Taket öppnar sig mot himlen genom en målad rundel där knubbiga puttis i kraftig förkortning klamrar sig fast. Längs väggarnas fresker paraderar furstefamiljen Gonzaga bland vänner och hundar, livfullt porträtterade. Illusion och realism blandas på ett banbrytande sätt i det kvadratiska rum som på sin tid kallades världens vackraste och tog konstnären Andrea Mantegna nästan ett decennium att färdigställa.
I Inger Christensens roman Det målade rummet står Mantegnas Camera picta i centrum för en gåtfullt filosofisk berättelse om förhållandet mellan konst och kaos, ideal och verklighet, liv och död. Med utgivningen av den danska författarens tredje roman fortsätter Modernista sin Christensen-satsning som ifjol, inte en dag för tidigt, inleddes med storverket Det. Med tanke på att det handlar om en av de främsta nordiska författarna har tidigare pinsamt få titlar funnits tillgängliga på svenska.
Renässanskonstnärens smak för perspektivförskjutningar och lek med fiktionen avspeglas i Christensens roman, där vi från tre olika håll närmar oss historien om det målade rummet och människorna på dess väggar. Den första delen består av en dagbok förd av skrivaren Marsilio Andreasi, konstnärens rival och vän. I mittenpartiet berättar en kvinna om Mantuabornas öden i utsirad legendform. Sista avsnittet är författat av målarens tioårige son Bernardino, som har fått den anakronistiska uppgiften att skriva om sitt sommarlov men istället beger sig på en sagolik resa in i faderns konstverk.
Det målade rummet är en fängslande labyrintisk berättelse om den mänskliga tillvarons bristfällighet i logikens och matematikens ljus, om de drömmar om livet och skönheten som uppenbaras i konsten. Det är en roman som gömmer på sina hemligheter och kräver, liksom Mantegnas fresker, en andra och kanske tredje blick för att de betydelsedigra detaljerna ska träda fram.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marie Silkeberg, förlag Modernista)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar