Pust!

Tillbaka i Malmö försöker jag pusta ut efter bokmässestressen och -pressen. Det var verkligen en fysisk ansträngning, mina vader träningsvärker, ryggen knakar. Jag har försökt yoga mig lite mjukare, men det hjälper inget vidare när det är så kallt både inne och ute att musklerna stelnar till spända rostande fjädrar. Fortfarande speedad av det grafomaniska mässbloggtempot skriver jag av bara farten veckans trippla boktips och en poesirecension innan eftermiddagen är över.

Recensionen av Monika Fagerholms "Glitterscenen" slängde jag ihop med andan i halsen i prebokmässepaniken och jag vågar knappt läsa om texten. Att döma av de andra recensioner jag läst verkar det som om många tycker att uppföljaren inte riktigt, riktigt lever upp till "Den amerikanska flickan" och jag kan till viss del förstå invändningarna, som särskilt Malte Persson formulerade väl i Expressen. Men själv blir jag så uppslukad av Fagerholms berättande att jag stänger av det kritiska tänkandet, vill bara vistas där, i romanen.

Ann

Gäst hos verkligheten

Emil Nolde: Pingsten

I Göran Hägglunds ontologi är vissa människor verkligare än andra. Högst realitet äger den borgerliga kärnfamiljen. Den sitter vid det påtagliga köksbordet, räknar hushållskassan och livspusslar. Konstigheter är den främmande för, men den kan uppskatta konst som inte sprider olust, förutsatt att man ser vad det föreställer. Fästingar slåss den mot på sommaren och den gillar inte samhällseliten, som består av kulturvänstern och den politiska oppositionen.

Det är "verklighetens folk" Hägglund talar för, de som lever "ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Skulle en moralpredikant i sandaler uppenbara sig skulle de sannolikt inte lämna familj och arbete för att bli människofiskare, ens om han gick på vattnet. Uppfyllas av helig ande och tala i tungor skulle de aldrig.

(Hägglunds DN-artikel kan läsas här.)

Johan

Goin' Out West

Nu vandrar jag vidare i bloggosfären och försvinner bort - för en stund. Men häng kvar här: jag överlämnar ömt vården av kulturreservatet i Johans händer så länge. Själv kommer jag fysiskt att befinna mig på bokmässan i Göteborg, virtuellt på Bokmässebloggen på hd.se. Vi ses kanske där?

Ann

Princess on the steeple and all the pretty people...

En karriärkvinna "som i fritt fall lämnat radhuslivet och pryljakten för en träddunge utanför Ikea. På botten möter hon människor som på olika sätt befinner sig utanför det samhälleliga ekorrhjulet och som hon tidigare inte skulle ha bevärdigat med en förstående blick". Läs min recension av Sara Kadefors "Borta bäst".

Johan

"Själen är elchocker mot handflatorna"

Syre sugs in i hjärtat
som slår, dansar, dansar

Huvudet ruskar sig

Gatstenarna lyfter
och öppnar
sig

Det finns en strand inuti

Johannes Anyurus nya diktsamling "Städerna inuti Hall" är en 358 sidors övermäktigt nattsvart historia. Men inte sällan vacker i sin framvällande svärta (fast väldigt svår att citera rättvisande ur...) En recension finns här.

Ann

Män som dissekerar kvinnor

I helgens boktips har jag dammat av en kär gammal genre: ältande män med ett något problematiskt förhållande till kvinnor (nåt sådant, med vissa nyansskillnader). Varsågoda:

Minutiös äktenskapsdissektion

Den franske författaren Emmanuel Boves ”En vinterdagbok” från 1931, nu översatt till svenska, är en smärtsamt närgången studie i uppblåsthet och självbedrägeri. Dagboksskribenten Louis Grandevilles är en emotionell sadomasochist som uppfylld av svartsjuka och kontrollbehov stöter bort sin hustru Madeleine – och minutiöst analyserar hela förloppet med sitt strindbergskt förvända perspektiv. En äktenskaplig dödsdans som blottar kommunikationens avgrundsdjupa klyftor.

En vinterdagbok
Emmanuel Bove
Översättning Emilie Moulettes
h:ström

Cynisk raggningsdagbok

Ytterligare en man som försöker att behärska en kvinna och nedtecknar varje steg i sitt grymma spel är Johannes i Sören Kierkegaards raggningsklassiker ”Förförarens dagbok” från 1843. Det är den uråldriga regeln motstånd som driver casanovan i sin jakt på oskuld – när villebrådet väl är nedlagt skingras allt intresse. Kierkegaard skildrar ett experiment i att förföra och förgöra mer cyniskt än någonsin det vulgära strausska spelet. Lika motbjudande som fängslande, skrivet på en underskön prosa.

Förförarens dagbok

Sören Kierkegaard

Översättning Nils Tengdahl

Vinga press

Ömhudade själsstudier

En betydligt mer ömhudad iakttagare av det motsatta könet är Ola Hansson. Visserligen inleds den skandalomsusade ”Sensitiva Amorosa” från 1887 med att en blaserad relationsfobiker deklarerar att hans enda intresse hädanefter ska vara att likt en själslig kirurg ”studera och njuta könet”, men Hanssons finkalibrerande noveller präglas snarast av vek melankoli och tärande livsångest.”Sensitiva Amorosa” nyutgavs för några år sedan i volymen ”Parias – prosa i urval”, där också novellsamlingen ”Parias” och den nietzscheanska ”Ung Ofegs visor” ingår.

Parias – prosa i urval

Ola Hansson

Alastor Press

Ann

Der er icke laengere noget sted uden for Imperiet

Ryktet om Claus Beck-Nielsens död må vara betydligt överdrivet, men det har uppenbarligen inte fått någon större spridning på den här sidan sundet. Åtminstone tycks beredskapen att minnas den danske författaren och allkonstnären, som gick bort för åtta år sedan, vara minst sagt dålig. Tolv personer kommer när Inkonst håller minneskväll, och då bjuds ändå inte bara på uppläsning ur den aktuella biografin utan också på medryckande neokonservativ musik av The Claus Beck-Nielsen Memorial. Sångaren SomeBody, en skugga av Beck-Nielsens magerlagda själv, ropar att det inte finns något "faellesskab", och vi tolv i publiken, utspridda kring bord i lokalen, tar en klunk av vår Staropramen och nickar instämmande.

Johan

Kvinnor i en mansvärld

Jag ville inte och föll
inte ens döden
som jag väntade på
stinkande
av rummets
kattskit
ville ta mig

Det är nästan lite otäckt att läsa Elise Cowens bevarade dikter, så dödsbesatta, förebådande. 29 år gammal hoppade hon ut genom ett fönster. Och som nästan alltid uppstår det där särskilda skimret kring en ung död och olycklig författare. Föräldrarna brände sin galna dotters alla manuskript och dagböcker efter hennes död; oanständiga, tyckte de. 83 dikter finns kvar, inte en rad publicerades medan hon levde.

Elise Cowen är en av de nio författare som ingår i "världens mest omfångsrika antologi" av kvinnliga beatpoeter, "Kvinnas beat", översatt av Kristian Carlsson. Visst kan man storkna av över 700 sidors beatpoesi, men det är samtidigt spännande att se vad kvinnliga poeter gör av den så hypermanliga beatmytologin. Jag skriver om boken här.

En annan som medverkar i antologin är Janine Pommy Vega, som i onsdagskväll besökte Malmö och Stanza för en bluesstampande uppläsning. I "Mad dogs från Trieste" från 2000 tillägnar hon Elise en dikt:

Trettiofem år senare

läste jag dikten som du adresserat till Herr Död

en kärlekssång som du själv aldrig visade mig

/.../

med stor otålighet utplånade du spåren,

slängde dig genom det stora fönsterglaset

och trodde du var tvungen att ta dig störtande förbi

medlidandets gudinna

som tittade ut över oss alla genom dina ögon,

alla dina vänner skulle kanske med tiden

ha vänt om och upplevt

din egen tysta och fordrande skönhet

Ann

En brokad av drömmar

"Drömmen ljuder i mig som en gigantisk kopparklocka när jag vill förråda den. Den stryker omkring mig med fladdermusvingar när jag öppnar mina mänskliga ögon och vill leva drömlöst. När jag våldsamt drabbats av mänsklig smärta, när jag frätts sönder av vrede, då vaknar jag upp, jag vaknar alltid upp efter korsfästelsen, och jag fruktar dessa återuppståndelser. SPRICKAN I
VERKLIGHETEN."

Henry Miller undrade förbryllat när han läste första utkastet till Anaïs Nins skönlitterära debut "Incestens hus" om det egentligen var något mer än en brokad, ett vackert språk. Själv återkom hon ständigt till sitt förstlingsverk, som inleds med deklarationen "Allt jag vet ryms i denna bok, skriven utan vittnen, en byggnad utan utsträckning, en stad som hänger i luften".

Den som inte avskräcks av ett djupt dopp i drömmar och metaforer kan läsa lite mer om boken här.

Ann

Attribut, modi och den oändliga substansen

"Det handlar om en begreppsapparat lika intrikat och antikvarisk som ett astronomiskt ur, smidig i sina rörelser, men också sluten i sig själv... Spindler vill i Gilles Deleuzes efterföljd göra en 'bastardisk läsning' av Spinoza, men lyckas i sin bok snarast framstå som en rättrogen spinozist". Läs min recension av Fredrika Spindlers bok "Spinoza - multitud, affekt, kraft".

Johan

På jakt efter jungfruns tempel

Att hitta Artemistemplet i Efesos, ett av den antika världens sju underverk, var inte alldeles lätt. Det fick den brittiske amatörarkeologen John Turtle Wood erfara. I en understreckare i SvD berättar Izabella Donkow om Woods vedermödor. Sex år letade han, med antika skrifter och inskriptioner som vägledning, tills han 1869 fann lämningarna under sex meter sand i en malariaansatt sumpmark, långt från den romerska ruinstaden. Utgrävningarna försvårades av dragkampen mellan det kleptomana British Museum och den ottomanska staten, med ett nymornat intresse för sitt förislamska kulturarv.

Också vi hade lite problem med att hitta till resterna av templet under den heta solen i staden Selcuk. Visst, vi kunde se en pelare på håll, men det var stängsel och fält och hus i vägen och inga stigar i sikte. Medan vi irrade runt i det stekande solgasset skuttade en klunga barn fram, upprymt frågande "Artemision? Artemision?" Vi nickade entusiastiskt och blev av en dristig pojke - medan flickorna skakade på huvudet och försökte visa på en bekvämare men längre väg - ledd genom en privatgård full med skrot, över ett fält med torrt högt gräs och betande getter, förbi en lada, fram till en sänka där vi fick hoppa ned typ två meter för att komma fram. Privatguiden återvände med en slant som tack för besväret.

Först tillhörde platsen Kybele, den mindreasiatiska modergudinnan. Sedan kom grekerna och helgade staden åt Artemis, den jungfruliga mångudinnan. Romarna dyrkade henne under namnet Diana. När kristendomen gjorde insteg i staden - Paulus kom dit och byggde upp en församling - blev hantverkarna som tillverkade miniatyrer av templet åt turisterna så oroade för minskad lönsamhet att de under slagordet "stor är efesiernas Diana" höll på att starta ett upplopp. (Den materialistiska historien berättas i Apostlagärningarna.) Fast gudinnekulten upphörde inte med kristendomens införande. Istället ersattes Diana av jungfru Maria, som påstås ha slutat sina dagar i Efesos. I staden uppfördes den första Mariabasilikan, och på konciliet i Efesos 431 beslutades att Maria var Theotokos, Guds moder. Se där ett exempel på den växlande historiens trögrörlighet.

Ann och Johan

Efteråret

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns: änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Ur "Alfabet" av Inger Christensen (översättning Sven Christer Swahn)

Nu iklär sig bloggen höstkostym. Det kan vara värt en höstdikt till:

Hösten kommer närmare. Allt sjunker ner i det gula.
Gullris och dahlia. I många månader
var du skiljd från din röst, nu börjar du ljuda
renare och klarare. I moll.
Och detta gula, gula för var dag allt mer
fullt av bin, flugor och minnen
från barndomens trädgårdar i Tartu och Pärnu
som var lika trötta, frodiga och fuktiga
som fulla av samma tystnad
i vilken syrsor spelar på din själs strängar
och den stora nattfjärilen som du hittar
var morgon under brunnslocket
slår mot fönstret var natt
av längtan efter den lampa
i vars sken du sitter och skriver
och tänker att på höstarna förflyktigas alla gränser
och kvar blir sinnesstämningen och färgerna
kvar blir det gula, det gula...

Jaan Kaplinski, ur "Någonstans vid världens kant", översättning Juris Kronbergs och Guntars Godins

Den autofiktiva döden

Doré. Den gudomliga komedin. Helvetet Sång X

Under det gångna årtiondet har "gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska prosan... suddats ut" beklagar Jerker Virdborg och de andra författarna av "Manifest för ett nytt litterärt decennium". Som om dikten och verkligheten inte alltid stått i ett symbiotiskt (eller kannibalistiskt) förhållande. Fråga bara Dante. Vad är hans vandring genom dödsrikena om inte ett präktigt stycke autofiktion?

Eller Claus Beck-Nielsen, som skrivit en fiktiv biografi om sina sista dagar i livet. I boken, och i den fiktionaliserade verkligheten, driver han utan identitetshandlingar eller minne omkring på samhällets botten "hemlös, rastlös, liksom alla andra i dessa tider, som it-folket, börsmäklarna, politikerna, som alla de andra, bara utan att titta på klockan, bara utan att prata i mobiltelefon".

Läs min recension av "Claus Beck-Nielsen (1963-2001)" här. (Min recension av Beck-Nielsens tidigare utgivna "Självmordsaktionen" finns här.)

Johan

Spökskådning

John Quidor, "The Headless Horseman Pursuing Ichabod Crane", 1858

Det finns inte längre några huvudlösa ryttare - spöken idag tycks bara vara vita ljusgestalter. Det konstaterar Göran Dahlberg i sin skönlitterära debut "Att umgås med spöken". Ingen spökhistoria, dock, däremot 125 mikroessäer om vålnader, gengångare och hemsökelser i olika bemärkelser. Recension finns här.

Ann

Forza Umeå!

Umeå - Naturhuvudstad?

Och här ett spontant och snabbt hopslängt litet hyllningstal till kulturhuvudstaden 2014.

Ann

Vid randen av sommaren

Kitty Kielland, "Sommernatt", 1886

Här, vid randen av sommaren, hur försvarslösa är inte vi!
Trenne ansikten har ljuset, tusen hör natten till.
Ungdomen är en plåga, ålderdomen bränner till stoft.
Solen är en, men molnen är utan tal,
stryker som korpens vingar vid våra skuldror.
Vore vi annorlunda skulle vi aldrig ha lyssnat
till vindens envisa prat och tjat om sin härlighet.
Hade vi varit som gräset, som vasstrån i vattenbryn
skulle vi kunnat lyfta våra ansikten upp mot skyn,
skulle vi gråtit och sjungit, sjungit och stått i blom.

Tatjana Voltskaja, ur "Tröstdroppar", översatt av Bengt Samuelson

Lite mer om Tatjana Voltskaja kan man läsa här.

Ann

Evolutionstankens livssammanhang

"I ensamt majestät står de uppställda i vetenskapshistoriens Pantheon, de stora män - en Kopernikus, Darwin, Einstein - vilkas namn är synonyma med en banbrytande tanke. Men bakom varje stor man står inte bara en kvinna, utan nödvändigtvis också ett omfattande nätverk av förbindelser och tillhörigheter, ja, ett helt livssammanhang". Läs min recension av Sverker Sörlins "Den blinde skaparen - En essä om Darwin och livets sammanhang" här.

Johan

Det här är inte ett manifest

Jag trodde att jag tack vare semestern hade missat bokhöststartens stora debatt. Men det verkar som att det inte finns någon hejd på hur mycket man kan diskutera litterära manifest och eftersom alla ägnar sig åt att säga sitt tänkte jag lite senkommet passa på att säga mitt.

Visst är manifest roliga i ett litteraturhistoriskt perspektiv, men nog framstår de i sin tid mest som en plojgrej, en pr-kupp eller bara allmän positionering. Och det så omsusade manifestet, undertecknat av sju författare varav i alla fall ett par tillhör mina favoriter i det unga svenska gardet, lämnade åtminstone i mina ögon en hel del övrigt att önska. Visst är det lätt att skriva under punkter som "Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder" eller "Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken". Men alla dessa begränsningar, hur mycket återstår egentligen om man utesluter lyrisk inspiration, charmerande språklekar, historiska personer, sensationsmakeri etc, etc? Visst kan det säkerligen vara betydelsefullt för en enskild författare att ålägga sig strikta begränsningar, men som en kollektiv handling framstår det mest som hämmande. Och alla påhopp på kollegor känns ogina: nej, varför skulle någon av dessa författare skriva till exempel "en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening" när Lotta Lotass redan har gjort det, och på ett sätt som är garanterat överlägset vad någon annan skulle åstadkomma om de försökte kopiera konceptet?

Det likaledes omsusade motmanifestet, undertecknat av 31 författare varav flera stycken tillhör mina favoriter bland det unga gardet.., är väl inte så mycket ett manifest som just ett motmanifest, men det kändes ändå behövligt och befriande. Inte för att jag tror att det fungerar särskilt väl som recept för en roman... -"Vi tänker förpacka våra texter huller om buller i hattaskar, skokartonger och flyttlådor, skriva 10 000 sidor långa meningar eller för den delen en trilogi som bara består av ett enda ord (som förblir dolt)" - ...men det var helt klart underhållande som motreaktion.

Nå, nu har jag väl mest upprepat vad andra redan påpekat... vad jag egentligen tänkte komma fram till är att jag egentligen tror att god litteratur mestadels uppstår trots teorier, manifest och programförklaringar. Visst kan det vara bra att ha ett recept att tillgå. Men betydligt viktigare är fina råvaror. Och helst en talangfull kock som förmår tillaga dem.

Ann

På spaning efter den tid som runnit mellan fingrarna

En man som livskrisande kryper allt närmre sammanbrottets rand. En färd som triggar igång en stapplande spaning efter den tid som redan runnit mellan fingrarna. Det sociala arvets tyngd och en inställd klassresas konsekvenser. Läs min recension av Per Pettersons roman "Jag förbannar tidens flod" här.

Johan