måndag 30 mars 2009

Anne Brontë ut ur skuggan

Anne är den minst kända av den skrivande systerskaran Brontë och har länge fått stå i skuggan av de andras berömmelse. Hennes egen förläggare försökte till och med marknadsföra hennes andra roman "Främlingen på Wildfell Hall" som ett tidigt verk av författaren till "Jane Eyre"...
Med en avfärdande ton konstaterar mitt litteraturlexikon att Anne Brontë tack vare sin uppväxtmiljö lyckades skriva läsbara böcker, trots att hon egentligen saknade talang. Men att en 28-åring skulle kunna skriva en roman som "Främlingen på Wildfell Hall" utan att ha någon form av talang - ja, det framstår som en aning märkligt. I sin tid ansågs skildringen av en alkoholist som tyranniserar sin hustru så "grov och motbjudande" att en tidning ansåg sig förpliktigad att varna den kvinnliga publiken för att läsa den - kritikern som fått boken i sin hand lämnade rentav tillbaka den eftersom den "inte lämpade sig för att bli recenserad".
Nu har också Annes första roman, "Agnes Grey" kommit ut på svenska. En betydligt timidare, men fängslande, historia som bygger på författarens erfarenheter som guvernant: "Jag började på denna bok med avsikten att ingenting dölja, för att vem som ville skulle kunna läsa om en medmänniskas innersta..."
Här finns min recension.

Ann

söndag 29 mars 2009

På gyllene skyar ånyo Du kommer, o Vår!

Vårtecken 1

Vårsolen strålar in genom fönstret. Det är helg, och äntligen verkar det som att vintern har släppt sitt grepp. Jag sitter framför datorskärmen, ägnar oförsvarligt lång tid åt att skriva oförsvarligt få meningar om finlandssvensk poesi. Vid det här laget flanerar alla andra människor omkring och nosar på vårblommorna; jag sitter inomhus framför en datorskärm. Det närmaste jag kommit naturen sedan jag började jobba i Helsingborg är - förutom ett kort mellanspel i ett snöigt Umeå - utsikten genom tågfönstret.
Fast när jag sedan väl kommer ut upptäcker jag att alla andra inte alls promenerar omkring bland blåsipporna. De sitter i plåtburkar och bildar bilköer som totalt omringar våra kvarter. För att köra ner i ett underjordiskt garage och ägna den soliga helgen åt shopping i ett instängt köpcenter. Det är nästan, nästan så jag börjar sakna den stillsamma slum Värnhem var innan Entrén slog upp sina snurrdörrar.
Jag får min dos solsken.
Och sedan går jag själv på Entré.
Ann
Vårtecken 2

En Dylanaficionado gläds

Bob Dylan med band bjöd på - nåja, biljetten var nu inte gratis; och konserter är ju musikbranschens nya mjölkko - en inspirerad lördagskväll på Malmö Arena. Från sin position bakom keyborden, som han numera trakterar hellre än gitarren (munspelet hänger med, och hanteras känsligt och påhittigt), plockade han fram flera oväntade kort. Som gammal Dylan-aficionado gläds man ju mer åt oväntade låtval än åt att ännu en gång (fast det var sex år sen jag sist såg honom) höra "Like A Rolling Stone". Cloun var när country-noir klassikern "Ballad of Hollis Brown" dammades av och kläddes i en mörk modern kostym. Ett slags pendang till 00-talsfavoriten "High Water (For Charley Patton)", som också den övertygade starkt. Lika överraskande och roligt var att det gamla protestnumret "The Lonesome Death of Hattie Carroll" togs fram och stöptes om i en ny melodi. Och att kvällen avslutades med en närmast glättig upptempoversion av "Blowin´In the Wind". Håller Dylan ångan uppe på det här viset kan hans evighetsturné dra åtskilliga varv till runt jorden.

Johan

Böcker i beslag

Det finns en fantastisk fördel med att jobba på redaktion och vara den som ansvarar för litteraturen. Man kan norpa åt sig nästan precis vilka böcker man vill, time's the only limit. Vilket innebär att jag kunnat beta av en del av listan med vårböcker jag gjorde upp för ett tag sedan. Ja, jag ska väl inte tjata mer om Else Lasker-Schüler. Och "Swede", se nedan.
En debutant jag var nyfiken på var Henrik B. Nilsson med romanen "Den falske vännen", något för en debut så ovanligt som en omfångsrik roman med avancerad, lite Umberto Eco-aktig intrig om ett bokmanus som väcker Vatikanens onda blickar, utspelande sig i 1910-talets Wien. Och den visade sig också vara en ovanligt gedigen debut. Här finns min recension.
Ann

lördag 28 mars 2009

Genombrott i vilda västern

Visst är en spökaktig vilda västern med tre skamfilade furier till systrar i huvudrollen något som länge har saknats i den svenska litteraturen?
Nu finns den här, i skepnad av Pauline Wolffs nya roman "Swede".
Jag har kampanjat som sjutton för Wolffs förra roman "Vi är luftens drottning" (som jag skrivit om här), en fantastisk historia om ett cirkussällskap på ett piratskepp. Nu tror jag inte att jag behöver kampanja mer, även om de positiva recensionerna blandats med några ljummare känns det som om författaren står inför ett slags genombrott.
I alla fall blev mina höga förväntningar - sådana som lätt ger upphov till slokörade besvikelser - infriade.
Här kan man läsa min recension.

Ann

fredag 27 mars 2009

I vinnarhålet?

Kombinationen av tungt vägande politiskt och existentiellt innehåll och lyckad experimentell form gör Andrzej Tichýs "Fält" till en roman som verkligen skulle förtjäna Nordiska rådets litteraturpris. Ändå vore det nog oklokt att satsa sina slantar på att den (eller det andra svenska bidraget, Johan Jönssons "Efter arbetsschema") kommer att vinna. Vad som ligger dem i fatet är att Sverige fått priset två av de senaste tre åren. Ser man statistiskt på saken (vilket man visserligen ska akta sig för att göra alltför mycket i sådana sammanhang) är det istället Norge och Finland som befinner sig i vinnarhålet. Finland har dessutom satsat på en helgardering, genom att nominera såväl en gedigen roman av traditionellt snitt, Robert Åsbackas "Orgelbyggaren", som en samtidsblinkande splatterroman, Jari Järveläs "Romeo och Julia". Läs min dubbelrecension av de finska kandidaterna här.
Johan

Ljudlig leklåda

En vanlig regnig torsdagskväll i Malmö. Och plötsligt tycker man sig vara förflyttad till 60-talet, till den där mytiska tiden då poesin verkar ha varit en leklåda för hämningslösa experimentörer. I framträdande efter framträdande på litteraturklubben Stanza tänjs lyrikens gränser och tassar man ut på ljudkonstens marker.
Rena rama chocken är isländske Eirikur Örn Nor∂dahl när han rusar fram genom sina dikter med ljudpoetiska knalleffekter. Cia Rinne låter språken, hon talar sisådär ett tiotal, flyta samman med briljant elegans. Roligare i teorin än i den tålamodsprövande praktiken är det möjligtvis när Pär Törn dirigerar 3 Advokater i en elektropoetisk performance, där en brottsbalksparagraf tolkas i sinuskurvor.
Har delar av publiken nickat till vaknar den omedelbart när konkretismens stilfulle grand old man Bengt Emil Johnson tillsammans med sin hustru, mezzosopranen Kerstin Ståhl i en dialog/duett utifrån hans senaste diktsamling "Tal till mig själv". Marskvällsmörkret känns genast lite ljusare.

Ann

måndag 23 mars 2009

Sprakande, svidande, svärtat

Varannan vecka står jag för boktipseriet i HD:s helgbilaga. Eftersom det blev ett så fint tema den här gången - tre vackra böcker med kvinnliga poeter från början av förra seklet - så kan jag inte låta bli att publicera helgens tips också här. Håll till godo:
Sprakande dikter
DIKTER & PORTRÄTT
Else Lasker-Schüler
Översättning Peter Handberg
Ersatz
Den tyska expressionismens egensinniga drottning Else Lasker-Schüler (1869-1945) levde som en luffare men skrev poesi som sprakade av färgstarka bilder och flammande lidelser – Edith Södergran hette en av hennes lärjungar. I den första urvalsvolymen på svenska kan man ta del av hennes överdådiga, stormande sinnliga dikter, fyllda av himmelsblå längtan, brinnande blod och irrande hjärtan: "Men du kom aldrig med aftonen – / ...Jag stod där i gyllene skor."



Svidande dikter
DIKTER
Anna Achmatova
Översättning Barbara Lönnqvist
Lind & Co
Från en elegisk kärleksdiktare förvandlades Anna Achmatova (1889-1966) av den sovjetiska terrorn till tidsvittne och begråterska, en uttolkare av ett folks sorg och hela det blodiga nittonhundratalets smärta. I detta smakfulla urval i en vacker liten utgåva hittar man några av de tidiga stämningsrika dikterna men framförallt hennes senare bittert svidande poesi som ger röst åt terrorns alla tystade offer: ”Inför denna sorg sänker sig bergen / och den stora floden stannar upp"



Svärtade dikter
GNISTOR I ASKAN
Marie Under
Översättning Enel Melberg
ellerströms

I Estland är Marie Under (1883-1980) en nationell ikon, i Sverige, där hon levde i landsflykt i över 35 år, är hon så gott som okänd. Urvalet i "Gnistor i askan" spänner över fem decennier, från skirt sensuella sonetter och uråldrigt klingande folkballader, över Första världskrigets svärtade expressionism till det avklarnade mörkret i de sena exildikterna: "Svart vind, svart vind. En isängels angrepp./Dess skugga brinner på min skuldra."

Ann

fredag 20 mars 2009

Bildligt talat

Ett alster ur Johans skissblock? Knappast. Konstnären är Pierre-Paul Prud'hon.


Torsdagskvällen är numera vikt åt krokiteckning i Kirseberg. En ofta frustrerande syssla för ett förnuft mer vant vid bokstavliga än vid bildliga problemställningar. Nu står modellen under alla omständigheter där, i en knepig treminutersställning, och kräver prompt om inte ett konstverk så i alla fall att relationerna mellan höfterna, axlarna och knäna ska återges på ett någorlunda rimligt vis.
I en text kan meningar alltid omstuvas, strykas och läggas till; ett illa valt ord kan bytas ut, och om rytmen inte flyter kan det avhjälpas med en ändrad ordföljd. Inte så i krokiteckningens värld. När man dragit ett streck får man sedan dras med det, i alla fall tills man bläddrat fram en ny sida i skissblocket.

Johan

torsdag 19 mars 2009

Sortie Malmö

Entré Malmö?

Malmös nya framsida på den forna baksidan är inte en vidare välkomnande sådan. Kommer man från landsortshållet via motorvägen (och jag antar att det är det som är meningen) tornar Sortie... förlåt Entré Malmö upp som en grå mur av glas och betong, från cityhållet gömmer sig fasaden bakom det gamla Hemköpshuset, vars uppfräschning är rätt marginell. Och kommer man från mitt håll slussas man in via en skyltfönsterlös korridor. Ja, det är nästan så att jag tänker på Judiska museet i Berlin med dess medvetet ogästvänliga utformning.
Dan Hallemar skriver i Sydsvenskan: "Det ligger där som om det inte fanns någon gårdag, som ett löfte om minnesförlust."
Inuti känns det snarare som om det inte fanns någon morgondag. På öppningsdagen - eller snarare kvällen, när jag anländer - kokar hela Värnhem av människor. Man får närmast tränga sig in i köpcentret. I butikerna sliter folk i kläderna som om shoppingkomplexet bara fanns där idag och hux flux gick upp i rök i morgon. Som om finanskrisen bara var en förvirrad dröm. Det blänker och glänser på det kyligt kliniska sätt som ska utstråla 00-talsmodernitet.
Men visst känns det lite kittlande att plötsligt vara granne med ett gigantiskt köpcenter med bio och allt.... Aldrig mer kommer jag att behöva lämna Värnhem (förutom förstås för att tjäna pengar till min dagliga shopping).

Ann