Det spökar på Kungliga Teaterslottet. Döda diktare vankar genom korridorerna. Skuggorna av svunna tiders stjärnor kivas, vänslas och repeterar sina roller. En maskinist projicerar filmer på väggen. Bland viskningarna och ropen, larmandet och sig-till-görandet, försjunker två som ännu är i livet, mister Test och herr Josephson, i en dialog om livets stora frågor.
Ulf Peter Hallbergs och Erland Josephsons gemensamma projekt "Livets mening och andra bekymmer" kallar sig med en självironisk blinkning för konstroman, men är väl snarare en intervjubok förklädd till existentiellt drömspel.
Assisterad av sin vän, som ibland rent handgripligt får stötta honom, träder den parkinsonsjuke skådespelarveteranen suveränt in i och ut ur sina roller. Han berättar Bergmanhistorier, minns den krävande Tarkovskij, erinrar sig kufiska släktingar, samtalar med vålnader ur det förflutna, framkallar bilder från barndom och beredskapsår, reflekterar över verklighetsvägran, Becketts nolläge och kreativitetens villkor.
Samtidigt bryter sig en kulturfientlig folkmobb, påhejad av kulturministern, in i Teaterslottet för att i ett övertydligt nivelliseringsnit förvandla palatset till kasino. Ja, i det här drömspelet är det synd om konstnärerna snarare än om människorna. Fast starkare än bitterheten över samtiden är kärleken till teatern, denna ”lekplats och tillflyktsort”, detta ”sagans maskineri”, som lyser starkt genom hela texten.
Så mycket klokare på livets mening blir man väl inte av Hallbergs och Josephsons bok, men man får en del inblickar i skådespelaryrkets premisser. Och kommer, bortom alla pretentiösa piruetter, en av våra största aktörer lite närmre in på livet.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar