilda detektiverna" ses hjältarna enbart genom andras ögon. Ett femtiotal röster avlöser varandra i detta överdådiga lapptäcke till roman som på samma gång är en hårdkokt roadstory, labyrintisk thriller, satir och pikaresk. En ung poetwannabe hänger med ett par rebelliska avantgardister på en irrfärd i den mexikanska öknen med en hämndlysten hallick i hälarna. Lager på lager av motsägelsefulla berättelser vecklas ut i sökandet efter de kringflackande poeterna.

Fragment av Södern

ABSALOM, ABSALOM!
William Faulkner
Brombergs

Denna storslagna episka släktsaga, fylld av tragedier, vedergällningar och ond bråd död, förmedlas till oss i undanglidande fragment och motstridiga versioner, lagda i munnen på flera berättare. Det förflutna rinner hela tiden mellan fingrarna, sanningen kan inte bli mer än en osäker tolkning.I Faulkners uppgörelse med den amerikanska historien blir patriarken Sutpens hänsynslösa dynastibygge en metafor för Södern och rasismen den röta som utgör såväl släktens förbannelse som landets. Det är lika vindlande som överväldigande läsning.

Ann

I´ve seen the future, brother, it is murder...

Jag har alltid föredragit krassa realister framför utopiska idealister, såvida det hårdhudade sanningssägandet inte utmynnar i cynism. Hellre Machiavellis maktanalyser än Pico della Mirandolas humanistiska utsvävningar. En författare som skriver böcker med titlar som "Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare" och "Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet" kan därför räkna med min uppmärksamhet. Faktum är att författaren ifråga, den tyske socialpsykologen Harald Welzer, med sina beska piller till en självgod modernitet blivit en av mina favoriter det senaste året.

I "Klimatkrig" heter det bland annat att "de västerländska kulturerna... i hög grad berömmer sig av humanitet, förnuft och rättvisa trots att dessa tre normer för mänskligt handlande historiskt dukat under för varje tillräckligt häftigt angrepp", och att det inte finns någon anledning "att känna förtroende för stabiliteten i människors värderingar eller normer för vad som är normalt och civiliserat". Läs min recension här.

Johan

The Great Swedish Novel eller Samtidsromanen i kristallkulan

Den svenska romanen lider av dåligt självförtroende, lyder en diagnos av Åsa Beckman i dagens DN. Är det så? Nja, jag kan nog tycka att svenska romaner lider av rätt så gott självförtroende, inte alltid till hundra procent motiverat. Men nå, Beckmans tes är lite mer specifik än så: hon menar att romanen (inte författarna?) saknar tro på att den kan förändra vår bild av Sverige, och att det därför knappt skrivs några närhistoriska romaner - varför totar till exempel inte Mats Kolmisoppi eller Maria Sveland ihop något skönlitterärt om dramat på västtyska ambassaden 1975?

Nu är väl inte den svenska samtidslitteraturen helt renons på närhistoria - Jörgen Gassilewski har ju till exempel redan hunnit beta av Göteborgskravallerna - men i alla fall, om vi ger henne rätt, vilka romaner skulle vi då vilja se i bokhandlarna i en snar framtid?

Här är en presumtiv topp tio, komplett med kritikerrosor:

- Andrzej Tichý om utlämningen av egyptierna: "en disharmonisk kör av röster i en nattsvart, klaustrofobisk historia om ränkspel på högsta nivå, förnedring och tortyr, som slår rakt in i samtidspolitikens solarplexus".

- Pauline Wolff om mordet på Anna Lindh: "den skugglike förövaren bryter in som ett dunkelt hot i denna grekiska tragedi som suggestivt och poetiskt fångar två starka kvinnor och deras täta vänskap".

- Jerker Virdborg om U137 och den fåfänga jakten på sovjetiska ubåtar: "paranoian håller ett fast grepp i denna gastkramande thriller där det kalla nervkriget och marinens sökande efter spår rör sig i cirklar allt närmre mot den existentiella tomhetens svarta hål".

- Gabriella Håkansson om IB-affären: "ingenting är svart eller vitt och ingen är oskyldig i detta labyrintiska och hårdkokta drama som rör sig i en smått surrealistisk skuggvärld av hemliga byråer, dammiga arkiv, bleksiktiga spioner och hjältemodiga journalister i snitsigt skurna kostymer".

- Christine Falkenland om Knutby-morden: "destruktiv erotik flätas samman med religiös hänförelse i ett prosalyriskt psykologiskt porträtt av begär och besatthet, förnedring och förtappelse, lust och vämjelse och det desperata sökandet efter frälsning".

- Jonas Hassen Khemiri om Bofors-affären: "den lika groteska som burleska historien om vapensmuggling och mutor blir i författarens ekvilibristiskt språkspelande händer till en uppsluppen och underfundig utforskning av lögnens luriga ansikte".

-Sara Stridsberg om Geijeraffären och bordellhärvan: "en storslagen hyllning till systerskapet som på en flimrande och skimrande prosa ifrågasätter mäns makt över kvinnors kroppar och står upp för rätten att slippa vara ett offer".

- Lotta Lotass om Fuglesang, förste svensken i rymden: "i en enda astronomiskt svindlande mening fångar vår yngsta akademiledamot med en kärv och klart klingande poesi känslan av att vandra över solsystemen. Rymden är liten, människan är stor".

- Malte Persson om FRA-lagen och piraträttegången: "som en språklig nycirkusartist bollar författaren akrobatiskt med kommunikationens alla facetter och fångar lika spetsfundigt som spjuveraktigt ironiskt den spirituella jargongen i informationssamhällets digitala salonger".

- Magnus Florin om den moderata TV-licensaffären: "en absurdistisk komedi i minimalismens tecken som med snustorr exakthet, fingerfärdig finessrikedom och knivskarp intelligens benar ut ideologins existentiella mysterier och fångar den mänskliga småttigheten i en komprimerad liten ask".

Ann

Från tjatter till twitter

Twitter heter det nya informationsteknologiska fanstyg som ska förföra ungdomen, förflacka kulturen och nivellera oss alla till babblande indolens, och plötsligt framstår bloggen som ett medium för eftertänksamma finsmakare. I dagens Sydsvenskan beklagar sig Sigrid Combüchen vältaligt över att hon ödslat bort sin morgonfräschör i bloggosfären. Hennes konklusion är att det strömlinjeformade mediet idag är budskapet, att den teknologiska formen blivit viktigare än tankeinnehållet, och det ligger väl åtskilligt i det. Åtminstone anser skribenter som knappast skulle få för sig att kritisera den intellektuella samtalsnivån runt fikabord och i trappuppgångar att det är en sak för kultursidorna att ondgöra sig över skitpratet på nätet. Och ändå är väl sanningen den att språket alltid, från urtidens tjatter till dagens twittrande, bloggande och sms:ande, använts mer till blahablaha än till utkristalliserandet av lingvistiska ädelstenar - och att det är lika bra så.

Johan

Läsrapport

- Hur är den nu, Siri Hustvedts nya?

En katts dom är hård.

Istället för Österlen...

Jag har köpt konst! På nätauktion. Det är premiär för både det förra och det senare - jag har nog aldrig köpt ett originalkonstverk innan, om inte möjligtvis någon souvenir som jag glömt bort vid det här laget. Så snart är jag ägare till en litografi, och det till ett pris som knappt skulle räckt till en ful affisch från Gallerix - det känns nästan skamligt. Men å andra sidan kommer jag att vårda min litografi ömt...

Ann

Första rundan

Att bo i Skåne och aldrig ha besökt Konstrundan, det är väl närmast något av en bedrift. (Vi kan ju skylla på vårt billösa tillstånd - och det är väl först på senare år konstrundorna börjat krypa närmare städerna.)

I alla fall, nu är det gjort, för första gången. Även om det nu inte blev så mycket till en runda - men det bidde åtminstone ett konststopp, på en samlingsutställning. Långfredagens cykelutflykt var också första gången vi tog oss till Alnarp (huh, jag vill inte ens tänka på hur många år jag har bott i Malmö...) (men här kan man väl skylla på att cykelvägen till Alnarp går genom en öken av industrilandskap och motorvägskorsningar).

Största estetiska upplevelsen? Oöverträffat vitsipporna i parken. Och almarna. Och solskenet...

Ann

Sommarens bokskörd

De senaste åren har bokåret börjat förändras. Även om hösten fortfarande är det nav bokutgivningen snurrar kring ges fler och fler titlar, också tyngre, ut på våren. Och numera finns det dessutom tre säsonger. Sommaren, tidigare en lång torrperiod med några deckarstänk här och där, har nu till och med begåvats med en egen Svensk Bokhandel-katalog.
Visst duggar kriminalromanerna och lightlitteraturen tätare än något annat också denna sommar och jag kan inte säga att mina förhoppningar är så väldigt spända. (Ser ut som om det skulle bli en slö lässommar – om det nu inte vore så att jag skulle jobba hela sommaren…)
I alla fall, en kortkort sammanfattning:
Svenskt
Hans Gunnarsson kommer med en ny roman, ”Albatross” (Bonniers). Tom Malmquist fortsätter sin poetiska utforskning av manligheten i ”Fadersmjölken” (W&W). Carl Johan Malmberg ger ut en essäsamling på det kortfattade temat ”M” (W&W). En debutant som verkar värd att kika på är Augustin Erba med romanen ”Ensamhetens broar” (Bonniers).
Översatt
Inga stora favoriter, direkt. Fast en Bookerprisvinnare kan väl alltid vara något att hålla ögonen på: Aravind Adigas ”Den vita tigern” (Schibsted). Och Joyce Carol Oates dagböcker ges ut (fast eftersom jag, som alltid, släpar efter en hel del med den oatska produktionen ska jag nog först ägna mig åt att läsa ikapp.) Mest kittlande snackis är kanske tyska Charlotte Roches ”Våtmarker” (W&W) (”ovanligt utlevande kvinnlig sexualitet”) (fast jag är rätt skeptisk). Och så är det tydligen dags att läsa om Camus ”Främlingen” (Bonniers).

Kanske blir det att hålla sig till deckare i alla fall? Elisabeth Grate ger ut en som ser fin ut, Maureen o’Briens ”Döden inpå livet”. Liksom ”Fallet Kalteis” av A.M. Schenkel på Ersatz.

Ann

Inte mycket att tillägga. Skulle då vara krigskorrespondenten Dexter Filkins "Krig utan slut", om ett krig (mot terroismen) som möjligen inte kan avslutas, men som man eventuellt har slutat tala om.

Johan

Det röda bonusskynket

Säga vad man vill om marknadens girighet och den groteska (själv)överskattningen av vd:ars och styrelseproffs värde. Men hela debatten om bonusar har en tendens att skyla över en betydligt viktigare fråga, som det knappt längre finns ett språk för i offentligheten. Nämligen att samhället som kollektiv frånhänt sig all makt över de ekonomiska besluten, trots att dessa så uppenbart är en gemensam samhällelig angelägenhet. Så döljs en potentiellt stor och ohanterlig folklig förtrytelse bakom en liten och hanterlig. Och allt kan i grunden fortsätta i de gamla nyliberala hjulspåren.

Johan

Fråga mig inte hur jag mår

Edvard Munch, Det syge barn (detalj) 1886

Det står förpackningar med handdesinfektion utplacerade på alla toaletter - ett oroväckande tecken. Jag har just erfarit avigsidan av att jobba på ett stort kontor. Förkylning och maginfluensa. Samtidigt.

Ann

"Det ska komma en liten orkan."

Nej, det blev inga superambitiösa mastodontiska samhällskritiska experiment från Sverige som tog hem Nordiska Rådets litteraturpris i år. Inte heller gick det till herrarna Andrzej Tichýs och Johan Jönsons minimalistiska motpol Helle Helle och hennes små knappt märkbara skalv i vardagen. Jag hade inte sörjt om "Ner till hundarna" fått priset, men nå, kvoten av danska sextiotalistiska prosaister är väl fylld för några år framåt efter Naja Maria Aidts "Babian".
Läs min recension av Helle Helles lilla orkan här.
Ann

Den bekväma och krävande lyckokalkylen

Utilitarismen - alla sociala ingenjörers och filantropiska kristallpalatskreatörers favoritfilosofi - skulle med fog kunna kallas för såväl den bekvämaste som den mest krävande av alla moralteorier. Den bekvämaste eftersom den genom en nätt kalkyl alltid ger ett rakt svar på hur man bör handla, också i de mest kinkiga situationer. Välj alltid det handlingsalternativ, säger den, som kan förväntas maximera lyckan (eller preferens-tillfredsställelsen) i världen. Ja, för en utilitarist är ett moraliskt dilemma aldrig djupare än det beklagliga faktum att man ibland tvingas utföra sina beräkningar med osäkra siffror.

Samtidigt den mest krävande, eftersom utilitarismen i varje situation påbjuder den ultimata handlingen och lägger så lite vikt vid den handlande individens subjektiva önskemål. Moralen ställer enligt den inte bara upp gränser för ens handlingsfrihet utan är något som, åtminstone i idealfallet, bör genomsyra varje steg man tar. I varje situation finns en handling som är den moraliskt riktiga, och i kalkylen som avgör vilken den är väger den handlandes egna målsättningar och preferenser inte tyngre än någon annans.

När jag läste Peter Singers inflytelserika "Practical Ethics", som diskuterar hur den utilitaristiska teorin kan ge svar på konkreta moraliska frågeställningar, kunde jag trots min grundläggande skepsis mot det kvantitativa nyttotänkandet inte annat än känna beundran för den orädda konsekvens med vilken han tillämpar sin lära. I sin senaste bok tar Singer upp frågan om fattigdom och välgörenhet. Läs min recension här.

Johan

Hard Times

White Angel Breadline av Dorothea Lange, San Francisco 1933

Precis som sånger om olycklig kärlek ofta är starkare än romantiska lyckoserenader så gör sig den ekonomiska depressionen åtskilligt bättre i toner än börsboomen. Så visst kan det svänga om lågkonjukturen.

Några tips till den som vill ha ett soundtrack till ekonominyheterna:

"'Tis the song, the sigh of the weary. Hard times, hard times, come again no more."
Hard Times - Emmylou Harris (At the Ryman)

"The buyin' power of the proletariat's gone down. Money's gettin' shallow and weak"
Working Man´s Blues - Bob Dylan (Modern Times)

"Hungry babies don't understand, Papa is a worried man."

Worried Man - Johnny Cash & Willie Nelson (The Storytellers)

"Most of the good folks have tried and tried Make a minimum on your minimum wage"

Hard Times - Ryan Bingham (Mescalito)

"Oh, the gamblin' man is rich an' the workin' man is poor, And I ain't got no home in this world anymore."

I Ain´t Got No Home - Woody Guthrie (Dust Bowl Ballads)

"There was no one there to weep for him or soothe his weary soul, for he was just a hobo who had died out in the cold"

Hobo Bill´s Last Ride - Iris De Ment (The Songs of Jimmie Rodgers)

"Sufferings gonna come to everyone someday"

The Suffering Song - Willard Grant Conspiracy (Regard the End)

Ann och Johan