Brödkoncept och sublima skuggor

Skofetischism tycks vara ett tema i den tyske konceptkonstnären Hans-Peter Feldmanns retrospektiva utställning på Malmö konsthall. Ett annat är bröd. Åtminstone finns här stora färgfotografier av brödskivor, och en gammal brödkant har installerats på en piedestal. Vad idén bakom den idékonsten är går mig förbi - om det nu inte är den gamla vanliga duchampska att vad som helst kan vara konst.

Så ställs jag oväntat inför något som faktiskt kan beskrivas som sublimt. I "Schattenspiel" står små leksaksfigurer, prydnadsföremål och andra trivialiteter på roterande skivor, belysta av lampor. På väggen kastar de stora skuggor, som virvlar runt och går in i och ut ur varandra. Att sitta ner och betrakta skuggspelet får mig att tänka inte bara på filosofihistoria - Platons berömda grotta - utan också på den uppskruvade samtid som nu lamslås av isländsk vulkanaska.

Brödtemat fortsätter i Kungsparken, där någon stoppat en bit skivat franskbröd i näbben på en av gässen i skulpturen "Pojke med gäss". Kanske inte sublimt, men ett konceptkonstverk så gott som något.

Johan

Kroppknytningskonsten

Motion? Varför det? Albert Joseph Moore, "Apples"

Efter en längre tids lathet är det dags att ta sig i kragen, rycka upp sig ur slösoffan och starta ett nytt sunt liv under vårsolen. Och eftersom yoga står på programmet kan jag inte undanhålla er Wislawa Szymborskas reflektion kring denna gymnastikform för upphöjda ormmänniskor, hämtad ur den mycket trivsamma samlingen kåserier "Bredvidläsning":

En skeptiker som utför övning 25 (den så kallade kukutasana) - det vill säga sitter på golvet med benen lätt isär, böjer upp höger ben, tar tag om höger fot och lägger den över vänster ljumske, skjuter in höger hand mellan låret och vaden på det hopvikta benet - han hinner alltid tänka den otillständigt världsliga och lekmannamässiga tanken: vad håller jag på med egentligen? När han sedan med hjälp av vänster hand drar till sig vänster ben, tar tag i foten, lägger den över höger ben, sticker in vänster hand på samma sätt mellan vänster lår och vad, drar upp foten så högt som möjligt mot vänster höft, för samman handflatorna som vilar mot golvet mellan de hopvikta benen, låter tummarna mötas, lutar bröstkorgen framåt, andas in, häver sig upp, får kroppen att lätta från golvet så att den endast vilar på handflatorna och i den ställningen andas normalt en stund, då sitter han fortfarande i klorna på tvivlet huruvuda hans personlighet har något att vinna på denna hopknytning av kroppen. /.../

Just i det ögonblicket beslutar sig skeptikern för att knyta upp sin kukutusana. Vi får hålla tummarna för att han klarar det utan hjälp från räddningstjänsten.

Ann

Drottning på vift

På sorgegemakets svarta sammet
En solglimt faller från gardin,
I sneda strimman dansar dammet
Som pärlorna i ett glas vin.

I stormande och hädisk smärta
En kvinna finns här dag och natt.
Ett guldskrin med en hjältes hjärta
Hon tillber som sin enda skatt.

Carl Snoilskys version av den sörjande Maria Eleonora skiljer sig en hel del från den frustrerade drottning på rymmen Maria Matthis porträtterar i "Drottningen som sa nej". Här skriver jag om boken.

Ann

Barock nakenchock

Jag har aldrig varit vidare förtjust i Rubens. Alla dessa vältrande, svällande kroppar, denna ohämmade yppighet, detta framvällande hull, rödblossande skinn, dallrande fläsk. Valkar, kalaskulor och lårgropar utfläkta i all sin oblyga välmåga. Nej, när det kommer till nakenchocker, då föredrar jag en Cranachs asketiskt slanka och svala sensualism. I konkurrensen från renässansmästare och romantiker brukar jag på stora konsthistoriska museer följaktligen skynda förbi den flitiga barockverkstadens alla frodiga backanaler.
Just därför är det både fascinerande och lärorikt att gå på Nationalmuseums utställning Rubens och van Dyck. Inte bara kasta en hastig blick på väg mot en watteausk drömtablå utan ta sig tid att faktiskt detaljstudera verken. Det finns lika mycket att beundra och förundras över som att äckeltjusas av - inte minst kan man se det som en ren lektion i kroppshistoria.

Bilder av frossande överflöd, stabil ekonomi och sjudande livskraft bjuds ut för våra lystna blickar, på samma vis som i de flamländska livsmedelsstilleben som det ges pedagogiska exempel på i rummet intill, där staplar av glänsande druvor, saftiga granatäpplen och frestande sparrisknippen såväl som livlösa småfåglar och uppsprättade råbockar ska få det att vattnas i munnen − lyxkonsumtion byggde denna kropp! En påminnelse om det solida kapital de kostbara extravaganserna förutsätter: det är lätt att slås av tanken att Rubens korpulenta figurer är resultatet av målningarnas överflödande banketter.


Det är intressant att lägga märke till hur Rubens, när han kopierar Tizians Adam och Eva, inte kan låta bli att plussa på några extra kilon på kvinnokroppen, göra huden lite sladdrigare och lägga till vad vi idag väl med förfäran skulle kalla celluliter.

Och vad är detta egentligen? Gulliga puttis firande Venus eller i själva verket ett mardrömsscenario i en dagisfrökens huvud?

Det är kittlande att se de påklädda, formella porträtten − där kroppen är dold under meter på meter av tjocka tyger, till synes formlös under de tunga våderna och inspärrad i det gigantiska kvarnhjul till pipkrage dåtidens designers måste ha uppfunnit till mänsklighetens bestraffning − och föreställa sig att dessa är desamma varelser som fröjdar sig i nudistisk frihet.
När man ser tidens mode förstår man behovet av att få drömma om näcka kroppar − om än med några skylande löv strategiskt placerade − tumlande omkring i det gröna. Antika myter och bibliska scener är perfekta förklädnader för att få exponera trinda idealfigurer i bara mässingen.
Utställningen är också en lektion i originalitetens fluktuerande ställning i konsthistorien: här är vart och vartannat verk en kopia, ”gjord efter”, eller kollektivt ateljétillverkad. Så har till exempel stillebenmålaren Frans Snyders emellanåt fått stå för djur och detaljer i Rubens verk − medan han själv var en hejare på att fånga djur i rörelse var Snyder expert på att måla dem döda, lär Rubens ha konstaterat. Men man kan se mästarens drag i en enkel huvudstudie av en gammal kvinna, troligtvis gjord för att användas som förlaga av verkstaden: med snabba, precisa svep fångas den åldrandes karaktär.
Hos Rubens elev Anthonis Van Dyck får man mer beundra glänsande tyger och präktiga draperingar än naken hud. Men framförallt imponeras jag av den produktive porträttörens förmåga att fånga blickar, som levande möter våra efter fyra sekler. Inte minst i hans härligt fåfänga självporträtt, med flygande lockar, demoniskt kokett uppsyn och raffinerad gestik. Uppenbart rymde barocken också andra statussymboler än kroppshyddans rondör.
Det tror man annars inte riktigt när man ser Jacob Jordaens "Kandaules visar sin hustru för Gyges" − baserad på en historia av Herodotos om en kung så stolt över sin makas skönhet att han låter en hovman smygflukta på henne i sängkammaren. Till porträttet av sexbomben väljer han en modell i storlek XXL och låter henne med en kokett blick vända huvudet mot oss, medan hon utan blygsel exponerar sin grandiosa bak. Ganska långt från mitt sinnliga ideal. Men Jordaens mildrar onekligen det dåliga samvetet över den tidsrymd som förflutit sedan jag sist tog mig till gymmet.

Ann

Politikens spinn och viljestrid

Francisco Goya: Duell med påkar (från de svarta målningarna)

Lika mycket som att vilja är politik en strid mellan viljor – ja, rentav krig med andra och inte alltid så renhåriga medel. Så var det för Machiavellis maktspelande renässansfurstar och så är det för dagens demokratiska partigängare.
Den som tvivlar kan följa med journalisten Torbjörn Nilsson bakom kulisserna på den politiska teater som regisseras från samtidens intrigerande partikanslier. I "De omänskliga" har han samlat berättelser ”från politikens bakgård”, en värld av spinn och mediespel, smutskastning och informationssurr, manipulationer, trixande och ibland ohöljda maktdemonstrationer.
Som åskådningsmaterial tjänar några av de senaste årens präktigaste svenska politiska skandaler och kontroverser. Folkpartisten som begår dataintrång hos socialdemokraterna valåret 2006. Partipiskan som viner i samband med riksdagsomröstningen om FRA-lagen. Fifflet med medlemsregistren i SSU, som utgör kulmen på ett långt och smutsigt inbördeskrig i den socialdemokratiska plantskolan.
För Nilsson är dessa händelser intressanta studieobjekt snarare än källor till moralisk indignation. Han sätter in dem i ett större sammanhang, flätar in dem i socialpsykologiska och statsvetenskapliga resonemang. Så visar han att det inte handlar om några isolerade fall, om ett och annat beklagligt övertramp i arbetet som det är möjligt att ignorera, utan om uttryck för en allmän kultur. Långt från den gängse politiska självbilden är politiken ett skråväsen som hyser en hemlig och ibland ljusskygg yrkeskunskap.
På en prosa lika levande och formmedveten som hos en skönlitterär författare beskriver Nilsson en yrkeskår för vilken gruppidentifikation och stridens hetta ibland ställer sig i vägen för såväl den egna som motståndarens mänsklighet. Den omänsklighet som blir följden är som oftast bara alltför mänsklig.

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Vemodets soldis

Eugène Boudin, Marine scene

Jag känner mig som världens mest hårdhjärtade när jag omedelbart tar spjärn mot Siegfried Lenz lilla berättelse En tyst minut (översättning Jörn Lindskog, Thorén & Lindskog). En minnesstund över en omkommen engelsklärarinna inleder romanen, och under talen och tårarna riktade till hennes sorgbandsprydda porträtt tänker hennes elev Christian med förtvivlan tillbaka på deras sommar tillsammans. Jag behöver värmas upp lite först innan jag kan vaggas in i sorgen; att kastas så här rakt in i gråten får mina tårkanaler att knyta sig, och framför mina ögon börjar skylten “sentimentalitet” blinka som en skyddande barriär.
Nå, Siegfried Lenz skulle väl inte räknas till Tysklands främsta författare om han inte förmådde få sin berättelse på rätt köl. Så småningom börjar också jag smälta och dras in i denna finstämda återblick på en omöjlig kärlekshistoria. Berättelsen spelas upp i ett enda sorgtyngt efteråt och knyts samman med en elegant cirkelrörelse: i själva verket ryms den helt och hållet i titelns tysta minut.
De glimtar vi får av mötena mellan den 18-årige gymnasisten Christian och hans lärarinna Stella är minnesbilder tonade av ett vemodets soldis. På en badort vid den tyska östersjökusten någon gång på 50-talet träffas de av en slump och inleder ett hemligt förhållande, som inte består av mer än några enstaka stulna stunder. Benny Goodman ekar i bakgrunden, Orwells Animal Farm diskuteras, segelbåtar trotsar vågorna, man simmar ikapp och dyker efter mynt − allt är ett bitterljuvt saltstänkt skimmer tills den slutliga tragedin.
Det har gått nästan två decennier sedan Lenz, som snart firar 60-årsjubileum som författare, senast översattes till svenska. “En tyst minut“, som i original kom ut för ett par år sedan, publiceras nu lagom till hans 84-årsdag. Men den gamla handen darrar inte det minsta på pennan när det gäller att skildra ungdomens skälvande förhoppningar med en förtätad sinnlighet och detaljskärpa.
Romanen framstår som en ljusbländande impressionistisk målning, doftande av hav, pulserande av den första förälskelsens känslokast. Och det är här, i de elegiska skildringarna av lyckans flyktiga ögonblick, som jag blir verkligt berörd. Min inledande skepsis till trots märker jag till slut rentav en aning fukt i ögonvrån.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann

Hälsning från snövidderna

Jag har tillbringat påsken precis som man ska: i en stuga i fjällen. Med skidåkning på skaren, skotertur över kalfjället, solsken i bivack, korvgrillning i väglöst land, promenader på isen i solnedgången... (Jag tänker inte säga något om att det regnade kvällen vi kom upp, att det första dagen var gråmulet och blåsigt och vatten på isen och slask i skoterspåren och blötsnö - ett par dagar med strålande sol och någon enstaka minusgrad försonar allt) Jag trodde att jag sett snö glittra, men inte som det gjorde uppe på fjället; under träden låg skimrande isskärvor likt uthällda diamanter, ett sagolandskap.

Det enda som saknades var påskdeckaren - men jag läste åtminstone en västerbottnisk roman om ett mord, det dög gott och väl. Ann

Hotellklaustrofobi x 2

Den som i februari läste och jämförde Anns och min recension av Ola Nilssons "Hundarna" kunde ta oss för ett sådant där samstämt par med gemensam garderob och smak som alltid avger omdömen med ett "vi tycker". Att det inte är fullt så illa ställt med individualismen i hushållet bevisas dock av våra recensioner av en annan Ola, nämligen Klippvik, som skrivit romanen "Hotellet". Här finns Anns text. Här finns min.

Johan

Wir setzen uns mit Tränen nieder...

Emil Nolde: Korsfästelsen

Långfredagen är - eller var - en märklig helgdag. En ledig dag när man förväntas ha så långtråkigt som möjligt. Längre bort från den kommersiella hedonism som utgör vårt samhälles underförstådda värdegrund kan man knappast komma. Tristessen kan ju inte ens - som glädjen och kärleken - förvandlas till en vara och prånglas ut på marknaden. Eller om den kan det så är den lika svårsåld som en språkmaterialistisk diktsamling.

Följaktligen har långfredagen mer och mer dränerats på sitt specifika innehåll, tills den reducerats till en dag bland andra i marsipanäggens och skumgodiskaninernas högtid. Mörkläggningsgardinerna har avlägsnats, radion spelar inte längre sorgemarscher och passionskantater nonstop och caffe latten serveras som vanligt på vårliga kaféer.

Ändå vore det kanske inte så dumt om den bevarat något av sin lutheranska stränghet. Inte för våra stackars själars frälsnings skull, men som ett slags kollektiv andpaus. En dag - gud vare lovad - när marknadskarusellen stod stilla.

Johan

Skugga, snö

Ann