Vi åker till Köpenhamn för att se Dylan. På Statens Museum for Kunst. Fyrtio akrylmålningar inspirerade av besök i Brasilien. Husgytter i Rios favelor. Fattiga lantarbetare. Ett mangoträsk. Strippor på en grotesk sideshow. En ihjälskjuten man på gatan. Några glättiga vykort är det alls inte fråga om. Rockpoeten som blev memoarförfattare, som blev radiopratare, som blev keyboardspelare i stället för gitarrist på sin mer eller mindre ständigt pågående evighetsturné, tar också sitt nya konstnärskall på allvar. Naivism möter popkonst möter expressionism möter Cèzanne och Matisse. En del är riktigt dåligt. En del är riktigt bra. För Dylanfanet av oss är det ett kittlande möte med ännu en ny fjäder i mästarens brokiga hatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar