Helsingborgs Dagblad proudly presents...

...Lukas Moodysson som 2010 års månadspoet.

"Det bästa är väl om man överhuvudtaget inte väntar sig någonting men i stället läser med öppna ögon. Jag börjar lite försiktigt med en tågresa genom Skåne. Sedan blir det konstigare och konstigare."

Här tecknar jag ett porträtt av honom, här finns en intervju och här kan man läsa januari månads dikt.

Ann

Hej hej Helsingborg

Jag har hoppat av pendeltåget och vinkat adjö till Helsingborg, åtminstone som dagligt tur- och returresmål. De senaste dagarna har ett helt sagolikt landskap svischat förbi tågfönstret med frostfrusna träd på de snötäckta fälten.

Nu väntar frilansslitet igen. Kanske blir det som att trycka på play efter att tillvaron stått på paus ett år (eller, hemska tanke, tänk om det är tvärtom?) - och så kommer allt att vara precis som för ett år sedan, innan jag med en halv veckas varsel hoppade på vikariatet på HD:s kulturredaktion.

Men jag har i alla fall med mig som minne en svart kopp från personalmatsalen, prydd med ordet "mod".

Ann

SNÖN

John Bauer, "Lappar i snöstorm"

Det är den kallaste vintern på över tjugo år i Skåne - den kallaste jag upplevt här, och den med mest snö. Riktigt så illa som Bauers lappländska snöstorm var det väl inte igår, men tillräckligt för att en färd som normalt går på trekvart med bil skulle kräva över två timmars irrande på skånska landsvägar och ackompanjeras av ständiga uppdateringar på radion om olyckor och avåkningar och blockerade vägar.

Den som trots allt inte hunnit tröttna på snö rekommenderas att leta upp novellen "Laban Krok och hans död" som finns i Lennart Sjögrens prosabok "Tornet". Kanske är boken inte alldeles lätt att få tag i, med tanke på att den gavs ut 1978, men berättelsen är helt klart värt lite grävande i bibliotekens källararkiv:

En dag skulle SNÖN komma. Ett snöfall som ingen sett maken till skulle börja, det skulle nå över husens tak, byn skulle sjunka in i det. Det skulle sprida samma skräck runt sig som kometerna. Som när katter dränktes i säckar skulle allesammans i byn dränkas i det vita. Var han inte beredd skulle han bli en av dem.
Den vissheten förändrade hans liv.

Ann

I Stalintidens kollektivlägenheter

El Lissitzky: Besegra de vita med den röda kilen

Kremls maktkorridorer, Stalingrads skyttevärn och Gulags skymningszoner har vi besökt i bok efter bok. Men hur såg egentligen vardagslivet ut i Stalintidens överbefolkade kollektivlägenheter? Hur formades den vanliga sovjetmänniskan i skuggan av den totala staten, det totala kriget och arbetslägrens totala mörker? Ett svar ges i den brittiske historikern Orlando Figes storverk De som viskade, ett imponerande försök att skriva en sovjetisk mentalitetshistoria.
Med utgångspunkt i hundratals intervjuer, dagböcker, brev och andra privata dokument låter Figes sovjetmedborgarna träda fram inför våra blickar. Här trängs stalinisterna och partikarriäristerna med polisinformatörerna, kollaboratörerna, svärmödrarna och grannarna, kulaksönerna, barnhemsbarnen, lägerveteranerna, folkfienderna och makarna som hela livet förtiger sin icke-proletära bakgrund för varandra.
Alla berättelser, livsöden och personliga tragedier, med dramatiskt stoff nog för att fylla tjogtals med romaner, skapar tillsammans en flerdimensionell bild av den sovjetiska samhällsutvecklingen, från tjugotalets radikala försök att vända upp och ner på samhällsordningen till den stalinistiska statsapparatens återupprättande av ett konservativt privilegiesystem.
De flesta människor framstår här varken som hjältar eller entydiga skurkar, utan är mest som den följsamme författaren Konstantin Simonov, en av bokens huvudgestalter, vilken ”justerat sin moraliska kompass” för att kunna ”hitta en väg genom den stora terrorns moraliska träsk med den egna karriären och den egna övertygelsen intakt”.
Utan att sätta sig till doms undersöker Figes de intressanta exempel på liv som det sovjetiska samhällsexperimentet tillhandahåller. Här finns snikenhet, svek, entusiasm, apati, mod, anständighet, förställning, identitetsklyvnad, anpasslighet. Fast mer än något annat en själsurholkande rädsla, en rädsla som fick människorna att sluta sig inom sig själva, viska och tiga. Figes stora förtjänst är att han i sin briljanta bok får dem, viskarna och tigarna, att en gång för alla öppna sig och tala.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Variationer på en vinterbäck

Ann

Rapport från kritikfabriken

Hårda arbetsvillkor.

Mary Cassatt, "Young Woman Reading"

- Går det att leva på det?

Det är oftast det första folk frågar när man berättar att man frilansar som litteraturkritiker. En förnuftig människa svarar förstås nej på den frågan. Det är också något som brukar slås fast när kritikens villkor diskuteras. Som i 00-tals dubbelnummer om kritik, där till exempel John Swedenmark konstaterar: "Det är numera omöjligt att som frilanskritiker göra ett bra jobb och leva på det..."

Möjligtvis tillhör jag inte de förnuftigas skara, i alla fall har jag under merparten av min tid som litteraturkritiker, fram till att jag hamnade på redaktion, haft det som enda försörjningskälla. Må vara att framgången i detta till en inte obetydlig del kan förklaras med en låg hyra.

Det är sällan kritiken diskuteras utan att skribenternas ekonomiska villkor tas upp - och det är en ganska självklar sak. Naturligtvis är det svårt att producera en genomarbetad, välformulerad, påläst artikel om man bara har någon dag på sig - och framförallt att göra det gång på gång på gång, vilket krävs om recenserandet är ens enda brödföda. 3 böcker i veckan har jag ansett vara det nödvändiga tempot för att skrapa ihop till en något så när anständig låginkomstlön. Visst kan det kännas som en löpande-band-verksamhet ibland... (Som tröst till alla frilansare därute kan jag bara konstatera att det på redaktion finns ännu mindre tid till att putsa på sina texter. Men man har i alla fall ett par timmars fritid på kvällen...)

Och inte har det blivit lättare under de år jag har frilansat, även om åtstramningarna som ständigt tycks hänga i luften kanske inte drabbat mig direkt personligen, förutom något arvode som inte höjts en krona sedan jag började skriva 2000.

Fast nu var det inte meningen att jag skulle bli så här pessimistisk, egentligen skulle jag ju bara publicera en länk till min krönika här, där jag tar upp 00-tal och Andreas Åbergs bok "Den vältempererade kritiken" som kom i samma veva som numret.

Det får bli ett citat för att lätta upp det hela och inge lite hopp, håll till godo med ett stycke Horace Engdahl: "Kritiken ger ingen säker kunskap om de litterära verken. Den ger någonting annat, som är lika värdefullt, nämligen vakenhet, beredskapen att tänka nytt. Den motverkar snabba och definitiva slutsatser hos läsaren. Jag tycker att kritikern har fel, men jag blir i alla fall tvungen att fundera, och en rest av osäkerhet dröjer kvar även när jag kommit till min egen uppfattning."

Ann

Change... Ett år senare

Ett år med Obama, och vad har förändrats, egentligen? Och vad kunde man egentligen ha förväntat sig? I alla fall att den våldsamma expansion av USA:s globala maktambitioner - och av statens makt över individen - som tidigare gick under namnet kriget mot terrorismen på det hela taget skulle underordnas konstitutionen och folkrätten.

Detta som beslutet att stänga Guantánamobasen inom ett år var en så stark symbol för. Förhållandet att stängningen skjutits på framtiden - och att vissa fångar också därefter kommer att hållas inspärrade på obegränsad tid utan domstolsprövning - har förstås också det sitt symbolvärde.

Förhoppningsvis har USA slutat tortera terrormisstänkta, men man fortsätter outsourca förhör till tortyrregimer. Samtidigt bedrivs krigen och ockupationerna med samma flagranta förakt för civilbefolkningen som tidigare.

Vad har då förändrats, förutom tonen? Ja, kanske framförallt våra förväntningar. Bushs excesser förvandlas till maktens normaltillstånd, också med en liberal president vid rodret.

Johan

Ett helt oseriöst inlägg i den pågående genidebatten

Artemisia Gentileschi, Självporträtt som allegori över målarkonsten

En gång i tiden fann jag tanken på att bli ett ungt geni tilltalande. Nå, den chansen har jag ju missat med god marginal. Nu får jag istället sätta mitt hopp till att bli gammal och vis. För man har väl aldrig hört talas om att genialitet plötsligt börjar blomstra i medelåldern?

Ann

Gråa dagar

Vissa dagar - ganska många dagar - vill man helst bara blunda för världen och sluta sig inne i sin bubbla av trygghet. Idag släpar jag ett antal kilo böcker till Emmaus och vill gärna föreställa mig att jag gör en god gärning - särskilt som det är outsägligt grått, flera minusgrader och blåser en isande motvind.
Men framförallt är det nog en god gärning för vår lägenhet.

Ann

Vilhelm Hammershøi, Interiør, Strandgade 30, 1909

vaka evigt i en ljuvlig oro

O klara stjärna, var jag trygg som du!
Inte satt upp så högt i avskild prakt
att skåda med de evigt öppna ögonlocken,
Naturens tåligt vakne eremit,
De strida vattnen vid sin helga gärning
att rentvå mänskovärldens alla stränder,
eller beskåda hur en mask av snö
mjukt döljer bergen och de vida fälten,
nej – ändå lika trygg och oförändrad,
lutad mot hennes bröst, som börjat mogna,
känna för evigt hur de lyfts och sjunker,
och vaka evigt i en ljuvlig oro
och alltid, alltid höra henne andas
för evigt – eller dö i salig yrsel.

Bright star av John Keats, tolkad av Sven Christer Swahn

Steget mellan Janet Frame och John Keats känns inte särskilt långt. Nyss läste jag Frames självbiografiska trilogi som filmades av Jane Campion, och nu har jag sett Campions nya film om Keats, "Bright star". Fast egentligen handlar filmen inte framförallt om Keats, utan om Fanny Brawne, hans granne i Hampstead och snart käresta - och nästan lika mycket som ordkonsten står sykonsten i centrum, den levnadsglada Fannys stolthet.

Det är en fantastiskt fin och hejdlöst romantisk film om kärleken, den unga, besvarade men orealiserade, dömd att sluta sorgligt. En kärlek som inte är olycklig, de två har sina stulna stunder, men hopplös, då poeten är för fattig för att kunna gifta sig och snart dödligt sjuk.

Campion bäddar in historien i makalöst vackra bilder och berättar i ett mycket stillsamt tempo, liksom syr med de allra finaste stygnen - kanske är det vad som gör filmen så pass sval trots alla sönderslitande känslor. Jag lämnar den i en upphöjd, snarare än omskakad, stämning.

Ann

Mer ur vårbokkatalogen

Samtidens intressen och farhågor speglas förstås, med viss fördröjning, i bokutgivningen. För några år sedan var det fullt med titlar om USA:s imperiepolitik. Sedan var det finanskrisen. I vår ligger Lena Rangströms "En brud för kung och fosterland" givetvis rätt i tiden. Likaså Mikael Ekmans och Daniel Poohls "Ut ur skuggan - en kritisk granskning av Sverigedemokraterna". Själv tycker jag att Göran Greiders "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" låter som en rimlig titel.

Att se fram emot: Ian Burumas "Att tämja gudarna", om förhållandet mellan religion och demokrati. Tariq Alis "Pakistan mellan diktatur och korruption". Nya romaner av Magnus Florin och Daniel Kehlmann. Lukas Bärfuss roman "Hundra dagar", om folkmordet i Rwanda. Patti Smiths självbiografiska "Just kids".

Johan

Vårprognos

Vi befinner oss redan i 2010-talet och decenniets böcker har börjat om inte strömma så i alla fall droppa in på redaktionen. När startar egentligen ett decennium? Ja, det anar man väl först rätt långt i efterhand och eftersom allt som kommer att publiceras den närmsta tiden ändå är skrivet och antaget i det bakomlämnade 00-talet tänker jag inte ägna mig åt avancerade spådomar eller trendspaningar. Bara en liten lista över vårens eventuella höjdpunkter.

Vårens spänning: Liten konkurrens när John Ajvide Lindqvist kommer med en ny roman, "Lilla stjärna" (Ordfront).
Vårens efterlängtade: Förväntningarna är skyhöga på Sofi Oksanens ”Utrensning” (Bonniers) som hyllats utan like i Finland.
Vårens författarskap: Janet Frame. Se tidigare inlägg.
Vårens klassiker: Virginia Woolfs ”Resan ut” (Bonniers).
Vårens nyfiken på: Vad ska Maja Lundgren hitta på den här gången? "Mäktig tussilago" (Bonniers) sägs vara en satirisk sedeskildring. I den här kategorin får man också stoppa in Sara Stridsbergs "Darling river" (Bonniers), en vidarediktning av Lolita. Djärvt eller dumdristigt? Låt oss gissa på det förra.
Vårens västerbottning: Ingen Lindgren eller Enquist denna vår, men istället kommer Anita Salomonsson från Hjoggböle med romanen "Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk" (Norstedts).
Vårens spökhistoria: Sarah Waters släpar med "Främlingen i huset" (N&K) in gotisk skräck i det brittiska 1940-talets klassamhälle.
Vårens svenska diktsamling: Jag slår ett slag för Eva Ribich, vars dikter knappt brukar vara längre än titeln på hennes femte bok - "Det är vatten så långt jag kan se och längre" (Bonniers)
Vårens översatta dikt: Vizma Belsevica Dikter 1955-95 (Ersatz)
Vårens islänning: Efter den fina "Sommarljus ... och sen kommer natten" ser jag fram emot att läsa Jon Kalman Stefanssons "Himmel och helvete" (Weyler), som utspelar sig på en fiskebåt under en marsstorm.
Vårens självbiografi: Birgitta Stenbergs ”Eldar och is” (Norstedts), har jag tipsats om av en tillförlitlig källa.

Jag sätter punkt här; listan lär ändå bli rejält reviderad när vårböckerna väl är genomplöjda. För den som orkar mer skrev jag ungefär, men inte riktigt, samma sak här.

Ann

Vargavinter

”Vargen” av Alfred von Wierusz-Kowalski

Människan är människans varg, brukar det heta. Fast människans våldshandlingar har förstås sällan särskilt mycket med rovdjursinstinkt att skaffa, oavsett om de riktar sig mot artfränder eller fyrbenta varelser. Många djur kan döda, men bara människan kan avliva, bara hon kan bedriva skyddsjakt, bara hon kan decimera en population med hänsyn till dess genetiska status. Ja, bara hon i hela djurriket kan behandla någon som ett djur. Skulle man kunna lära en varg att tala vore humanism utan tvivel ett knepigt ord att förklara.

Johan

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!

Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna,

de skjuter honorna, de skjuter ungarna,

och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Vladimir Vysotskij, "Vargjakten"

Vinter, Ribersborg

Ann

"Ni vet ju att jag är en flyttfågel?"

Kerry Fox som Janet Frame i Jane Campions filmatisering av "En ängel vid mitt bord"

Jag kommer aldrig riktigt att förlåta Akademien för att Janet Frame inte tilldelades Nobelpriset. I vår är hon plötsligt högaktuell igen: förlaget Modernista satsar på att ge ut hennes fyra första romaner. Nyss har hennes självbiografiska trilogi kommit ut i en tjock pocket under titeln "En ängel vid mitt bord" och den aldrig tidigare utgivna romanen "Mot ännu en sommar" - som ansågs för personlig för att publiceras under författarens livstid - har översatts. En helt underbar roman, jag recenserar den här.

"Det är en alldeles fantastisk skildring av oförmåga och förmåga och hur dessa existerar parallellt", skriver Ellen Mattson i en fin recension i SvD, Nils Schwartz skriver om boken i Expressen och Maria Küchen i Sydsvenskan.

UPPDATERING: I Aftonbladet ifrågasätter Pia Bergström att förlaget överhuvudtaget ger ut en bok som författaren själv ratat. Visserligen ville Frame inte ge ut romanen under sin livstid, men hon förvarade två ex av manuset på olika ställen, så nog tänkte hon sig att den skulle bevaras för eftervärlden. Bergström föredrar den självbiografiska trilogin, utan den nyutkomna romanens "obehagliga blandsmak ". Själv läser jag "Mot ännu en sommar" som en poetisk koncentration av trilogin, på ett sätt starkare laddad.

Och så här skriver DN:s Ulrika Milles: "Oavsett Frames egna skäl till att låta denna roman vila outgiven har den inte åldrats. De gamla frågor den ställer om sensibilitet och normalitet, om utanförskap och rumsvärme känns bitande nya: förstår vi hur ödesdigert det är att leva i ett samhälle och inte känna sig som en människa?"

Ann

Rousseau i 3D-format

På jakt efter 2010-talet bänkar vi oss i den nybyggda biosalongen på Entré, med 3D-glasögonen på näsan. Alltför länge har vi dröjt kvar i sepiatonernas nostalgiska halvdunkel. Nu är det hög tid att träda in i det nya decenniet med all den high-tech det kan erbjuda, även om filmen vi ska se, Avatar, hann få premiär i det förra. Framtiden är förstås digital och full av specialeffekter på höjden, bredden och djupet. Eller består den kanske snarare av tillbaka till naturen-budskap, blå varelser med vassa hörntänder, svans och en nära relation till ekosystemets energier?
Det gäller att sätta på sig de mörka plastglasögonen i god tid, så man hinner fnissa färdigt innan reklamen tar slut. Att en hel biosalong sitter med solglasögon på ser obeskrivligt fånigt ut, men som tur var glömmer man bort dem efter en stund. Eller rättare sagt så snart filmduken tänjs ut till tre dimensioner, för den här gången fungerar faktiskt 3D-tekniken. Det är inte utan att man själv känner sig lite grann som filmens avatar, en bristfällig människa som med teknikens hjälp mentalt tar boning i en perfekt kropp.
Historien om den f.d. marinkårssoldaten som deltar i kolonisationen av den paradisiska planeten Pandora, infiltrerar en stam av urinvånare, förälskar sig i hövdingens kavata dotter och byter sida, rymmer ett antiimperialistiskt budskap som är överraskande kompromisslöst för att komma från Hollywood. Det handlar inte om försoning utan om att få bort varje förbannad inkräktare, helst med en pil i hjärtat, och inkräktarna det är vi, de förtappade jordvarelserna i västerländsk skepnad: giriga, materialistiska, okänsliga och våldsbenägna. Den ärrade amerikanske krigsbussen är här en ren skräckfigur, en Saurons och Darth Vaders like.
Som i så många science-fiction och fantasyhistorier finns i Avatar, jämte underhållande action och svindlande scenerier, en kvasireligiös föreställning om Den Utvalde Ledaren. Här kopplas den samman med en rousseansk romantisering av den ädla vilden och en newage-influerad syn på naturen som en levande varelse. Ja, ekosystemet är ett självmedvetet nätverk, en supervarelse som kan svara på dina böner.
Lite paradoxalt är det allt, att den mest påkostade och högteknologiska filmen i historien predikar ett budskap om teknikens och civilisationens bankrutt. Släng 3D-glasögonen på sophögen, tycks den säga, sätt på dig ett höftskynke och ta din tillflykt till närmsta regnskog.

Johan och Ann

"Jag har tagit språnget från mig till gryningen"

i den sagolika vintern
vingarnas klagosång i regnet
i vattnets minne fingrar av dimma

(tolkning Magnus William-Olsson)

Jag skriver om Alejandra Pizarnik och urvalsvolymen "Spegelns vägar" här.

Ann

Orange kub med get

Så har Moderna museets Malmöfilial öppnats, i gamla elverket som tidigare hyste Rooseum, tillbyggd med en orange kub vilken signalerar modernt konstmuseum lång väg. Invändigt har den inledningsvis fyllts med glansnummer från Moderna museets 60-talssamling. Här finns Andy Warhols 25 Marilyns, John-E Franzéns Hell´s Angels of California, en av Jean Tinguelys skrotskulpturer, Yves Kleins blå (vad annars) svamprelief - och så den där skabbiga gamla geten med ett bildäck runt kroppen. Jag går runt, tittar och känner igen, och tänker att senmodernismen är en konsthistorisk epok bland andra, och inte nödvändigtvis en angelägnare sådan än, säg, senromantiken.

På bottenvåningen pågår samtidigt Luc Tuymans utställning Mot dagen. Strama figurativa oljemålningar som tar sin utgångspunkt i det digitala bildflödet. En nedtonad färgskala, vilsam för ett öga som nyss utsatts för 60-talets neonlysrör och färgkaskader. Fast ser man närmare på tavlorna är vilsam inte hela sanningen. I de bästa målningarna, till exempel de som avbildar vad kameran registrerar i Big Brother, lyckas han effektfullt förena en besk samtidskommentar med rent estetiska kvaliteter.

Johan

Luc Tuymans, "CCTV"

Vad gör man med alla de här?

- Dom går väl inte att äta, va?

Det är rätt skönt att inleda det nya året med att städa undan det gamla. Om också frustrerande (för nu handlar det, som vanligt, om böcker och utrymmesbrist). Nyårsdagen ägnades även detta nya decennium traditionsenligt åt att försöka rensa bland och knöka in årets införskaffade böcker i de överfulla bokhyllorna. En in en ut, är den hårdhjärtade regeln som gäller. Sysselsättningen passar ganska bra för ett lite lagom avtrubbande nyårsdagsbakrus - det gör en lite mindre sentimental i utväljandet av vilka böcker som ska ges bort och vilka som får maka sig till den bakre raden i bokhyllan. (Nackdelen är väl att den bristande tankeskärpan, upptäcker man senare när man försöker hitta en viss bok, avspeglas i en något oordnad bokstavsordning.)

Som brukligt räckte energin bara till avdelningen för prosa och framme vid poesihyllan började tröttheten komma fram i form av grinighet. Okej, drygt en halv hyllrad böcker ska in. Och knappt en enda diktsamling jag kan tänka mig att stoppa undan. Den här gången får halva min feministiska boksamling ryka för att ge plats åt lyriken. Och fackböckerna står fortfarande kvar i en hög på golvet.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag detta år, alltså numera förra, trots alla försök till restriktioner dragit på mig betydligt fler böcker än jag plöjt och avslutar 2009 med en oläst bokhög som är högre än den lästa. Inget nyårslöfte avlagt, det är nog ändå inte lönt.

Ann

Jubileum

Idag fyller bloggen ett år! Eftersom det första riktiga inlägget handlade om en uggla firar vi med ett litet uggletema:

Albrecht Dürer, The Little Owl

Caspar David Friedrich, Owl on a Grave

Gustave Doré, Two Owls


Johann Heinrich Roos, Eagle Owl and Cat with Dead Rats

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Ur "Företal" av Dan Andersson

En skål för det nya året