Tjuvklyftan x 2

Samma bok, olika perspektiv. Denna gång har vi båda läst Leif Holmstrands roman Tjuvklyftan.
Anns recension hittar man här. Och nedan följer Johans:

En spricka löper genom Leif Holmstrands roman Tjuvklyftan. Geografiskt kan den lokaliseras till trakterna kring Ed i Dalsland, men rimligare är nog att tänka sig att förkastningen går rakt genom tillvaron, språket, minnet och subjektet.
När Holmstrand för att citera baksidan tar ”steget från lyrik till roman” är det följaktligen med en rejält fragmentiserad historia, och något jättekliv handlar det inte om. Författaren har till stor del behållit poesins grepp och uttrycksmedel, vilket väl visar att en roman lyckligtvis kan se ut lite hur som helst. 
I fokus för den dödsbesatta, våldsbenägna och psykiskt instabila berättelsen där ”ingenting är avgjort” står ett komplext kvadratförhållande. Två pojkar och två flickor möts i en krampaktig radhus- och högstadievärld laddad med hot och ångest. Begär leder till sår – ytterligare en spricka – som aldrig läker. Efter tjugo år återkommer två av de inblandade rejält traumatiserade till barndomens ort och såren öppnar sig på nytt. ”Klockan är mycket och tiden är döden”.
Tjuvklyftan tar upp allmänintressanta ämnen som skuld, lust, utstötthet och tillvarons ofrånkomliga obegriplighet. Holmstrand har ett fast grepp om sina prosalyriska stilmedel. Ändå lämnar romanen mig till stor del oberörd. Mer än om liv påminner mig scenerierna om en sval konceptuell konstinstallation. Vad som händer i språket äger rum i en text snarare än i ett medvetande som romanen gjort levande. 
Allt blodvite till trots är Holmstrands debutroman en rätt så blodfattig historia.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Hamanns hädelser

Vid sidan av filosofins kungsväg till sanningen slingrar sig ett sidospår för ironiker och friströvande diktarfilosofer. Kierkegaard och Nietzsche beträdde den leden. Före dem trampades den med gäckande steg av upplysningskritikern Johann Georg Hamann.

Förnuftet var enligt Hamann inte riktigt så rent som samtidens tänkare ville tro, inte ens sedan det filtrerats genom hans ständige antagonist Kants begreppsapparat. Snarare var det ohjälpligt sammantvinnat med livet och historien. Ja, två sekel före Wittgenstein utsåg Hamann språket till ”mittpunkten för förnuftets missförståelse av sig självt”. Ett förhållande som redan då kunde leda till förstumning – ”och till sist tappar man all lust att tala".

 

Läs resten av min recension av Johann Georg Hamanns Skrifter i urval (Ruin förlag) här.

Johan

 

 

 

Dam med katt



Giovanni Boldini, Dam med katt



Familjesåret

Min far sa: Ju längre du rör dig från brottsplatsen, desto starkare binds du till den

Min mor sa: Ju mer du vårdar såret, desto varigare blir det

Vilka spår ristar erfarenheterna av krig och våld? Vad innebär det att överge en plats? Hur skapar man en framtid med uppryckta rötter? Kan man frigöra sig från sitt ursprung?

Vitsvit” är genompyrd av filosofiska, politiska och existentiella spörsmål, men aldrig stelnad i teori – den problematiserar och komplicerar, men i en form som inte förlorar förnimmelsen av bultande liv.

Jag skriver om Athena Farrokhzads debutdiktsamling Vitsvit här.

Ann

Martyrdiskursens blodröda tråd

Martyrskapet har fallit ur mode i vår individualistiska epok. Främst förknippar vi det med hjärntvättade fanatiker i svarta hucklen, självmordsbombare med koranverser på tungan. Ändå behöver man bara skrapa lite på ytan av den västerländska civilisationen för att upptäcka att den vilar på ändlösa katakomber fyllda till brädden med martyrers ben.
I Den ädla döden ger idéhistorikern Michael Azar oss kött på benen. För såväl urscenerna – Sokrates som tömmer giftbägaren, Jesus lidande på korset – som imitationerna och omtagningarna gäller att blodet får vittna om budskapets sanning, att det pris som offren får betala tas till intäkt för sakens värde. Hjältarna må sedan vara den enda gudens martyrer, fosterlandets martyrer, sanningens eller revolutionens martyrer.
Hanteringen av de döda i skapandet av en transhistorisk identitet, en föreställd gemenskap med det förflutna och framtiden, kallar Azar för dödspolitik. Kvarlevorna och minnena tolkas och omtolkas. Här finns allt från antikens helgonberättelser och barockens erotiserade religiösa konst till Cromwells skändade lik och Marats balsamerade hjärta. I bakgrunden ligger ofta en syn på utvecklingen som ändamålsbestämd. Historien kommer att frikänna de som gett sina liv, om de inte rent faktiskt ska stå upp ur sina gravar. 
Kanske förhåller det sig så, anar jag när jag med Azars högintressanta och infallsrika essä som vägvisare följer den västerländska martyrdiskursens blodröda tråd, att varje tro, varje ideologi, behöver en martyrs blod för att bli verkligt trovärdig. I det avseendet framstår skinnskallen vid Karl XII:s staty och motdemonstranten med Che Guevara på bröstet som två variationer på samma tema.    

   

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Kvinnovrålet från Västerbotten

Lika lätt som det vita linnet kan förstöras av en omdömeslös tvätt kan en ung kvinnas rykte gå om intet av ett ögonblicks förvillelse. I 1880-talets Västerbotten sitter hedern i högsätet och en dotter som vill säkra ett gott gifte har att vara lydig, flitig och fogsam.

Ett trotsigt ”kvinnoskrik, urtidsvrål” ligger på lur i Anita Salomonssons nya roman I enslighet framfödt, som gestaltar ett kvinnoöde på tvärs mot tidens dygder. Hemmadottern Klara Sofias väg är utstakad: hon ska bli en välbeställd husmor som härskar över matbod och linneförråd. Men medan artonåringen viker de monogramprydda handdukarna drömmer hon om kärleken i Höga visans version och längtar efter att få pröva på kadriljen som enligt ryktet dansas i Skellefteå. När hon möter en stilig soldat verkar det äntligen som om hennes förväntningar på livet ska gå i uppfyllelse.

Sjuttiofem år gammal och med nio böcker bakom sig fick Salomonsson ett genombrott med förra romanen Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk. Det var en mörk historia om passion och mord som byggde på domstolsprotokoll från tidigt 1800-tal. Också den nya romanen grundar sig på ett verkligt rättsfall, vilket förstås innebär att det går illa.

Fastän I enslighet framfödt skildrar en färd mot botten skimrar även ett försoningens ljus. Salomonsson har en självlysande förmåga att levandegöra tiden och väver metaforiskt in kvinnoarbetet i sin västerbottniskt färgade prosa, som klingar både sinnligt och kärvt. Gedigen kunskap och bultande känslor förenas i denna fängslande tidsresa.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)   Ann

Hatets globala enklav

Den uppkopplade världen är global. Öppenhet, gränslöshet och demokrati kännetecknar internet i optimisternas ögon, men lika gärna som att främja mänskliga rättigheter kan mediet skapa slutna enklaver av hat och intolerans.  

 

Förr var de rasistiska extremistgrupperna hänvisade till marscher, flygblad och klistermärken, nu har de uppgraderat sina propagandavapen till den digitala tidsåldern. Sajter som spinner vidare på den judiska världskonspirationen befinner sig bara några tangenttryck bort från varje datoranvändare. Islamofobin frodas i kommentarsfälten på alla möjliga och omöjliga sidor.

