Under ett tal till sin döde fars minne börjar Siri Hustvedt plötsligt att skaka. Från halsen och nedåt darrar och rycker kroppen av krampartade konvulsioner. Men rösten är fortsatt lugn och hon håller sitt tal till slutet.
Är det neurologen eller psykologen hon bör uppsöka för att komma till rätta med skälvningarna? Författarens jakt efter svaret på skakningarnas hemlighet har resulterat i boken Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver, en blandning mellan självbiografi, sjukdomsrapport, idéhistorisk essä och filosofisk undersökning.
Med eleganta kliv strövar Hustvedt över de vida forskningsfälten, hoppar från den ena teoretiska tuvan till den andra, går igenom tidigare sjukdomsutbrott, funderar kring Freud förstås, plöjer fallstudier, drar litterära paralleller. Läsningen kräver ett visst överseende med en vetenskaplig terminologi full av konversionssyndrom, dissociativa fenomen och sensomotoriska processer, men står man ut med sådant väntar en spännande färd genom nervernas snåriga landskap. Från skildringar av åkommor som epilepsi och migrän via hysterins historia och en snabbkurs i neurobiologi leder Hustvedts undersökning av självet fram till de evigt komplexa frågeställningarna om kropp och själ.
Kanske har Hustvedts psykoanalytiska djupdykningar varit olyckliga för det skönlitterära författarskapet − att döma av senaste romanen ”Sorgesång” − men jag följer fascinerad hennes vetgiriga expedition i spörsmålen om patologi och personlighet.
Frågorna radar upp sig. Vad händer när vi läser? Varför är vi religiösa? Hur minns vi, hur glömmer vi? Och inte minst, vad är jaget? Den skakande kvinnan handlar i grunden om det mysterium som är människan, den gåta som var och en av oss, vårt medvetande och vårt omedvetna, utgör.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Den skakande kvinnan är översatt av Ulla Roseen och ges ut på Norstedts)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar