Dadakung i exil

Zurab Rtveliashvili är inte det lättaste av namn att memorera. Den georgiske poetens och performanceartistens framträdande på litteraturklubben Stanza i Malmö lär jag å andra sidan inte glömma i första taget.
I sitt halvdiktatoriska hemland har Rtveliashvili såväl valts till kung av Dada som kastats i fängelse som regimkritiker. På scen läser han anarkistiska dikter med en demonisk intensitet som får mig att känna mig förflyttad till en avantgardescen i början av seklet, eller varför inte till en roman av Bulgakov.
För närvarande befinner sig Rtveliashvili i svensk exil, som så kallad fristadsförfattare. Något som inte bara poeten själv har anledning att känna tacksamhet för. En dadaistisk dissidentinjektion kan vara just vad den svenska poesiscenen behöver.

Johan

Installation med katt

Mysteriet människan

Martin Johnson Heade, Cattleya Orchid and Three Brazilian Hummingbirds

Det är en värld på tröskeln till undergång som träder fram i Virginia Woolfs första roman "Resan ut", skriven 1913. När romanen väl publicerades två år senare hade allt redan störtats över ända - första världskriget hade brutit ut och Virginia Woolf själv drabbats av ett psykiskt sammanbrott och försökt ta sitt liv.
Att en resa står i centrum för en berättelse som utspelar sig precis i skarven mellan det gamla och det nya, mitt i modernitetens dramatiska omvälvningar, framstår som ytterst passande: färden fungerar som symbol för såväl ett samhälle som aldrig mer kommer att bli sig likt som ett kroppsligt och själsligt uppvaknande. Det handlar om förlusten av oskulden, om drömmen om en bättre värld och det brutala krossandet av sådana drömmar.
Mer konkret går resan från ett oktoberdisigt London, myllrande av framrusande automobiler, rykande fabriksskorstenar och portföljbärande kontorsarbetare, till en solgassande semesterort i ett fiktivt Sydamerika, mättat av intensiva färger och dofter. Till denna mondäna koloni, dit välbemedlade britter flyr undan hemlandets vinterväta, kommer 24-åriga Rachel, som hittills levt ett skyddat liv, uppfostrad av fastrar som hållit henne okunnig om tillvarons alla realiteter.
Tidens hetaste frågor är ständigt uppe till diskussion i romanen, inte minst de som rör kvinnans rättigheter. Samtidigt framträder de edvardianska kolonialherrarna i all sin falnande glans i sitt sydamerikanska reservat: de spelar sin bridge, dricker sitt five o' clock-te och byter om till middan medan de självklart härskar över världen.
Redan i sin debutroman är Virginia Woolf väldigt mycket Virginia Woolf. Visst kommer hon så småningom att driva prosaexperimenten betydligt längre, låta medvetande-strömmarna flöda, stycka upp kronologin, öka komplexiteten. Men hon har redan hittat sitt böljande språk där meningarna likt svallande vågor sköljer över läsaren. Inte blir man särskilt förvånad när Mrs Dalloway gör entré på båten, hon som ett decennium senare kommer att få en hel roman till sitt förfogande.

Kompositionsmässigt är "Resan ut" knappast fulländad, men även i detta tidiga verk är Woolfs suveräna blick för detaljer frapperande. Vilken iakttagare hon är! Hon träder in i och ut ur medvetanden, skildrar på sitt skenbart förströdda men sylvassa vis det sociala spelet och nystar i alla de känslomässiga härvor som döljer sig i bråddjupen under ytan.

Debuten är betydligt mer än en förövning till mästerskapet - här inleder Woolf den komplexa kartläggning av mysteriet människan som gör henne till en av den moderna tidens största författare.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad i längre version. Romanen är översatt av Maria Ekman och utgiven på Bonniers.)

Ann

And I know you're hurting

Tindersticks är vardagstristessens mesta romantiker, besjungare av alla luggslitna hjärtans stukade hjältar, de som alltid tycks stå inför ett uppbrott eller ännu ett försök att börja om på nytt. Att se dem en måndagskväll i ett vårvintergrått Malmö känns passande.

Omgiven av en skälvande cello, blås och atmosfäriska gitarrer närmast raglar sångaren Stuart Staples på scenen, blundar med svettdropparna rinnande nedför ansiktet, till synes plågad, kanske bakfull, trött på gränsen till sammanbrott, tycks det. Men det räcker med att han öppnar munnen för att man ska inse att han är fullständigt fokuserad och förmår pressa varje droppe blod ur sitt värkande hjärta med sin vibrerande baryton.

Ann och Johan

Into the trees

När jag i veckan besökte ellerströms/Lyrikvännens redaktion blev det tal om hur svårt det är att få uppmärksamhet för översatt lyrik. För det mesta blir det få recensioner och därmed svårt att få snurr på försäljningen - ändå är det ju ofta i den internationella poesin de största upplevelserna väntar.
En av de diktsamlingar som smugit ut rätt obemärkt är Clara Janés "Skogens hemligheter". Så därför nu en ogenerad reklamkampanj! Den som har det minsta fascination för alkemiska mysterier, silvervindar, sjustjärnor, galopperande ryttare, ylande vargar, klagande kronhjortar, flygande hästar, törnrosbuskar och hjärtats dolda guld - sök upp "Skogens hemligheter"!

Och sedan ett litet skogstema i bild till bokens ära.

Jag såg en grön stjärna falla

och dess brandgula skärvor

visade mig vägen.

Björkarna vek åt sidan.

Under mina ensamma strövtåg i skogen

har jag lärt mig tecknen.

Dunkla klanger,

ett smygande i gräset

knakande grenar...

Under månens vinge

förde snåren mig framåt.

Mitt hjärta, i åratal försjunket i sömn,

vaknade.

Jag kände en maning.

Jag kände elden bortom törnet.

(Översättning Ingrid Wickström)

Arnold Böcklin, Skogens tystnad

Prins Eugen, Skogen

Gustav Klimt, Tallskogen

Johannes, S. Kjarval, Skogsslottet

Ernst Ludwig Kirchner, Det blå trädet

Ann

Lycka är att må bättre än sin granne

Edward Hopper, "People in the sun"

Ingenting är idag viktigare än skenet. Så länge dina statusuppdateringar på Facebook visar att du är framgångsrik, omsvärmad av vänner och fullbokad med aktiviteter, ja då kan du sitta och deppa framför platteven i lugn och ro.
Fast helst ska förstås skenet av framgång tränga in i varje vrå av ditt harmoniska medvetande, och det gör det troligtvis också. I alla fall om man får tro Marie Söderquist Tralaus bok Status – vägen till lycka (Norstedts). Enligt undersökningar, utförda av företaget där författaren själv sitter på vd-stolen, är det som ger oss hög status precis samma saker som gör oss friska och lyckliga: för att må bra gäller det helt enkelt att vara bättre än andra och ha en avundsjuk granne.
Därför, lyder kontentan, ska man inte skämmas över att sträva efter att bli herre på täppan, tvärtom är statusjakten vad som driver världen framåt. Glöm alltså statusstress – Alain de Bottons försök att få oss att sluta snegla på grannens lyxbil − och hetsas inte av jämlikhetsanden − Richard Wilkinsons och Kate Picketts teori om att alla, fattiga som rika, mår bäst i ett jämlikt samhälle. Hänge dig istället åt att pricka av punkterna på statuslistans tio-i-topp. Tumregeln är att vara lycklig på rätt sätt – det enda som gills är det som smäller högt i andras ögon.
Nu är ju sånt som ger hög status inte alldeles lättuppnåeligt, precis som lycka kan det inte helt och hållet köpas för pengar. Snarare handlar det om koll, kunskap och hårt arbete för att nå upp till de strävsamma medelklassvärderingar som är höjden av den svenska lyckan. Allmänbildning är överraskande nog punkt ett, därefter bör man njuta av ett långt och stabilt äktenskap, hitta kvalitetstid med kärnfamiljen, ha universitetsexamen i bagaget och konversera på största möjliga antal språk. Mannen är förstås en jämställd hejare i hemmet och gardinerna syr man själv.
Som tur var finns genvägar för den som inte riktigt lyckas vara övermänniska i genomsnittskostym. Den framgång man saknar kan man delvis snacka sig till. Söderqvist Tralau skriver, som jag förstår utan ironi: ”Tänk en verbal iscensättning av Mama eller Family Living.” Lyckas man inte bli ambassadör, yrket flest impas av, kan man åtminstone slänga ur sig att man föredrar BBC:s nyheter framför Aktuellt, och orkar man inte plöja en massa tjocka böcker kan man höja den synbarliga bildningsnivån genom recensionerna i New York Review of Books.
Så innan jag nu sjunker ner framför tjockteven kanske det är bäst att ta en runda på Facebook och uppdatera min status: ”Firade dagens färdigskrivna text med att svänga ihop en underbar middag på ekologiska råvaror. Nu blir det ett glas bubbel med väninnorna medan mannen fixar disken! Fler som hänger med på vernissagerundan imorron? À bientôt!”

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Förintelsens debet och kredit

Den tyske soldaten som bryter en guldtand ur en judes mun. Bilden är symptomatisk för de ekonomiska relationerna mellan den nazistiska rasideologins förmenta över- och undermänniskor. I "Hitlers folkstat – rån, raskrig och nationell socialism " (Daidalos) spårar den tyske historikern Götz Aly så att säga den blodiga tandens väg till statsbudgetens intäktssida, och avtäcker därigenom den motbjudande historien om folkmordets ekonomiska rationalitet.
Ledarkult och terror har ofta fått förklara naziregimens grepp om det tyska folket. Aly ger en mer krass materialistisk förklaring: regimen mutade undersåtarna med skattelättnader och en aktiv socialpolitik och skapade på så vis en ”samtyckesdiktatur som hela tiden var i stånd att vinna majoritetens stöd”. Kostnaderna vältrades över på de ockuperade och allierade länderna, och i slutändan var det inte minst judarna som fick bära den ekonomiska bördan.
För att underbygga sin tes går Aly i detalj igenom hur plundringen gick till, oftare genom fiffiga finansiella transaktioner än genom öppet röveri. Oundvikligen kommer han därvid in på ekonomiska och byråkratiska detaljer som gör boken tungrodd, men som också ger den tyngd. Det handlar om rikskreditkassesedlar, valutaskyddskommandon, ”judeböter” och kontributioner. Sammanfattningsvis bedrev tyskarna inflationsdrivande rofferi i väst, svältpolitik och slaveri i öst.
Aly lyfter på ett banbrytande sätt fram den finansiella sidan av de nazistiska förbrytelserna och lyckas på så vis konkretisera frågan om kollektiv skuld och den enskilde medborgarens ansvar. Förintelsen är vi vana att se som en resursslukande ragnarök frammanad av rasideologiskt nit. Här framstår den snarare som en cynisk lönsam affär som frigjorde kapital till krigsmakten. På motsvarande sätt ter sig tysken i gemen mer som en egennyttig välfärdsmedlöpare än som en hjärntvättad fanatiker.
Det gör inte förintelsen mindre skrämmande, snarare tvärtom. Med Alys skildring för ögonen blir det svårare att övertygas om sanningen i den fromma förhoppningen att det aldrig kan komma att hända igen.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Hello Sunshine

Edvard Munch, Solen

Det är inte varje dag man får ett beundrarbrev på posten, särskilt inte ett handmålat sådant, med en blombukett i akvarell. Sådant gör en solig dag ännu soligare!

Det är heller inte varje dag man upptäcker att man förekommer i en roman. Mig veterligen är det första gången jag - eller rättare sagt, några av mina formuleringar - uppträder i en fiktiv berättelse, närmare bestämt i Maja Lundgrens kommande bok "Mäktig Tussilago" som jag precis börjat läsa. Så här skriver hon: "Bäst att hålla det privata stången, avlägsna konversationen från bekännelseträsket och föra upp det hela till en om inte överstatlig, så åtminstone nationell nivå." Den som tvivlar kan jämföra med min recension av PO Enquists "Ett annat liv", som finns här.

Det är inte så att den drypande ironin går förbi mig, men jag känner mig ändå stolt över att ha kunnat bidra till en smula inspiration!

Ann

Kultursidan versus bloggosfären

Jag har utlovat en sammanfattning av gårdagens samtal i Lund om litteraturkritik och jag ska göra ett försök, även om jag har ganska diffusa minnen av vad jag egentligen sade, vilket nog inte har särskilt mycket att göra med glaset vin jag tog på Grand efteråt utan kanske snarare kan skyllas på den latenta scenskräck som alltid är en viss ansträngning att hålla i schack och därför grumlar tankarna. (Nå, jag lyckades i alla fall lösgöra mig från den tunghäfta som var mycket nära att drabba mig när jag minuterna innan vi gick upp på podiet blev upplyst om att den Magnus Nilsson som var diskussionens moderator var just densamme Magnus Nilsson jag precis recenserat. I ganska kritiska ordalag. Det kan ibland vara plågsamt att inse att författare man skriver om existerar också utanför boksidorna.)

I alla fall, det hela handlade om förhållandet mellan nätet och de traditionella kultursidorna och jag tror att man kan summera samtalet med att vi - jag, Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frilansskribenten Arvid Jurjaks - var överens om att det inte är vidare konstruktivt att se en motsättning mellan dem, att bloggosfären inte är en konkurrent utan ett komplement. Arvid tyckte att man fortfarande hittar den bästa kritiken i dagspressen, Rakel menade att det finns mycket babbel och jagfixering i bloggvärlden men att kultursidorna också skulle kunna tjäna på att inspireras av lekfullheten och avspändheten i det som skrivs på nätet. Jag framhöll ringarna-på-vattnet-effekten, möjligheten att i det oändliga diskutera vad som skrivs på kultursidorna, kommentera kommentarerna...

Men också att den nedlåtenhet gentemot bloggar som kan finnas hos traditionella dagspresskribenter kan bottna i rädsla - fältet krymper stadigt, det är lätt att som litteraturkritiker känna sig som en utrotningshotad art. Till syvende och sist landar ju frågan om kritikens kvalitet i ekonomiska realiteter: hur mycket tid har en skribent råd att lägga ner på en text när arvodena är så låga som de är?

Enligt Rakel är papperstidningarnas enda möjliga framtid att höja kvaliteten, låta nätet ta hand om nyhetsflödet medan prenumeranterna lockas av välskrivna, fördjupande, analyserande artiklar. Men det är ju en väg som kan fungera för de stora drakarna, knappast för landsortstidningarna, där man ju redan kan se hur utvecklingen går i rasande fart mot redaktionssammanslagningar, lättsammare former av kulturjournalistik och byråmaterial. Och då sitter ju litteraturkritiken ganska löst. Hm, jag hoppas att jag sa några fler positiva saker, hur som helst kändes det inte som en kväll i pessimismens tecken.

Uppdatering: Här kan man läsa Arvid Jurjaks version av kvällen.

Ann

Uppdaterad litteraturkritik?

Många har tagit åt sig av ständige sekreteraren Peter Englunds nyårslöfte på sin blogg om att surfa mindre. Detta eftersom han märkt hur tiden rinner iväg, rastlösheten ökar och, allra värst, uthålligheten när det gäller att läsa längre, mer komplicerade texter påverkas.

Kommer nätet att slå ut vår koncentrationsförmåga och vad kommer det att innebära för litteraturen? Det ska jag inte svara på ikväll, däremot ska jag tillsammans med Rakel Chukri och Arvid Jurjaks diskutera vad som händer med litteraturkritiken i bloggtider.

Tills dess kan man läsa en text här om ett litteraturkritiskt misslyckande.

Ann