 

I Skrivbordskrigarna granskar journalisten Lisa Bjurwald den virtuella halvvärld av smuts och rykten som dubbade Anders Breivik till kontrajihadistisk riddare. Bjurwald, själv en populär måltavla för rasisternas näthat, talar med säkerhetsanalytiker, internetbranschfolk och forskare för att få svar på sina frågor. Kan man indoktrinera sig själv på webben? Vad gör möjligheten till anonymitet med våra hämningar? Är internet en triggare eller säkerhetsventil för våldsfantiserande extremister? Kan någon ställas till svars för innehållet i nättidningar på utländska servrar?

Frågorna är bra, men svaren går sällan bortom de offentliga forskarrapporternas och policydokumentens lite ihåliga formuleringar. Vad gäller uppgiften att skapa ett sundare nätklimat vacklar Bjurwald mellan att å ena sidan förespråka dialog och utbildningsinsatser och å andra sidan kräva polisiära krafttag – vid ett tillfälle talar hon om det ”nästan fundamentalistiska” svenska skyddet för yttrandefriheten.

Näthatarna förtjänar knappast en plats vid det offentliga samtalets runda bord, men när allt kommer omkring får vi nog ändå dras med internets onda sidor om vi vill ha dess goda. Desto viktigare då att, som Bjurwald, hålla ett vaksamt öga på skrivbordskrigarnas ljusskygga strategier. 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

 

 

Februaritö

Bruce Crane, February Thaw

Fagerholms pussel

”Lola uppochner” är ett pussel med om inte tusentals så i alla fall ett ansenligt antal bitar. Författaren får ihop dem alla till slut, men det kräver ganska hårdhänta tag och en hel del filande. Thriller, utlovar baksidestexten. Nja, knappast en regelrätt sådan. Visst staplas liken som i ett avsnitt av Morden i Midsomer. Visst är där en klassisk pusseldeckarupplösning – och ytterligare ett mer actionartat slut på det. Men först och främst är ”Lola uppochner” en Fagerholm-roman.
 

På sätt och vis en fantastisk berättelse. På sätt och vis en besvikelse. Här finns hela min recension av Lola uppochner.

Ann

En berättelse värd att berättas

Ett alldeles vanligt öde. Lika unikt som alla andras. Kristoffer Leandoers roman September är en hyllning till livet som det utspelar sig medan vi är upptagna med att göra upp andra planer. Inspirerad av författarens mors historia är det en berättelse med svarta kanter: när romanen tar sin början ligger huvudpersonen på dödsbädden, urgröpt av cancer och ännu inte fyllda 42.

I tillbakablickar porträtteras hennes kamp för att bli något mer än en annans ”-inna”. I motsats till hennes egen dominanta mor, som alltid hävdat att prästfru är ett yrke och mest av allt strävat efter att upprätthålla fasaden. Själv vill hon välja en annan, mer självständig väg. Tre barn sätter käppar i hjulet för den planerade intellektuella karriären, men tillvaron är full av kärlek, liv och rörelse. Tills den alltför snabbt tar slut.

Leandoer skildrar försöket att bryta sig fri i ett femtio- och sextiotalets Sverige som inte saknar nostalgisk glans, men också framstår som konservativt och trångbröstat. Romanen har en resumerande karaktär och ibland önskar jag att författaren hade dröjt längre vid de enskilda scenerna. Men samtidigt gestaltar han oerhört fint, kärleksfullt och levande vardagens balanserande mellan svärta och lyckoskimmer, tillkortakommanden och triumfer. Sorgen över drömmarna som aldrig realiserades. Och glädjen över de mindre högtflygande målen som trots allt klarades av.

Jag tänker på Eva Adolfsson och hennes förmåga att lyfta fram det stora i det lilla. Leandoers prosa strålar, enkel och klar. September är en påminnelse om vikten av att ta vara på de förbiilande ögonblicken och uppskatta det vi faktiskt har. Men också om att var och en av oss rymmer en berättelse värd att berättas.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann