 |
| Rembrandt van Rijn: Abraham och Isak |
Ett land. Två folk. Så brukar Palestinakonflikten beskrivas i ett nötskal. En lättläst vägkarta för evigt krig. Men tänk om det inte är så entydigt. Tänk om folken är nationalistiska konstruktioner som döljer en komplex, ja paradoxal, historisk verklighet.
I "Skapandet av det judiska folket" gör Shlomo Sand, historieprofessor i Tel Aviv, ett kontroversiellt försök att dekonstruera Israels grundläggande ursprungsmyt, den om det utvalda folket som gavs ett land, fördrevs och återvände efter tvåtusen år i exil. Enligt Sand är inte bara Bibelns berättelser om patriarkerna, uttåget ur Egypten och Davids mäktiga kungadöme rena fantasierna, också fördrivningen ur det heliga landet, diasporans upprinnelse, är en fiktion.
Någon massförvisning ägde i själva verket aldrig rum efter raserandet av templet, vare sig i romersk eller i arabisk regi. De flesta judar stannade kvar i sitt plågade hemland och lät sig med tiden döpas och sedan omvändas till islam. Dagens palestinier härstammar till viss del från dem, medan majoriteten av dagens judar kan leda sitt ursprung tillbaka till olika folkslag - khazarer, berber, jemeniter - som under historiens lopp konverterat till judendomen.
Så kastas identiteterna om, och plötsligt är det Davids ättlingar som slungar sten i Hebron och Gaza. Kan det ligga något i det? Ja, Sand sammanför sina fakta, som inte är nya, till en balanserad teori värd att tas på allvar. Hans inträngande beskrivning av hur det enhetliga judiska folket fabriceras av historiker i dialektiken mellan sionism och antisemitism borde läsas av alla med intresse för hur nationella myter skapas och bevaras.
Så vad är Sand ute efter, förutom sanningen? Att beröva judarna, inklusive författaren själv, stoltheten över sin historia? Snarare då att sticka hål på den chauvinism som hindrar Israel från att bli en sann demokrati. Att rita om vägkartan för att ge freden en chans.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar